Handbok för molnskådare är en faktabok om det som rör sig på himlen. De flesta har väl legat på rygg, tittat upp mot himlen och drömt sig bort bland molnen. Då är steget inte långt till att bli molnskådare. Alla kan molnskåda. Det enda man behöver är lite tid och så förstås en molnig himmel.
I den här boken får man lära sig allt man behöver veta om molnen. Vad det finns för olika slags moln, hur de bildas, hur de kan se ut, vilken påverkan de har på vädret på jorden, hur man kan förutspå vädret och mycket mer. Man får också lära sig lite om meteorologins historia, om moln i olika språk och vad det finns för tro och myter kring molnen.
Boken vänder sig till barn mellan sex till nio år enligt förlaget, men jag tycker att den passar hela familjen. Det är en hel del svåra ord i boken så det skadar inte att vara en van läsare. Trots att det är en faktabok tycker jag också att boken passar bra som högläsningsbok. Det är ganska lite text och den är indelad i olika avsnitt så det är lätt att läsa lite i taget. Då blir det också enklare att hålla isär alla de olika molntyperna.
Det finns jättefina illustrationer i boken och den är snyggt formgiven med faktarutor som bryter av den löpande texten, vilket gör boken mer lättläst. Lite synd är det bara att man valt att använda sig av flera olika typsnitt, det stör helhetsintrycket tycker jag. Men överhuvudtaget så är det här en fin bok, och en rolig idé. Jag tror inte att det finns särskilt många böcker om moln för barn.
Boken är skriven och illustrerad av Linnéa Krylén och den är utgiven av förlaget Opal. Handbok för molnskådare finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Jag har haft en hel del bokprat på sistone. En bok som jag tipsat om i både fyran och femman på mina skolor är Hugo och kepskampen som jag också därför nyligen har läst. Det är en väldigt rolig, underhållande och samtidigt lite tänkvärd berättelse om en kille som heter Hugo. Han är ganska ensam och utanför. Troligen också mobbad, även om man mer får antydningar till det i texten än att han berättar om det själv. Det är en öm tå det där. Men han vill verkligen vara en i gänget och bli accepterad. Han slår nästan knut på sig själv för att bli det. Så blir det en dag då det är dags att välja representanter till elevrådet. Ingen anmäler sig frivilligt. Till slut säger läraren att ingen i klassen får gå ut på rast förrän någon anmält sig. Hugo ser sin chans att bli omtyckt och anmäler sig därför. Efter det är det som att en helt ny värld öppnar sig för honom. Klasskompisarna ber honom föra en kepskamp i elevrådet. De vill ha på sig keps inomhus fastän det är förbjudet i skolan. Hugo lyckas med det och det leder till att han blir accepterad i klassen, ja till och med lite populär. Det är roligt. Men det dröjer inte länge förrän Hugo inser att populariteten också har en baksida…
Alla vet väl hur en riktig viking ser ut? Men den bild vi har av vikingatiden bygger till stor del på spännande historier skrivna på 1800-talet. Där framställdes vikingarna som äventyrliga hjältar. Levde det inga andra människor på den tiden? Var alla stora, skäggiga muskelknuttar som roffade åt sig det som var andras?
Den 18 oktober 1945 stiger fjorton holländska pojkar av tåget på Nyköpings station. En av dem är Wim. Hans namn står på en lapp som hänger i ett snöre om hans hals. Han har precis upplevt hungervintern i Holland, den sista krigsvintern, då det saknades mat och värme, städer brann och många människor dog. Wim handlar hos familjen Ängberg i ett gult hus utanför Nyköping. Där får han det bra. Allt är annorlunda. Alla är varma och mätta och ingen har upplevt krigets fasor. Wim får också fem nya syskon som genast välkomnar honom som en bror.
Lisa måste bo hos sin mormor i några månader eftersom hennes mamma jobbar i en annan stad. Problemet är bara att Lisa vantrivs något fruktansvärt i sin nya skola. Killgänget retar henne konstant för hennes utstående öron, och varje kväll somnar Lisa med händerna tryckta mot öronen, för att de förhoppningsvis ska sluta stå ut så mycket.
Det du inte vet är den 18:e (!) boken om Maria Wern. Helt otroligt, tänk att Anna Jansson skrivit så många Gotlandsdeckare om polisen Maria Wern. I denna bok är Maria på fest hos sina nya grannar i sommarstugeområdet i Åminne. Plötsligt utbryter en explosionsartad brand ut i närheten. Flera människor förs till sjukhus och ett hus brinner ner till grunden. Morgonen därpå försvinner en kvinna spårlöst. Det visar sig vara Sofi Hartman, dotter till Marias chef Tomas Hartman. Spåren efter henne pekar åt flera håll och det är många ledtrådar att följa upp. Det visar sig att utredningen inte bara kommer nära Tomas, utan också väldigt nära Maria och hennes familj.
Visste du att bin pratar med varandra genom att dansa?
För någon vecka sedan läste jag ut Jag, En av David Levithan. Det var en bokcirkelbok, men tyvärr kunde jag inte gå på träffen där boken diskuterades. Synd, för det uppstod verkligen många tankar under läsningen av denna bok.
Ilon Wikland är en annan illustratör som är nominerad till ALMA 2018. Hon är förstås mest känd för sina illustrationer till Astrid Lindgrens böcker, men hon har också gjort väldigt mycket annat. Jag fastnade för Sotis där Ilon Wikland både har skrivit och illustrerat och som också är en sann berättelse. Boken handlar om en flicka som förlorar sin älkskade katt och om katten Sotis som därmed får ett nytt hem. Det handlar om liv och död, oändlig sorg, men också lycklig glädje. En enkel bok med lite lättläst text, men med ett väldigt stort innehåll. Den här boken kommer jag att tipsa om på bokprat framöver. Det är en bilderbok, men den håller också långt upp i åldrarna.
Gro Dahle är en norsk författare som jag hållit ögonen på ett tag. Hon väjer inte för jobbiga ämnen och har skildrat allt från incest och porr till krig och psykisk ohälsa i bilderboksform. Det här är kanske inga böcker man sätter sig och läser för vilka barn som helst, när som helst, men det finns tillfällen när de behövs och hon gör det väldigt bra. Kriget handlar om Inga som bor i ett tryggt land, men en dag kommer kriget till henne. Det är inte den sortens krig som Inga har sett om i TV och i tidningen, utan en annan sorts krig, mellan mamma och pappa. Pappa blir kär i en annan, han flyttar, det blir bråk om vart barnen ska bo, det landar till slut i varannan vecka, men mamma är ledsen och hoppas att pappa ska komma tillbaka, Inga tvingas bli stor och duktig och ta hand om mer än hon borde, till slut orkar hon inte längre, kriget har flyttat in i henne nu, men då vaknar faktiskt mamma och pappa och så småningom blir det fred. En otroligt stark skildring av en skilsmässa, som tyvärr säkert alltför ofta väljs bort på grund av att man nog tror att boken handlar om något helt annat. Obs att boken vänder sig till barn i åldern 9-12 år, ingen bok att läsa för de yngsta alltså, trots bilderboksformatet.
Sist, men inte minst så har jag också läst en bok av en helt ny bekantskap för mig, nämligen Vill ha fisk av Áslaug Jónsdóttir. Det är en bilderbok för de yngsta barnen av en isländsk författare/illustratör. Boken handlar om Hildur som vet precis vad hon vill. Mamma tror att hon vet vad Hildur vill. Pappa tror att mamma vet vad Hildur vill. Men ändå måste Hildur säga, ropa, hojta, tjuta, skrika och vråla det hon vill, nämligen ”vill ha fisk”. Boken bygger på upprepningar, något som små barn gillar. Dessutom handlar den om ett till synes trotsigt, men egentligen bara bestämt barn, som är bra på att formulera sig, men där föräldrarna inte alls förstår henne. En rolig bokidé som lockar till många skratt. Dessutom är det kul att läsa en bok från ett land där man sällan läser böcker ifrån, framförallt barnböcker.
Jag betar av Kristina Appelqvists böcker en efter en. Nu har jag läst Smultron, bröllop och döden som är den tredje delen i serien om litteraturforskaren och talskrivaren Helena Waller. Baksidestexten lät väldigt bra: