I havet finns så många stora fiskar är Sara Lövestams andra roman, men den första som jag läser av henne. Faktum är att jag började läsa den för ett par månader sedan, men avvaktade eftersom jag var rädd att den skulle vara för stark (småbarnsförälder och höggravid som jag var då). Nu har jag läst hela boken och konstaterar att den är stark och lämnar ingen läsare oberörd, men jag är ändå glad att jag läst boken eftersom den är både oerhört bra och behandlar ett brännande ämne.

I centrum står Malte, fem år. Han bor tillsammans med sin mamma och hennes nya man, Ove. Malte har inte världens bästa uppväxtmiljö och allt som händer hemma måste han hålla hemligt för fröknarna på dagis. Som att mamma dricker för mycket och att Ove slår henne. Det är ju tragiskt i sig, men bokens brännheta ämne är pedofili och boken visar på vad som kan hända när skyddsnätet runt ett barn har för stora hål så det blir enkelt för stora, fula fiskar att ta sig in. Det är så mycket enklare än man tror tyvärr. Men som tur är så finns det också andra människor runt om kring Malte. Som Iakttagaren, en person som bor mittemot dagiset. En person som har fastnat i sitt eget liv och som har tråkigt om dagarna och därför ägnar stor del åt att iakkta barnen som leker på dagisgården. Och som då ser ett och annat och som minns saker som hände när iakttagaren själv var liten.

Boken är stundvis jobbig att läsa, men ändå kan man inte lägga bort den. Det är en riktig sträckläsarbok. Jag läste ut den på ett par dagar och kunde inte sluta tänka på den mellan läsperioderna. Det finns ett tydligt driv, ett aktuellt ämne och ett fantastiskt persongalleri. Författaren har ett mycket bra språk och en otrolig känsla. Man kan inte låta bli att tänka på hur många barn som har det som Malte, eller värre. Otäckt att tänka på! Men se till att läsa boken även om den handlar om ett jobbigt ämne, det är den värd. Jag är imponerad av författaren och kommer definitivt att läsa både debutromanen (Udda) och alla eventuellt kommande böcker av Sara Lövestam.