Här kommer sammanfattningen av de böcker vi läst under juni månad på temat landsbygd, glesbygd, hembygd i #temaläsning2017
Barnboksbloggen har läst:
Sofies bokblogg har läst:
Under juni månad har jag läst:
I Barn- och ungdomsutmaningen – En bok skriven i jag-form – läste jag:
I Kaosutmaningen kunde jag pricka av dessa punkter:
15. Ett seriealbum (Ta mig härifrån)
16. En bok du tycker att alla borde läsa (Väntarna)
28. En bok som vunnit ett pris (Tio över ett)
I Temaläsning 2017 – Landsbygd, glesbygd, hembygd – läste jag dessa:
I utmaningen Hyllvärmare 2017 läste jag Den lilla draken Zogg.
Och till sist, Månadens bästa bok är:
Ta mig härifrån är en bok som passar perfekt in på juni månads tema i Temaläsning 2017 som är landsbygd, glesbygd, hembygd. Ta mig härifrån är nämligen en serieroman som handlar om människor med olika bakgrunder, verkligheter och drömmar, men med det gemensamma att de alla lever långt ifrån storstaden. Hos dem krockar frihetslängtan med tryggheten i det bekanta. Det är en samtidsskildring av ett Sverige som de flesta svenskar har en relation till, men som få pratar om. Illustratören Emma Ahlqvist är själv uppväxt på glesbygden och tycker förvisso att det var ett fantastiskt ställe att växa upp på, men samtidigt kände hon under sin uppväxt att de som bodde på glesbygden inte var så viktiga i samhället. Emma ville flytta ifrån sin uppväxtort så fort som möjligt efter att hon slutat skolan, precis som modebloggaren Jessika som hon skildrar i boken.
Jag är själv också född i en by 1,5 mil ifrån en liten stad, en håla, och kan med rätta säga att jag känner igen mig väldigt väl i den här boken. Att längta bort och tillbaka är temat för boken. Ett träffsäkert tema skulle jag säga för alla vi som är födda på landsbygden eller i småorterna har nog upplevt just detta. Man längtar bort, man vill uppleva något mer, vara en del av något större. Men för de allra flesta tror jag också att det också åtminstone så småningom även kommer en längtan tillbaka. För även om man under tonåren mest vill ifrån sin uppväxtplats kan det mycket väl komma en dag då man faktiskt ser de fördelar som det ju finns med att växa upp på en mindre plats. Om inte annat när man själv får barn. Det låter som en klyscha, men jag märker själv många i min närhet som flyttar tillbaka till vår uppväxtstad och det stora antalet hemvändare i Sverige generellt kan ju inte ha fel.
Temat för boken är alltså intressant och det belyses på flera olika sätt. Det ryms inte bara en utan flera berättelser i boken och det är flera olika huvudpersoner och karaktärer som vill samsas om utrymmet, vilket kan göra det lite spretigt samtidigt som det ju är en fördel att kunna belysa ur flera perspektiv. Jag gillar illustrationerna eftersom de känns äkta, genuina och vardagliga, men framförallt gillar jag texten som känns väldigt humoristisk, träffsäker, ärlig och varm.
Ta mig härifrån är utgiven av Syster förlag. Den finns bland annat på Adlibris och på Bokus.
Hur är det att leva i ett land där man egentligen inte får lov att bo? Att alltid vara rädd att det ska hända familjen något. Hur är det att år efter år tränga ihop sig i ett litet rum med fördragna gardiner samtidigt som man går till skolan, spelar fotbill, har en bästa vän och är kär, som vilket annat barn som helst?
Om detta har Kajsa Gordan skrivit i boken Om jag får stanna. Boken handlar om Ilona som tillsammans med sin familj flydde till Sverige från sitt hemland för sju år sedan. Det var för farligt för dem att stanna kvar i hemlandet, men ännu vet de inte om de är välkomna att bo kvar i Sverige. Ilonas pappa säger att de är fångar i ett väntrum där det aldrig blir deras tur, och det är nog en bra förklaring. Familjen hålls gömd i ett kloster tillsammans med flera andra familjer som också väntar på asylbesked. Föräldrarna kan aldrig lämna klostret, då de riskerar att bli tagna av polisen, men barnen går skola.
För sju år sedan började Ilona nämligen skolan. Då blev hon bästis med Stella. Stella som är uppväxt i Sverige och har en självklar rätt att bo här. Stella som har allt, Stella som har det bra. Flickorna bryr sig egentligen inte om sånt, de är bästisar ändå. Men självklart blir deras olika förutsättningar i livet tydliga för dem emellanåt. Och tro det eller ej, det är inte heller så lätt att vara den bästa vännen, den som har det bra och som inte behöver oroa sig för om man får stanna i sitt nya hemland eller inte.
Om jag får stanna är en väldigt bra och berörande bok om ett högaktuellt ämne. Boken väcker många tankar och funderingar. Och frågor. Jag inser hur lite jag vet om flyktingarnas liv här i Sverige och asylprocessen. Böcker som denna behövs! Eftersom boken väcker så mycket att prata om hade jag gärna sett den som högläsningsbok också, eller varför inte som bokklubbsbok. Hoppas många uppmärksammar den och läser den.
Boken vänder sig till mellanåldern (9-12 år), men man kan absolut sätta den i händerna på yngre också. Den är lättläst och språket flyter på bra. Författaren har valt att man får ta del av båda flickornas perspektiv växelvis och det ger en väldigt bra effekt tillsammans med jag-formen som också används. Man har lätt att känna för båda karaktärerna och det känns trovärdigt det som skildras. Tråkigt omslag bara som inte alls yppar något om vad boken handlar om utan snarare bara signalerar feelgood och kanske därmed inte lockar rätt läsare?
Om jag får stanna är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa hos Adlibris och Bokus.
Maja vaknar varje natt. I gruvan under jord sprängs det varje natt och hon är livrädd för att stan ska rasa och för att hennes familj ska dö. Hon är så rädd att hon ställer klockan varje natt för att vara förberedd och kunna rädda dem om katastrofen händer. Kiruna ska flytta, men Maja vill inte lämna sitt hem. Hon vill att allt ska vara som vanligt. Hon vill att bästa kompisen Julia ska bo på andra sidan gatan som hon alltid gjort. Och hon drömmer om att hockeykillen Albin som hon är kär i ska upptäcka henne. Precis som vilken tonårstjej som helst.
Men nu bor ju Maja i Kiruna, en stad där alla tvingas till förändringar. Gruvan och sprängningarna kryper obarmhärtigt närmare och flytten av staden närmar sig. Det sker andra förändringar också. Julias mamma träffar en ny man och de flyttar bort från Kiruna, ända ner till Luleå. Och Albin upptäcker faktiskt Maja till slut, men kanske inte på det sätt hon tror.
Tio över ett är en speciell bok. Det är till synes en helt vanlig ungdomsbok med det vanliga som tonåringar funderar på – kärlek, vänskap, föräldrar, skola, fritidsintressen och så vidare. Men samtidigt är boken ett viktigt inlägg i samhällsdebatten. I Kiruna händer något alldeles ovanligt – en hel stad ska flytta. Och det märkliga är att det är så tyst om det som sker. Vi andra som bor i andra delar av Sverige hör knappt något om det som händer. (Eller så är jag bara väldigt off från dessa nyhetssändningar). Boken har också ett annat viktigt tema, nämligen unga som mår dåligt. Nu handlar Majas rädsla om en väldigt specifik sak som var och en kanske inte kan relatera till, men ändå, det där att ständigt gå runt med en oro som tar över mer och mer av ens vardag, det tror jag (tyvärr) att många kan känna igen sig i och därför behövs sådana här böcker.
Jag tillhörde de som verkligen gillade Ann-Helen Laestadius tidigare böcker om Agnes i Soppero och det gör jag med Tio över ett också. Temat, karaktärerna, språket, miljöerna, ja allt. Boken vann Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok 2016 och det är den väl förunnad. Den passade dessutom perfekt i juni månads tema här på bloggen (landsbygd, glesbygd, hembygd).
Tio över ett är utgiven av Rabén & Sjögren och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Fixaren är den tredje delen i deckarserien Mord i Hudiksvall. Att jag läste denna bok just i juni passade perfekt eftersom jag bor bara några mil från Hudiksvall och denna månads tema är ju just landsbygd, glesbygd, hembygd.
Boken inleds med att en 25-årig man skjuts ihjäl på öppen gata efter ett biobesök. Alldeles i närheten hittas hans vän också svårt skadad. Kriminalinspektör Johan Rokka blir den som leder förundersökningen. Men inte nog med att ett mord inträffar i Hudiksvall, det dröjer inte länge förrän polisen också måste börja utreda ett försvinnande också. I Hudiksvall finns nämligen ett unikt företag som just nu står inför lanseringen av en produkt värd miljardbelopp och en av företagets nyckelpersoner försvinner spårlöst i samband med lanseringen. Samtidigt råkar Johan Rokka ut för en personlig tragedi som gör att han får svårare och svårare att fokusera på jobbet.
Tredje boken om Johan Rokka och de övriga poliserna i Hudiksvall alltså. Jag gillade de två första böckerna och jag gillar även denna. Det är en spännande intrig, karaktärerna är intressanta och miljöskildringarna trovärdigt skildrade. Jag gillar ju svenska deckare och framförallt så är det ju roligt att läsa böcker som utspelar sig på platser som man känner till och det gör ju dessa. Språket är dessutom rappt och kärnfullt, vilket gör böckerna lättlästa. Man vill inte gärna släppa dem när man väl börjat läsa, så det är riktigt bra sträckläsarböcker inför semestern.
Fixaren är skriven av Gabriella Ullberg Westin. Den är utgiven av Harper Collins Nordic och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Tänk dig att du tvingas fly från ditt land. Tänk dig att du hamnar helt ensam i ett helt nytt, främmande land. Tänk dig att du bor på en flyktingförläggning i väntan på det avgörande beskedet om du får stanna eller inte. Tänk dig att flyktingförläggningen, din enda trygghet i det nya landet, brinner.
Tänk dig att du har en bror som visar sig vara kapabel till saker du aldrig skulle tro honom göra. Tänk dig att den bror du växt upp med sedan barnsben har förvandlats till en främling. Tänk dig att du blir kär i en man du inte kan få. Tänk dig att din egen bror vill gå mellan dig och mannen du älskar.
Den här boken handlar om de som väntar. I fokus står tre ungdomar. Zara och Zahin som bor på flyktingförläggningen och väntar på besked om uppehållstillstånd. Mira som bor på samma lilla ort och som väntar på kärleken. Boken har många teman. Flyktingförläggningen är ju central med hatet som riktas mot dem, rasismen, det främmande, Den osynliga motståndsrörelsen, samhällskritiken. Men det finns också flera kärlekshistorier, dels den mellan Zara och Zahin och dels den mellan Mira och den betydligt äldre Morgan. Men det finns också stora inslag av vänskap, värme, gemenskap och syskonskap.
Väntarna är en dramatisk, fartfylld och innehållsrik bok med stora händelser och teman i förgrunden. Men hela tiden finns också det där andra, motpolen, vardagen, de vardagliga små händelserna, de som ofta glöms bort fastän de inte borde. Jag gillar verkligen alla dessa delar, liksom karaktärerna. Skildringen av flyktingungdomarna känns trovärdigt och jag vet också att författaren Cannie Möller själv jobbat som volontär på flyktingförläggning. Tyvärr finns det lite för många lösa trådar och slutet känns lite för abrupt, vilket drar ner helhetsintrycket, men det är fortfarande en väldigt bra och mycket läsvärd bok om ett riktigt aktuellt ämne.
Väntarna är utgiven av Hoi förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Sincerly Johanna har idag skrivit ett debattinlägg på sin blogg där hon frågar sig om bokbloggen som fenomen är död, om det är så att vårt boktyckande numera har gått över till att förekomma bara på sociala medier istället. Allt fler gamla bokbloggare har gått över till sociala medier som Instagram. Allt färre kommenterar på bokbloggarna. Johanna undrar om det här betyder att bokbloggen är på väg att dö ut, eller om den till och med har gjort det. Hon ställer också denna fråga: Att lägga upp en bok på Instagram eller skriva kort om den på Twitter är det att göra skäl för sitt mottagna recensionsexemplar? Johanna hoppas på att få igång en debatt kring detta och gärna att förlagsfolk nappar på diskussionen.
Jag har inga givna svar på Johannas frågor, men tänkte i alla fall ge min bild och min upplevelse här. Fast redan i augusti 2016 ställde jag själv exakt samma fråga i Veckans bokbloggsfråga som ni kan hitta här tillsammans med några bokbloggares svar och även frågan om bokbloggskommentarer är ett minne blott har jag ställt här. Jag har själv bokbloggat sedan 2008, så jag har hållit på ett bra tag nu och jag tycker mig tyvärr se en viss trend.
Jag tycker mig se en hel del tecken på att bokbloggen är på väg att dö. Inte kanske dö, så dramatisk behöver man inte vara än på ett bra tag tycker jag. Men bokbloggarna är inte längre lika betydelsefulla eller självklara. Jag märker det dels genom att flera av de bokbloggar jag länge följt nu inte längre bloggar. De har tröttnat eller använder sig av sociala medier istället. Jag märker det dels också genom att förlagen inte längre är lika sugna på att skicka ut recensionsexemplar till bokbloggare – medan de ibland med glädje skickar ut till de som enbart delar på sociala medier. Jag märker det dels också genom att det inte längre verkar finnas lika mycket energi/intresse/engagemang hos bokbloggarna. Jag har under de senaste åren försökt arrangera olika utmaningar, teman, tävlingar, bokutbyten osv, sådant som förekom i mycket högre grad i början av mitt bokbloggande, men man tappar lusten att göra sådant när få deltar. Jag märker det dels också genom att antalet kommentarer har minskat drastiskt de senaste åren. Diskussionen kring böckerna och läsandet är inte längre lika stor bland bokbloggarna.
Frågan är vad allt detta beror på. Visst är det så att det självklart händer saker i bokbloggares liv, man kanske får barn, börjar nytt jobb eller liknande så man inte hinner blogga lika mycket längre. Intressen kommer ju också och går i personers liv. Därmed är det ju också så att bloggare kommer och går, vilket förstås kan påverka en del. Det krävs ju att det ska finnas engagerade personer om något ska kunna växa och bli stort. Förlagens minskade intresse för bokbloggarna tycker jag också är en bidragande orsak. Man ägnar ju faktiskt en hel del tid åt en bokblogg. Oavlönad tid. Men den tid man lägger ner är faktiskt betydelsefull för förlagen, och det är inte alltid de ser det. Jag vet att det finns många konsumenter som köper böcker efter att ha läst om dem i en blogg, så det är riktigt bra reklam för förlagen när bloggare skriver om och recenserar böckerna. Men man får inte alltid cred för detta oavlönade jobb man lägger ner på sina recensioner. Framförallt inte numera när förlagen drar in på recensionsexemplaren. Självklart är vissa förlag bättre än andra och vissa är också ett bra föredöme, så man ska inte dra alla över en kam.
Jag ser också hemskt gärna svar från förlag, för jag har länge undrat hur de tycker och tänker om oss bokbloggare, hur betydelsefulla vi är för dem, vad som egentligen krävs för att få recensionsexemplar, hur de tänker kring motprestation och så vidare. Hur de jobbar med bokbloggare helt enkelt och hur de skulle vilja att samarbetet såg ut.
Jag hade också gärna sett mer interaktion bland läsare överhuvudtaget. Jag är själv inte med i några bokcirklar och har inga läsande vänner. Jag brinner av längtan efter att få prata och skriva om böcker, men saknar plattform att göra det på. Det var därför jag startade min blogg 2008, men fullt ut har jag tyvärr inte fått utlopp för min diskussionslust.
Jag hade dessutom gärna sett mer interaktion bland bokbloggare. Jag saknar verkligen diskussionen kring böcker, men också diskussionen kring själva bokbloggandet. Därför startade jag Veckans bokbloggsfråga för något år sedan, tyvärr fick den inte den uppmärksamhet jag hade hoppats på, så jag slutade med den i våras och ingen har frågat efter den sedan dess. Det finns ett par facebookgrupper för bokbloggare, men de är inte särskilt aktiva. Tyvärr verkar det som att de mest aktiva diskussionerna hittas på Instagram för tillfället. Om det inte pågår någon annanstans dit jag inte har hittat. Synd, för jag vill verkligen att bokbloggandet ska överleva, blomstra och leva upp igen.
Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!
Den här veckan kommer smakbiten från en helt ny ungdomsbok, Väntar tills natten kommer, av Christoffer Holst. En bok som kan sägas vara en blandning mellan relations- och skräckroman för ungdomar. Väldigt bra skriven! Språket, karaktärerna, relationerna. Dock lite väl snabbt slut, hade gärna sett att boken varit lite längre så slutet inte kom så abrupt. Men absolut läsvärd! Min recension av boken hittar ni här.
– Fattar du inte att jag har varit orolig? Det är inte sextiotalet det här, Lukas. Det går att ta med sig en mobiltelefon när man rymmer hemifrån.
– Var inte löjlig, jag har inte rymt nånstans.
– Kan du förstå hur det kändes att komma hem och du var borta?
– Förlåt, min mobil dog.
– Jag vet. Jag har ringt den hundra gånger.
– Men jag lämnade ju en lapp!
– En lapp? Jag hittade ingen lapp.
– Den låg vid dörrmattan.
– Ingen lämnar väl lappar längre? Skicka ett jävla sms. Jag hade ju ingen aning vad som hade hänt. Vet du hur många tankar som flög igenom mitt huvud?
– Vad skulle kunna ha hänt? Det finns väl inga styckmördare i Dalsland heller?
– Jag trodde du hade drunknat, okej? Jag trodde fan du hade drunknat! Druckit vin, gått ner till sjön, ramlat på en stan och krossat huvudet.
– Meh. Varför…
– Därför att du fan är född i en jävla tunnelbana, Lukas! Fram tills för några veckor sen trodde du att vindkraftverk var uppbyggda för att fläkta kossorna. I Stockholm finns det väl inga mörka sjöar att drunkna i?
– Nej, vi har styckmördare istället.
Tävlingen om paketet med målarböcker är nu klar och vinnare denna gång blev Evy som har bloggen A room of my own. Stort grattis!!