Jag fick Hägn av Jörgen Lind (Kabusa böcker) som recensionsexemplar för ett bra tag sedan. Det är en diktsamling med övervägande prosalyrik. Det är ett slags dagbokslyrik, men blandad med korta dikter och korta prosastycken. Boken inleds med att huvudpersonen får veta att hans pappa är svårt sjuk. Genom hela boken får man sedan rapporter om pappans tillstånd. Han blir sämre, men dör inte. Det handlar också om ett mycket sjukt litet barn. Utöver det får man inblick i huvudpersonens övriga liv och mycket handlar just om sjukdomar och dödens väntrum. Författaren skildrar det långsamma döendet, den tysta och stilla väntan och borttynandet. Mycket sorg, mycket allvar, men det är ändå en vacker och fin skildring. Ändå fastnade jag inte helt. Lyrik är inte min grej överhuvudtaget, jag trodde att prosalyrik skulle passa mig bättre, men jag tycker inte riktigt om formatet. Trots allt tycker jag om Jörgen Linds språk och jag förstår storheten i diktsamlingen.