På den vidsträckta savannen bor ett kattdjur med gröna ögon och skär nos, randig här och fläckig där. Djuret har ingen aning om vad det är för sort och bryr sig inte om det heller – förrän de andra djuren börjar fråga… Den lilla Lejoparden blir utfrusen, drabbas av identitetskris, råkar ut för kändisskap och falska vänner. Ska han någonsin hitta en kompis? En som är snäll. På riktigt.

Björn Bergenholtz har med Lejoparden skapat en 64 sidor tjock bilderbok om vänskap, lojalitet och vikten att få vara den man är. I följebrevet från förlaget står det att det tog 2½ år att skapa boken. På heltid! Hans ambition var att skapa en stor berättelse som tar ungarna på allvar utan att bli pekpinneaktig. Bergenholtz kände att samhällsklimatet blev allt mer polariserat och det har varit debatter om allt från HBTQ-frågor till flyktingar. Han ville skriva en berättelse som är som en klapp på axeln till alla som undrar vilka de är. ”Är det något ungarna behöver därute nu, så är det faktiskt en lejopard. Något snällt, en kompis. Delvis fläckig.” säger Björn Bergenholtz.

Jag tycker att han har lyckats väl med sin ambition. Lejoparden är en vacker berättelse om det lilla djuret som så gärna vill vara med och leka. När Lejoparden möter elefanterna säger de: ”Ingen snabel, ingen lek” och ”Bara djur med snablar får vara med oss”. När han möter girafferna säger de: ”Du har så kort hals. Varför skulle vi vara med dig? Nej, du får vara med någon annan”. Så fortsätter det. Ingen vill vara med Lejoparden. Och det gjorde Lejoparden så ledsen. Den kände sig som om den inte fanns. Inget kändes roligt eller spännande. Så får Lejoparden veta att ugglan kan allt, så Lejoparden beger sig iväg för att leta efter ugglan. På vägen dit möter Lejoparden ett gäng med apor som säger att Lejoparden är ful. ”Varför sa de så? Man blir ledsen, ledsen ända in i själen, när någon säger att man är ful. Även om de som säger så bara är dumma apor”. Men så träffar Lejoparden äntligen ugglan och det är ugglan som fastslår att Lejoparden är just en lejopard. Ett sällsynt och ovanligt djur. Och det gör hela skillnaden. Nu blir Lejoparden plötsligt känd och räknas på ett sätt som hen aldrig tidigare gjort. Nu vill alla vara med Lejoparden och de som träffat Lejoparden skryter om det. Frågan är om det verkligen är bättre. Till slut kan i alla fall Lejoparden och nyvunna vännen ormen konstatera att vara snäll är det enda som är viktigt. På riktigt.

Lejoparden är en väldigt fin och mycket tänkvärd berättelse om något som berör oss alla, nämligen identitet, rädslan för det okända och att duga som man är. Det är ett gediget verk med magnifika illustrationer och ett poetiskt språk där varje ord är vägt på guldvåg. Det liggande formatet gör det möjligt för teckningarna över savannen och djungeln att verkligen breda ut sig. Här är en guldgruva för den som vill jobba med frågor kring identitet, vänskap och vikten att få vara den man är, till exempel med de äldre barnen på förskolan eller i förskoleklass och årskurs ett. Det enda jag har att invända emot boken är att den är ganska lång. 64 sidors bilderbok ger en hel del text, så det gäller att vara medveten om det och ta sig tid för att läsa den. Det är inget man hastläser i en barngrupp eller inför läggning. Dessutom kan den ge upphov till många tankar och funderingar som det är bra om man kan ägna tid åt efter läsningen. Men jag hoppas att många pedagoger och föräldrar tar sig tid för denna bok, för den är verkligen väl värd tiden.

Lejoparden är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.