Det här är berättelsen om Ingrid Birgitta Lundberg. Det är de enda ord som står i baksidestexten till Fjärilsvägen av Patrik Lundberg. Några få ord som beskriver hela boken. Patrik Lundberg är författare och journalist. Den här boken är en hyllning och kärleksförklaring till hans mamma, men också en berättelse om hans egna barndom och en skildring över det svenska klassamhället. Allt detta får han med på de blott 176 sidor som utgör boken.
När Birgitta Lundberg föddes fanns det hopp, även om hennes liv. I rekordårens och folkhemmets Sverige kunde en arbetarflicka på landsbygden gå åtta år i skolan, ett år i husmoderskola och få ett kontorsjobb måndagen efter examen. Hon kunde spara till körkort och bil, åka på dans och hitta kärleken.
Snart levde Birgitta Lundberg den svenska drömmen: Make, två barn. Volvo och villa. En välfärd som fanns där när hon behövde den. Sedan kom 1990-talets finanskris. Skilsmässan och stressen. Fattigdomen. Barnens liv till varje pris.
Det är en drabbande bok. Patrik Lundberg inleder med att berätta om mammans födelse och uppväxt, vilket mest blir torra redogörelser utan känslor, och som också nästan fick mig att lägga undan boken. Men när han berättat om att hans mamma och pappa adopterat honom och hans syster Paula och därefter börjar skildra deras uppväxt parallellt med berättelsen om mamman händer något i texten. Det blir mer levande, fler exempel, mer målande, fler anekdoter. Inte så konstigt förstås, när hans egna minnen och upplevelser kan blandas in.
Det handlar mycket om fattigdom, att inte ha råd med sådant som andra barn och familjer i samma bostadsområde kunde köpa. Författaren blandar in politik och klasskamp, lägger mycket skuld på politiken och samhället, som gjort Birgittas liv till en kamp, där hon fått vända på varenda krona och vara uppfinningsrik för att få ihop livet. Det handlar också om att vara ensamstående, lågutbildad, sjukpensionär och alkoholist. Men det handlar också om rädslan för att vara beroende av en man, att inte våga söka hjälp, att hamna i ett destruktivt förhållande och till slut leva i misär.
Men det handlar också om den klassresa som Patrik själv gjort, om hans ansträngningar att fixa sommarjobb utan kontakter, om hans studier, festande, drömmar och mål. Det handlar också om hans systers uppväxt och liv, som sett annorlunda ut, men som ändå har många gemensamma punkter.
Boken är välskriven och jag blir nyfiken på att läsa mer av Lundberg eftersom jag gillar hans språk och ton. Jag gillar att boken är skriven med det ovanliga du-tilltalet. Det känns som att jag får ett tydligt porträtt av de personer som gestaltas i boken, samtidigt som deras liv och upplevelser också sätts i ett större sammanhang. Samtidigt är det något som skaver under läsningens gång, framförallt i slutet. Boken avses vara en kärleksförklaring till mamman, men varför lämnar den mig då med en bitter eftersmak? Varför skildrar författaren huvudpersonens misär så ingående, nästan föraktfullt? Författaren menar att samhället svek Birgitta, men jag hade gärna velat höra hennes syn också, vad hade hon tyckt om boken. Det får vi förstås aldrig veta, men jag kan inte undgå att tänka under läsningen att det här bara är den ena sidan av en berättelse om ett liv.