Så var den alltså här, den sista, avslutande romanen om kriminaljournalisten Annika Bengtzon, Järnblod. I många år har jag följt henne och hennes liv på tidningen, men också hennes privatliv där hon först levde i ett misshandelsförhållande med Sten hemma i uppväxtorten Hälleforsnäs, och senare i Stockholm där hon så småningom träffade Thomas och fick två barn med honom. På slutet av bokserien har hon levt som singel och därefter skapat en stor bonusfamilj med Jimmy, hennes barn och hans barn. Som journalist har hon dock genom serien varit trogen tidningen Kvällspressen, men genom bokserien har man kunnat se att medievärlden förändras, papperstidningar läggs ner, journalisterna tvingas bli multireportrar och webben tar allt större plats. Författaren Liza Marklund är duktig på att skildra vad som händer i samhället, vad som händer i omvärlden och vilka förändringar som sker runt omkring oss. Och eftersom denna serie har funnits i så många år så är det också lätt att skönja tidens förändringar. Den första boken i serien, Sprängaren, utkom redan 1998 och den sista boken, Järnblod, kom ut 2015. Flera av böckerna är också filmatiserade.

I Järnblod är det dags för papperstidningen att gå i graven och chefredaktören Anders Schyman är tänkt att vara den som för tidningen Kvällspressen dit. Det påverkar förstås alla anställda på ett eller annat sätt. Men något annat som påverkar Annika Bengtzon betydligt mer personligt är att hennes syster är försvunnen. Annika och Birgitta har inte särskilt mycket kontakt och det här inte Annika haft med sin mamma heller under åren sedan hon flyttat från uppväxtorten. Men nu tvingas Annika åka tillbaka till Hälleforsnäs och konfronteras med sin barndom och sitt förflutna. Samtidigt som systerns försvinnande gnager i Annika så sker också en uppmärksammad rättegång om ett bestialiskt mord på en uteliggare.

Liza Marklund är en författare som har fått väldigt mycket kritik för sina böcker, men hon har också blivit väldigt uppmärksammad som författare. Många anser att hon är den som inledde vågen av svenska deckardrottningar, som nu är ett givet fenomen i den svenska litteraturen. För sin första bok Sprängaren fick hon det första Polonipriset för bästa svenska kvinnliga deckarförfattare. Samtidigt har hon blivit väldigt kritiserad för sina böcker om Mia (Gömda och Asyl) som handlar om en kvinna som pga hot och våld från sitt ex tvingas fly för sitt liv tillsammans med sina barn. Boken sades vara en sann historia, men det kom ut att det var betydligt mer fiktion i böckerna än vad författaren och förlaget gav sken av. Hur som helst så tycker jag att Liza Marklund är en duktig författare och jag gillar framförallt det faktum att hon gärna skildrar kvinnors utsatthet och andra aktuella teman.

Tillbaka till Järnblod då. Den sista och avslutande delen av Annika Bengtzon. Det var lite andaktsfullt att börja läsa boken. Det är ju en serie som har följt mig i så många år och det kändes märkligt att den nu skulle vara till ända. Jag hade såklart starka förhoppningar om att Liza Marklund skulle lyckas knyta ihop säcken och var rädd att de inte skulle infrias. Men det behövde jag inte vara rädd för. Jag har läst flera recensioner där de skriver att Liza avslutade med flaggan i topp och det är en bra sammanfattning. Hon knöt ihop många trådar och gav oss läsare en värdig avslutning på serien. Själva deckarintrigen är spännande och en riktig bladvändare, men bokens stora behållning är just det som sker med huvudpersonen Annika. Den här boken har mer mörker och tyngd i sig än många av de andra böckerna i serien och det passar extra bra nu som avslutning på serien. Jag kommer att sakna Annika och allt det som hon har stått för, men det känns som rätt beslut att avsluta bokserien nu och någonstans känner jag mig också färdig med Annika Bengtzon. Jag tror dock att Liza Marklund säkert har något nytt spännande projekt på gång och jag ser fram emot att få se vad det skulle kunna vara.

Järnblod är utgiven av Piratförlaget. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.