En ung kvinna från Stockholm flyttar till sin pojkväns hemort, ett litet samhälle i Norrlands inland, Platsen kallad. Men relationen tar slut redan innan de hunnit fram. Hon tar ett jobb på en mataffär och blir kvar på orten av skäl hon själv inte riktigt begriper. Sakta men säkert arbetar hon sig in i platsen, och låter den arbeta sig in i henne. Det nya samhället har andra, okända koder. Här lämnar man dörren olåst, super på Hotellet på lördagarna, kör bil på isen. Hur blir man en del av något nytt?

Inlandet är en fascinerande berättelse om uppbrott och förändring, men också om betydelsen av en plats och vad ”hemma” egentligen innebär. Den utspelar sig i glesbygd där det finns helt andra koder än huvudpersonen känner igen. Jag som själv vuxit upp och bott på liknande platser känner dock väl igen dem. Det känns autentiskt. Jag förstår också vad författaren menar med de som åker respektive de som stannar kvar, hur man kan dela upp befolkningen i dessa kategorier. Och hur det känns att aldrig bli en del av ett samhälle bara för att man är inflyttad. Det spelar ingen roll hur länge man bor där, för man är inte född där, man har ingen släkt eller historia där, och då räknas man som alltid som utböling. Det är också en utvecklingsroman där huvudpersonen någonstans försöker hitta sig själv, men tyvärr bidrar nog hennes passivitet inte till att hon hittar några svar.

Det här är en bok som lämnar fritt åt läsaren att skapa sin egen tolkning, och den går att tolka på många sätt. Språket är väldigt avskalat, kargt, vilket passar ypperligt till glesbygdens och småstadens inramning av berättelsen. Det medför dock att man inte lär känna huvudpersonen fullt ut och jag känner heller aldrig riktigt med henne. Men det är ett vackert språk, och en fin lågmäld skildringen över en vardag som blev annorlunda än man tänkt sig, men ganska bra till slut trots allt. Kanske? Vi får ju aldrig veta vad den namnlösa huvudpersonen tycker om saken.