På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag har just läst ut romanen Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid. En intressant, autofiktiv berättelse om djup svartsjuka och sjukdomen endometrios.

Min recension av boken kommer direkt efter detta inlägg. Mitt smakprov kommer från sidan 47-48:

Den vårkvällen grät jag länge. Jag grät över Oslo och Helsingfors, över spår 26 på Hovedbanegården, över tingens tillfällighet och att ingenting varar för evigt. Över att varje kärleksrelation bygger på upprepningar. Löften och ord som utmärks av sin exklusivitet fortsätter att upprepas. Av nya munnar, till nya människor. Giftermålets ja ska vara för evigt, men eftersom vi lever i verkligheten och inte kan kontrollera evigheten så blir det ibland kortare än så. De monogama begreppen är motsägelsefullt nog möjliga att upprepa. Det som ska vara slutgiltigt och speciellt går att upplösa, för att sedan reprisera i en ny konstellation. Det behöver inte ens handla om giftermål eller något dramatiskt: man kan ligga på någons säng, en kærestes säng, och fundera över hur många som legat där tidigare. Jag antar att det inte ska ta udden av det som sker i nuet. Förbindelser eller relationer som en gång framstod som eviga ska inte dämpa det fantastiska i nästa relation som ska vara för evigt. Kanske är det ett förmildrat evigt, med en kortare efterklang, men det kan också vara förhoppningsfullt. Det man hänger sig åt och njuter av förringas inte av det man gjort tidigare. Det reduceras inte till en blek kopia av tidigare kärlekar, tidigare samlag, tidigare milda svärmödrar som ger dig omsorgsfulla födelsedagspresenter – eller vad det nu kan vara. Ändå är det svindlande att vara nära någon och inse: det här har jag gjort tidigare. Avståndet till någons ansikte är detsamma. Det är också spöklikt att följa i någon annans upptrampade spår. Kanske en stig i svärmoderns trädgård. Kanske är ångesten inför att kunna ersättas, eller rädslan för att inte vara speciell, bara ett fåfängt memento mori.