En kvinna, Veronika, åker till en enslig stuga i Dalarna för att bearbeta tunga minnen och skriva på en roman. Hon blir vän med Astrid, som är en enstöring i huset bredvid. Vänskapen blir stark och viktig för dem båda.

Det är ingen bok som det händer en massa saker i. Istället är det en vacker, långsam bok, med vemod, saknad, sorg, men också gränslös kärlek och vänskap. Personbeskrivningarna är underbara och även miljöskildringarna. Författaren Linda Olsson har ett mycket vackert, poetiskt språk.

Stundvis tyckte jag att boken var för långsam, det vill säga aningen tråkig, jag väntade liksom på att det skulle hända något. Men eftersom boken var så lättläst så gick det ändå så snabbt att läsa ut den så jag hann aldrig fastna. Jag sträckläste den på ett par timmar under en kväll.

Författaren har en berättarteknik där hon blandar nutid och dåtid samt första och tredje person. En del läsare tycker att det är rörigt, men jag tycker att det är det bästa med hela romanen. En annan sak som jag tyckte mycket om är alla de citat som finns i texten, främst från diktsamlingar. Längst bak i boken finns en referenslista till alla citat – som lockade i alla fall mig till vidare läsning!

Boken faller dock lite på något för högtravande dialoger ibland, samt att författaren hela tiden vill markera bytet av berättarperson, genom att t ex skriva ”Jag skulle vilja berätta om…” och så byter hon till första person där.

Boken är definitivt läsvärd. Boken stannar kvar i minnet en stund efter att den är utläst, och det är det faktiskt inte så många böcker som gör för mig. Jag läser ju så otroligt mycket. Jag blev lugn och avslappnad av att läsa boken. Det är skönt att läsa långsamma böcker emellanåt, det måste jag göra oftare.