Låt oss hoppas på det bästa är en självbiografisk roman skriven av Carolina Setterwall. I boken skildrar hon hur hennes lilla familj brutalt slogs sönder av ett dödsfall. Carolina levde tillsammans med sin sambo Aksel och deras son Ivan i en lägenhet i Stockholm. När Ivan var 8 månader hände det som absolut inte fick hända. Hon sov inne hos sonen eftersom han ammade nätterna igenom. I sovrummet sov Aksel. På morgonen gick Carolina och Ivan in till honom för att säga god morgon. Men Aksel hade dött i sömnen i gryningen. I boken skildrar Carolina tiden efter dödsfallet, hur förkrossad och lamslagen hon blir, men hon berättar också om deras alltför korta historia tillsammans och gör upp med såväl döden och livet som med föräldraskapet och kärleken. Boken är väldigt naket skriven och personligt hållen. Man känner verkligen hur sorgen, men också ilskan, ligger bakom vartenda ord.

Berättartekniskt är boken kanske ingen höjdare, det är mycket upprepningar, man kastas hit och dit och överhuvudtaget är den alldeles för lång. Dessutom gör du-tilltalet att jag blir distanserad från författarens livsöde. Boken hade blivit bättre med en varsam redaktörs hand på texten, men jag kan förstå om man ville hålla boken så nära författaren som möjligt och det gör ju också att den känns mer äkta. Som livsöde är det förstås väldigt gripande och jag tror också att många kan känna igen sig. Även om man inte varit med om att ens sambo dör när man är småbarnsförälder så har ändå de flesta förlorat någon närstående älskad. Och det är inte alltid man endast kan känna sorg och saknad, i samband med ett dödsfall är det många andra känslor som också kan dyka upp, som skam, skuld och ilska. Det är skönt att läsa om att dessa känslor är närvarande och får vara närvarande eftersom så inte alltid är fallet.

Även jag känner igen mig. Jag förlorade båda mina föräldrar när jag var höggravid med min minsta dotter och jag fick därför planera en förlossning och två begravningar samtidigt. Jag känner igen hur lamslagen man blir. Skillnaden mellan mig och författaren är dock att jag var tvungen att fungera som vanligt direkt trots sorgen. Jag hade inga vänner eller släktingar som kunde hjälpa till med barnen eller det praktiska, det fick gå ändå. Jag har lite svårt för dessa partier i boken, det där att författarens vänner gör upp ett schema för vem som ska vara hemma hos henne efter händelsen och att hon kan gå så djupt in i sig själv, men det handlar nog snarare om min avundsjuka eftersom jag hade önskat att jag hade samma. Själv tryckte jag bara bort sorgen, jag var ju tvungen att fortsätta vardagen med fyra små barn och ett hus som skulle tömmas och säljas 25 mil bort. Men det är inte direkt det bästa man kan göra heller. Jag hade också svårt för den sista delen av boken, när författaren träffat en ny man och det också kraschade. Jag vet ju att livet är sådär ibland, men just den delen hade faktiskt kunnat strykas.

Hur som helst, om du är intresserad av livsöden och vill läsa en bok som berör ska du ta en närmare titt på Låt oss hoppas på det bästa. Boken är utgiven av Albert Bonniers och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.