På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!
I tider som dessa kan det vara skönt att återvända till tryggheten. Jag påbörjade i slutet av förra året ett läsprojekt där jag ska läsa om Astrid Lindgrens huvudsakliga utgivning. Nu har turen kommit till Pippi Långstrump. Dessa rader kommer från tredje kapitelboken om Pippi, Pippi Långstrump i Söderhavet, från sidorna 67 respektive 123.
”Kurrekurreduttön rakt förut”, skrek Pippi en solblank morgon, där hon stod vid utkiken klädd i bara ett litet skynke om magen.
De hade seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna, vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja, de hade seglat så länge att Tommy och Annika nästan hade glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden.
Deras mamma skulle nog ha blivit häpen om hon hade kunnat se dem nu. Inga bleka kinder mer! Friska och brunbrända och piggögda klängde de omkring i vanterna precis som Pippi. Kläderna hade de skalat av sig undan för undan, allteftersom klimatet blev varmare, och av de tjockt påbyltade barn som hade krossat Nordsjön hade det blivit två små nakna, bruna ungar med var sitt skynke om magen.
Det är så skönt att åter ta del av Astrid Lindgrens härliga berättarröst och mysiga berättelser. Perfekt flykt i den oroliga tid vi befinner oss i.
De stod där tysta och tittade ut i vinterkvällen. Stjärnorna lyste över Villa Villekullas tak. Där inne fanns Pippi. Hon skulle finnas där alltid. Det var underbart att tänka på. Åren skulle gå, men Pippi, Tommy och Annika skulle inte bli stora. Om inte kraften gått ur krumelurpillerna förstås! Det skulle komma nya vårar och somrar och nya höstar och vintrar, men deras lekar skulle fortsätta. I morgon skulle de bygga snöhus och göra en skidbacke från Villa Villekullas tak, när det blev vår skulle de klättra i den ihåliga eken där det växte sockerdricka, de skulle leka sakletare och de skulle rida på Pippis häst, de skulle sitta i vedlåren och berätta historier, de skulle kanske också resa till Kurrekurreduttön ibland och hälsa på Momo och Moana och de andra, men de skulle alltid återvända till Villa Villekulla. Ja, det var en underbart tröstande tanke – Pippi skulle finnas i Villa Villekulla för alltid.
Ja, är det inte tröstande, så säg!