Jag fortsätter läsa böckerna om Mumindalen och nu har turen kommit till Muminpappans memoarer. När Muminpappan tror sig vara nära att dö (han är förkyld) bestämmer han sig för att skriva ner sina minnen så de ska finnas kvar till Mumintrollet och eftervärlden. På sin veranda i Mumindalen sitter han och minns sin tragiska uppväxt på barnhemmet, vidare till mötet med vännerna Fredrikson, Joxaren och Rådd-djuret och därefter sina stormiga ungdomsår när drontarna var större, ovädren farligare och solskenet varmare än nu. Här är det alltså Muminpappan och hans minnen som är i fokus och kanske är det därför jag inte tyckte att boken var lika bra som de övriga böckerna i serien om alla de charmiga invånarna i Mumindalen. Samtidigt är det rolig läsning – man känner ironin skymta igenom och Muminpappans skarvningar här och var för att få en spännande berättelse. Muminpappans karaktärsdrag lyser också igenom, han är ganska skrytsam och inte alls särskilt sympatisk, fast med en egensinnig torr humor. Boken ger en god bakgrundsbild till övriga böcker om Mumindalen och är underhållande. Dessutom är den förstås fylld av Tove Janssons härliga fantasi och språk. Jag vet dock inte riktigt vilken bokens målgrupp är, jag tror faktiskt att vuxna skulle uppskatta den mer än barn, även om förlaget angett målgruppen 6-9 år.

Muminpappans memoarer är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att låna på biblioteket och att köpa på Adlibris och på Bokus.