På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl.

Boken handlar om 13-årige Elis och hans familj. De lever ett hårt och enkelt liv som fiskare i Bohuslän under sent 1920-tal. Men när modern dör och systern försvinner rämnar familjen. Elis beger sig iväg för att hämta hem Signe, men resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Han tvingas inse att både livet och honom själv ohjälpligt kommer att förändras. Jag gillar hur boken gestaltar känslor, inte minst som i detta stycke. Ni som själva förlorat er mamma lär känna igen er. För mig gick denna text rakt in i hjärtat. Smakbiten kommer från sidan 121:

Elis gick fram till klippans kant. Det var långt ner till stranden som var sargad av klippor och stenblock. Kantiga och solida mötte de havet som krossade sina vågor mot dem.

Ingen ork fanns kvar att kämpa med och när Elis stod där, utmattad och oförberedd, kastade sig sorgen över honom. Den kom som ett slag över kinden.

Mor var borta. Platsen hon hade fyllt i världen var tom. Allt som fanns i hennes ställe var en tystnad som glupade och slukade och skavde i bröstet.

Hon skulle aldrig mer.

Elis försökte tänka på det glada och sorglösa, hur han hjälpt mor med brödbaket som barn och hur hon gräddade små pyttebullar åt honom medan spisen blev varm. Hur hon mött upp honom efter skolan så att de kunde ha sällskap hem, och han fått berätta vad han hade lärt sig under dagen. Hur hon läst högt ur evangeliet för honom och Signe om juldagsmorgnarna, och hur julgröten smakade med söt sirapsmjölk till.

Men minnena krackelerade och inkräktades av den onda armen. Han såg mor i köket, mitt i baket, och hur hon fick kämpa med plåtarna eftersom den ena handen hängde obrukbar utmed kroppen. Han såg henne sitta med bibeln i knäet och försöka bläddra med en hand samtidigt som hon balanserade pärmen på låren.

Någonting höll på att brista i Elis. Känslan började i bröstkorgen och spred sig, utåt och uppåt. Gråten vällde fram i våg efter våg och han blev rädd att världen skulle rämna eller jorden kantra. Sorgen var ett vilt djur som slitit sig löst, en svävande rovfågel som skulle dyka ner och ta honom så fort den fick tillfälle.

Elis försökte vila i tanken på Signe, hennes leende och skratt och röst. Men han såg henne med ögon mörka av ilska, såg henne vända ryggen till och lämna. Han sjönk ner på knä och kände mossan tränga in under naglarna och smulas sönder.

Han ville finna något som kunde bära honom, markens fasthet, stjärnornas ljus i mörkret och vågornas bränningar. Himlen och havet. De hade alltid funnits där och skulle fortsätta att vara kvar, långt efter det att människorna som levde och kämpade på jorden var borta.

Hjälp mig, tänkte han. Om det finns någon som kan hjälpa mig, gör det nu.

Men himlen var fjärran och bortom djupen var det tomt. Ingen lindring kom och hjärtat i kroppen blev inte lättare att bära.

Till sist tog tröttheten honom. Sömnen var ett lä mellan en stenbumling och ett enesnår, där någonstans på åsen, mellan himmel och hav och mörker.

Recension kommer senare idag.