En bok jag direkt fastnade för är Bara rumpor av Annika Leone och Bettina Johansson. Jag fick recensionsexemplar av Lilla Piratförlaget och beställde den även direkt till mitt bibliotek. Boken handlar om Mira som längtar tills på lördag när hon ska till badhuset och hoppa från kanten till stora bassängen – alldeles själv! Kommer hon att våga? I badhuset finns så mycket att titta på, alla nakna kroppar som är så lika, men ändå så olika. Vilka badkläder ska hon välja? De gulliga spindel-badbyxorna eller den tuffa princess-baddräkten? Vilka kan man hoppa snabbast ner i vattnet med? Innan mamma, pappa och Mira kan bada måste de klä av sig och duscha. Mira får följa mamma till damernas omklädningsrum. Där finns det massor av tanter. Rumporna ser så olika ut: stora, små, runda, fyrkantiga, vita, bruna, gropiga, gulliga… Och där finns en tant vars snippa ser precis ut som katten Lakrits morrhår! I bassängen räddar Mira pappa som vilken superhjälte som helst. Efteråt badar de bubbelbad och bastar. Sen är det dags att köpa lördagsgodis innan familjen åker hem igen efter sitt badhusäventyr.
Åh, vilken härlig bok! Jag har redan hunnit tipsa en förälder och flera pedagoger om den. En perfekt bok för förskolebarn, rolig, humoristisk, men samtidigt handlar den om ett viktigt ämne. Människor kan se olika ut, men alla är lika mycket värda ändå och det finns ingenting som är konstigt eller bättre än något annat. Illustrationerna är så fina, de lyckas verkligen visa alla möjliga slags utseenden och kroppstyper. Så befriande och inkluderande! Sådana här böcker behövs och jag tror att man kan ha många diskussioner kring kroppar, nakenhet och om att det är okej att bejaka och glädjas över sin kropp oavsett hur den ser ut.
Vajlett är nyutexaminerad småskollärarinna som fått sin första tjänst på en byskola i Granträskåsen, i Västerbottens inland. I Granträskåsen finns 35 hushåll. 28 av dem tillhör Pingstkyrkoförsamlingen. Vajlett tror varken på aga eller på att följa budorden slaviskt. Därför är det inte helt lätt för henne att bedriva undervisningen på det sätt hon vill. Hon får ögonen på sig. Det pratas om henne. Men det pratas också om den nya postfröken, Rut, som inte heller är som de andra kvinnorna i byn. Kanske är det just därför de båda kvinnorna dras till varandra, de båda utsocknes kvinnorna som inte känner att de riktigt passar in eller duger. De utvecklar en djup vänskap. En vänskap som så småningom växer sig ännu starkare. Vilken tur att byborna inte kan ana de starka känslor som, Gud förbjude, växer fram mellan Vajlett och Rut.
Min blombukett är en annorlunda, men jättefin bok om blommor för de yngsta läsarna. En flora för små barn kan man också kalla den. Boken visar ett barn som från början sitter med en tom vas framför sig. Allt eftersom fylls dock vasen på med blommor. Först kommer tussilago, sedan vitsippa, smörblomma, förgätmigejrödklöver, humleblomster och blåklocka. Och till slut har barnet en hel blombukett framför sig i vasen. Varje blomma presenteras på ett helt uppslag i både text och bild. Med ett par meningar presenteras blomman – vi får lära oss när den blommar och vart den växer, men också lite annan kuriosa som att förgätmigej betyder ”glöm inte bort mig”, att kossor gärna äter rödklöver och att blåklockor alltid har fem flikar. För varje uppslag ser vi också hur blombuketten växer fram för varje ny blomma som tillfogas till den. Sista uppslaget blir pricken över i då man som läsare får vända boken och därigenom se den färdiga blombuketten i stort format, stående i all sin prakt.
Gulliga lillebror handlar om Dorran. Hon har en väldigt liten lillebror. En lillebror som är så liten att han inte kan gå, prata eller äta kex. Det enda han kan göra är att tutta, sova, skrika och bajsa gult. Dorran tycker att han är en väldigt tråkig lillebror, men det tycker inte alla de som kikar ner i vagnen och beundrar honom. Vi får följa Dorran under en morgon när hon ska gå på förskolan. Men hon vill inte alls gå till förskolan. Varför ska hon gå dit när lillebror slipper? Varför ska hon skynda sig när lillebror får mysa med mamma hela dagarna? Faktum är att Dorran också vill vara liten igen. Hon går in till lillebrors rum och tar på sig hans bebiskläder. Eller ja, de var ju hennes kläder en gång i tiden. Hon tar hans napp också. Det smakar mjukt, kladdigt och gott. Mamma tycker däremot inte att det är så roligt att Dorran har blivit liten igen. Det blir bråk och Dorran springer in på sitt rum och smäller igen dörren så det låter PANG. Efter en stund kommer mamma och har visst förstått allting. Hon undrar om Dorran vill vara liten idag, sedan sätter hon sig och kramar Dorran länge. Dessutom får Dorran åka lillebrors vagn hela vägen till förskolan. Och när de väl kommer fram känner Dorran att det liksom känns hoppigt i hela kroppen. Hon vill också leka med de andra barnen. Leka som bara de stora barnen kan göra. Det kanske inte är så dumt att vara stor trots allt?
Jag är ju så jävla easy going är skriven av Jenny Jägerfeld. Det är en ungdomsbok men den passar minst lika bra för vuxna. Jag tyckte mycket om den här boken. Inte minst kanske eftersom jag lyssnade på en författaruppläsning av den, det är ju något speciellt att få höra en författare läsa sina egna texter. Jenny Jägerfeld har ett otroligt härligt språk, hon leker med språket, vänder och vrider på ord och begrepp och förnyar gamla klyschor. Dessutom är hon så duktig på att skildra karaktärerna så att man verkligen kommer dem nära. Det är svårt att inte bli berörd. Boken handlar om Joanna som är 18 år och går på gymnasiet. Hennes största problem i början av boken är pengabrist. Hon lever i ett hem där föräldrarna inte ens kan hämta ut hennes adhd-medicin och hon får knappt mat om dagarna. Hennes mamma har skrivit en bok för 9 år sedan, en bok som slog igenom men blev en slags one hit wonder. Sedan dess har hon skrivit flera böcker som aldrig har antagits. Mamman kan dock inte sluta tänka på sin författardröm och fortsätter därför att skriva och hoppas på att en dag få till ett nytt mästerverk. Under tiden får hon förstås inga pengar. Pappan är sjukskriven för depression. Joanna vill att föräldrarna ska komma ihåg att de har en dotter och rycka upp sig för hennes skull, men hon har för länge sedan insett att de är för inne i sitt eget för att detta ska ske. Av en slump kommer hon därför på en plan som ska ge henne en summa pengar. Närmare bestämt 17 500 kronor. Det är en kriminell och farlig plan, men när medicinen Joanna äter mot kaoset i huvudet håller på att ta slut finner hon ingen annan utväg. Allt det här sätter bollar i rullning som Joanna nog inte riktigt hade räknat med. Mitt i allt kaos, kriminalitet och mordhot finns också Audrey, tjejen som får nervtrådar att tränga ut från Joannas hjärta, rakt ut genom bröstet.
