Kajsa Kavat är den andra av Astrid Lindgrens sago- och novellsamlingar. Den utgavs ursprungligen 1950 och innehöll då elva berättelser. I de senare upplagorna har dock en av dem, Under körsbärsträdet, uteslutits, förmodligen för att den har ansetts kunna späda på fördomarna om romer. I de senare upplagorna, som den jag läst, finns det alltså totalt tio sagor: Kajsa Kavat, Småländsk tjurfäktare, Gull-Pian, Lite om Sammelagust, Nånting levande åt Lame-Kal, Hoppa högst, Stora syster och lille bror, Pelle flyttar till Komfusenbo, Märit och Godnatt, herr luffare! Boken är illustrerad av Ingrid Vang Nyman.
Det är inte lika lätt att hitta ett gemensamt tema för berättelserna i denna bok. Men en gemensam nämnare som jag ser är att barnen som har huvudrollen i sagorna alla är starka och kloka, vilket gör att de löser situationer de hamnar i eller räddar någon annan. I första berättelsen möter vi Kajsa Kavat, den lilla flickan som bor hos mormor som brukar sälja polkagrisar på torget. Strax före jul halkade mormor på köksgolvet och kunde inte sälja polkagrisar eller göra julfint i huset. Då tar Kajsa Kavat tag i det och fixar allting utan knot. I Småländsk tjurfäktare är det en liten pojke som lyckas ta fast en förrymd, elak tjur som alla andra, även de vuxna, är rädd för. Gull-Pian handlar om Eva vars mamma ligger på sjukhus och under tiden bor hon hos sin moster som gör stor skillnad på henne och hennes kusin och tvingar henne att jobba hela tiden precis som Askungen. Men Gull-Pian står upp för sig själv och trotsar en vacker dag sin kusin och sina mostrar. I Lite om Sammelagust berättar Astrid Lindgren om sin egen pappa, som önskade sig kaniner så innerligt att han själv tjänade ihop pengar till dem och gick en hel mil för att köpa dem. Nånting levande åt Lame-kal handlar om två systrar vars katt ska få kattungar. De bestämmer sig för att ge en av dem till sin granne som uppmuntran eftersom han är lam i benen och sängliggande trots att han bara är sexton år gammal. Hoppa högst handlar om två barn som hela tiden tävlar mot varandra i det ena pojkstrecket efter det andra tills dess att de båda bryter varsitt ben och hamnar på sjukhuset. Först då kan de äntligen bli vänner. I Stora syster och lille bror försöker den goda storasystern att berätta en saga för sin lillebror som rakt inte vill lyssna. Pelle känner sig orättvist behandlad av sina föräldrar i Pelle flyttar till Komfusenbo och bestämmer sig för att flytta hemifrån. Märit var en god liten prinsessa som dog redan åtta år gammal. Eller, egentligen var hon kanske bara en vanlig liten flicka, men hon dog för att hon räddade livet på ett annat barn trots att ingen egentligen brydde sig om henne när hon var i livet. Sista berättelsen, Godnatt, herr luffare handlar om tre barn som är ensamma hemma och råkar släppa in en luffare fastän deras mamma sa att de absolut inte fick göra det.
Ja, som ni ser så finns det kanske ett tema här ändå. Godhjärtade barn som ser andra, framförallt dem som har det sämre, och som bestämmer sig för att hjälpa dem så gott de kan. Ett annat tema som kan skönjas är det tydliga barnperspektivet. Jag tycker att som helhet är denna sagosamling sämre än den föregående som jag skrev om igår, Nils Karlsson-Pyssling. Men några guldkorn finns det, som Gull-Pian, Lite om Sammelagust och Nånting levande åt Lame-kal. Till skillnad från sagorna i Nils Karlsson-Pyssling är sagorna i Kajsa Kavat betydligt mer realistiska och i stort sett helt utan övernaturliga inslag. Flera av berättelserna i denna sagosamling är kända och har även getts ut som bilderböcker och blivit filmatiserade.