Johan Theorin debuterade 2007 med Skumtimmen och har sedan dess gett ut många hyllade böcker. Jag har inte läst alla, men några, som Sankta Psyko, en psykologisk rysare som utspelar sig på en förskola som ligger alldeles intill ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Den gillade jag och när jag såg att Johan Theorin kommit ut med en novell hos Novellix var jag förstås tvungen att läsa den.

Knackningar handlar om Molly som precis förlorat sin enda väninna Judith. Hennes liv som ensam pensionär fylls av allt fler tomma likörflaskor och sena nätter framför TV:n. Därför kan hon till en början inte urskilja var de regelbundna knackningarna i huset kommer ifrån. Inte har de väl hörts tidigare? Sakta blir hon övertygad om att någon i huset verkar kämpa för sitt liv, men polisen hävdar bestämt att ingen har anmälts saknad. Molly kan ändå inte släppa tanken på att knackningarna kan vara ett rop på hjälp. Och så gnager den där tidningsnotisen om den döda kvinnan i Råsjön.

Knackningar kan klassificeras som en blandning mellan psykologisk rysare och deckare. Den bygger upp en kuslig stämning. Jag är inte så förtjust i offrets röst som presenteras i kursiv text, som i Kallentofts böcker. Jag tycker också att novellformatet begränsar den här berättelsen. Den får inte riktigt det djup den behöver för att bli riktigt engagerande. Slutet ger dock en tvist som överraskar mig som läsare och det gillar jag. Novellen gav mig god underhållning under en lunchrast, men den kommer inte att stanna kvar länge hos mig tyvärr.

I novellutmaningen Läs en novell IV kryssar jag punkt 13: Läs en novell där någon sjunger.

Knackningar finns bland annat hos Adlibris och Bokus.