Tio över ett

Maja vaknar varje natt. I gruvan under jord sprängs det varje natt och hon är livrädd för att stan ska rasa och för att hennes familj ska dö. Hon är så rädd att hon ställer klockan varje natt för att vara förberedd och kunna rädda dem om katastrofen händer. Kiruna ska flytta, men Maja vill inte lämna sitt hem. Hon vill att allt ska vara som vanligt. Hon vill att bästa kompisen Julia ska bo på andra sidan gatan som hon alltid gjort. Och hon drömmer om att hockeykillen Albin som hon är kär i ska upptäcka henne. Precis som vilken tonårstjej som helst.

Men nu bor ju Maja i Kiruna, en stad där alla tvingas till förändringar. Gruvan och sprängningarna kryper obarmhärtigt närmare och flytten av staden närmar sig. Det sker andra förändringar också. Julias mamma träffar en ny man och de flyttar bort från Kiruna, ända ner till Luleå. Och Albin upptäcker faktiskt Maja till slut, men kanske inte på det sätt hon tror.

Tio över ett är en speciell bok. Det är till synes en helt vanlig ungdomsbok med det vanliga som tonåringar funderar på – kärlek, vänskap, föräldrar, skola, fritidsintressen och så vidare. Men samtidigt är boken ett viktigt inlägg i samhällsdebatten. I Kiruna händer något alldeles ovanligt – en hel stad ska flytta. Och det märkliga är att det är så tyst om det som sker. Vi andra som bor i andra delar av Sverige hör knappt något om det som händer. (Eller så är jag bara väldigt off från dessa nyhetssändningar). Boken har också ett annat viktigt tema, nämligen unga som mår dåligt. Nu handlar Majas rädsla om en väldigt specifik sak som var och en kanske inte kan relatera till, men ändå, det där att ständigt gå runt med en oro som tar över mer och mer av ens vardag, det tror jag (tyvärr) att många kan känna igen sig i och därför behövs sådana här böcker.

Jag tillhörde de som verkligen gillade Ann-Helen Laestadius tidigare böcker om Agnes i Soppero och det gör jag med Tio över ett också. Temat, karaktärerna, språket, miljöerna, ja allt. Boken vann Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok 2016 och det är den väl förunnad. Den passade dessutom perfekt i juni månads tema här på bloggen (landsbygd, glesbygd, hembygd).

Tio över ett är utgiven av Rabén & Sjögren och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Fixaren

Fixaren är den tredje delen i deckarserien Mord i Hudiksvall. Att jag läste denna bok just i juni passade perfekt eftersom jag bor bara några mil från Hudiksvall och denna månads tema är ju just landsbygd, glesbygd, hembygd.

Boken inleds med att en 25-årig man skjuts ihjäl på öppen gata efter ett biobesök. Alldeles i närheten hittas hans vän också svårt skadad. Kriminalinspektör Johan Rokka blir den som leder förundersökningen. Men inte nog med att ett mord inträffar i Hudiksvall, det dröjer inte länge förrän polisen också måste börja utreda ett försvinnande också. I Hudiksvall finns nämligen ett unikt företag som just nu står inför lanseringen av en produkt värd miljardbelopp och en av företagets nyckelpersoner försvinner spårlöst i samband med lanseringen. Samtidigt råkar Johan Rokka ut för en personlig tragedi som gör att han får svårare och svårare att fokusera på jobbet.

Tredje boken om Johan Rokka och de övriga poliserna i Hudiksvall alltså. Jag gillade de två första böckerna och jag gillar även denna. Det är en spännande intrig, karaktärerna är intressanta och miljöskildringarna trovärdigt skildrade. Jag gillar ju svenska deckare och framförallt så är det ju roligt att läsa böcker som utspelar sig på platser som man känner till och det gör ju dessa. Språket är dessutom rappt och kärnfullt, vilket gör böckerna lättlästa. Man vill inte gärna släppa dem när man väl börjat läsa, så det är riktigt bra sträckläsarböcker inför semestern.

Fixaren är skriven av Gabriella Ullberg Westin. Den är utgiven av Harper Collins Nordic och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Väntarna

Tänk dig att du tvingas fly från ditt land. Tänk dig att du hamnar helt ensam i ett helt nytt, främmande land. Tänk dig att du bor på en flyktingförläggning i väntan på det avgörande beskedet om du får stanna eller inte. Tänk dig att flyktingförläggningen, din enda trygghet i det nya landet, brinner.

Tänk dig att du har en bror som visar sig vara kapabel till saker du aldrig skulle tro honom göra. Tänk dig att den bror du växt upp med sedan barnsben har förvandlats till en främling. Tänk dig att du blir kär i en man du inte kan få. Tänk dig att din egen bror vill gå mellan dig och mannen du älskar.

Den här boken handlar om de som väntar. I fokus står tre ungdomar. Zara och Zahin som bor på flyktingförläggningen och väntar på besked om uppehållstillstånd. Mira som bor på samma lilla ort och som väntar på kärleken. Boken har många teman. Flyktingförläggningen är ju central med hatet som riktas mot dem, rasismen, det främmande, Den osynliga motståndsrörelsen, samhällskritiken. Men det finns också flera kärlekshistorier, dels den mellan Zara och Zahin och dels den mellan Mira och den betydligt äldre Morgan. Men det finns också stora inslag av vänskap, värme, gemenskap och syskonskap.

Väntarna är en dramatisk, fartfylld och innehållsrik bok med stora händelser och teman i förgrunden. Men hela tiden finns också det där andra, motpolen, vardagen, de vardagliga små händelserna, de som ofta glöms bort fastän de inte borde. Jag gillar verkligen alla dessa delar, liksom karaktärerna. Skildringen av flyktingungdomarna känns trovärdigt och jag vet också att författaren Cannie Möller själv jobbat som volontär på flyktingförläggning. Tyvärr finns det lite för många lösa trådar och slutet känns lite för abrupt, vilket drar ner helhetsintrycket, men det är fortfarande en väldigt bra och mycket läsvärd bok om ett riktigt aktuellt ämne.

Väntarna är utgiven av Hoi förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Är bokbloggen död?

Sincerly Johanna har idag skrivit ett debattinlägg på sin blogg där hon frågar sig om bokbloggen som fenomen är död, om det är så att vårt boktyckande numera har gått över till att förekomma bara på sociala medier istället. Allt fler gamla bokbloggare har gått över till sociala medier som Instagram. Allt färre kommenterar på bokbloggarna. Johanna undrar om det här betyder att bokbloggen är på väg att dö ut, eller om den till och med har gjort det. Hon ställer också denna fråga: Att lägga upp en bok på Instagram eller skriva kort om den på Twitter är det att göra skäl för sitt mottagna recensionsexemplar? Johanna hoppas på att få igång en debatt kring detta och gärna att förlagsfolk nappar på diskussionen.

Jag har inga givna svar på Johannas frågor, men tänkte i alla fall ge min bild och min upplevelse här. Fast redan i augusti 2016 ställde jag själv exakt samma fråga i Veckans bokbloggsfråga som ni kan hitta här tillsammans med några bokbloggares svar och även frågan om bokbloggskommentarer är ett minne blott har jag ställt här. Jag har själv bokbloggat sedan 2008, så jag har hållit på ett bra tag nu och jag tycker mig tyvärr se en viss trend.

Jag tycker mig se en hel del tecken på att bokbloggen är på väg att dö. Inte kanske dö, så dramatisk behöver man inte vara än på ett bra tag tycker jag. Men bokbloggarna är inte längre lika betydelsefulla eller självklara. Jag märker det dels genom att flera av de bokbloggar jag länge följt nu inte längre bloggar. De har tröttnat eller använder sig av sociala medier istället. Jag märker det dels också genom att förlagen inte längre är lika sugna på att skicka ut recensionsexemplar till bokbloggare – medan de ibland med glädje skickar ut till de som enbart delar på sociala medier. Jag märker det dels också genom att det inte längre verkar finnas lika mycket energi/intresse/engagemang hos bokbloggarna. Jag har under de senaste åren försökt arrangera olika utmaningar, teman, tävlingar, bokutbyten osv, sådant som förekom i mycket högre grad i början av mitt bokbloggande, men man tappar lusten att göra sådant när få deltar. Jag märker det dels också genom att antalet kommentarer har minskat drastiskt de senaste åren. Diskussionen kring böckerna och läsandet är inte längre lika stor bland bokbloggarna.

Frågan är vad allt detta beror på. Visst är det så att det självklart händer saker i bokbloggares liv, man kanske får barn, börjar nytt jobb eller liknande så man inte hinner blogga lika mycket längre. Intressen kommer ju också och går i personers liv. Därmed är det ju också så att bloggare kommer och går, vilket förstås kan påverka en del. Det krävs ju att det ska finnas engagerade personer om något ska kunna växa och bli stort. Förlagens minskade intresse för bokbloggarna tycker jag också är en bidragande orsak. Man ägnar ju faktiskt en hel del tid åt en bokblogg. Oavlönad tid. Men den tid man lägger ner är faktiskt betydelsefull för förlagen, och det är inte alltid de ser det. Jag vet att det finns många konsumenter som köper böcker efter att ha läst om dem i en blogg, så det är riktigt bra reklam för förlagen när bloggare skriver om och recenserar böckerna. Men man får inte alltid cred för detta oavlönade jobb man lägger ner på sina recensioner. Framförallt inte numera när förlagen drar in på recensionsexemplaren. Självklart är vissa förlag bättre än andra och vissa är också ett bra föredöme, så man ska inte dra alla över en kam.

Jag ser också hemskt gärna svar från förlag, för jag har länge undrat hur de tycker och tänker om oss bokbloggare, hur betydelsefulla vi är för dem, vad som egentligen krävs för att få recensionsexemplar, hur de tänker kring motprestation och så vidare. Hur de jobbar med bokbloggare helt enkelt och hur de skulle vilja att samarbetet såg ut.

Jag hade också gärna sett mer interaktion bland läsare överhuvudtaget. Jag är själv inte med i några bokcirklar och har inga läsande vänner. Jag brinner av längtan efter att få prata och skriva om böcker, men saknar plattform att göra det på. Det var därför jag startade min blogg 2008, men fullt ut har jag tyvärr inte fått utlopp för min diskussionslust.

Jag hade dessutom gärna sett mer interaktion bland bokbloggare. Jag saknar verkligen diskussionen kring böcker, men också diskussionen kring själva bokbloggandet. Därför startade jag Veckans bokbloggsfråga för något år sedan, tyvärr fick den inte den uppmärksamhet jag hade hoppats på, så jag slutade med den i våras och ingen har frågat efter den sedan dess. Det finns ett par facebookgrupper för bokbloggare, men de är inte särskilt aktiva. Tyvärr verkar det som att de mest aktiva diskussionerna hittas på Instagram för tillfället. Om det inte pågår någon annanstans dit jag inte har hittat. Synd, för jag vill verkligen att bokbloggandet ska överleva, blomstra och leva upp igen.

En smakebit på søndag

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Den här veckan kommer smakbiten från en helt ny ungdomsbok, Väntar tills natten kommer, av Christoffer Holst. En bok som kan sägas vara en blandning mellan relations- och skräckroman för ungdomar. Väldigt bra skriven! Språket, karaktärerna, relationerna. Dock lite väl snabbt slut, hade gärna sett att boken varit lite längre så slutet inte kom så abrupt. Men absolut läsvärd! Min recension av boken hittar ni här.

– Fattar du inte att jag har varit orolig? Det är inte sextiotalet det här, Lukas. Det går att ta med sig en mobiltelefon när man rymmer hemifrån.

– Var inte löjlig, jag har inte rymt nånstans.

– Kan du förstå hur det kändes att komma hem och du var borta?

– Förlåt, min mobil dog.

– Jag vet. Jag har ringt den hundra gånger.

– Men jag lämnade ju en lapp!

– En lapp? Jag hittade ingen lapp.

– Den låg vid dörrmattan.

– Ingen lämnar väl lappar längre? Skicka ett jävla sms. Jag hade ju ingen aning vad som hade hänt. Vet du hur många tankar som flög igenom mitt huvud?

– Vad skulle kunna ha hänt? Det finns väl inga styckmördare i Dalsland heller?

– Jag trodde du hade drunknat, okej? Jag trodde fan du hade drunknat! Druckit vin, gått ner till sjön, ramlat på en stan och krossat huvudet.

– Meh. Varför…

– Därför att du fan är född i en jävla tunnelbana, Lukas! Fram tills för några veckor sen trodde du att vindkraftverk var uppbyggda för att fläkta kossorna. I Stockholm finns det väl inga mörka sjöar att drunkna i?

– Nej, vi har styckmördare istället.

Vi har en vinnare!!

Tävlingen om paketet med målarböcker är nu klar och vinnare denna gång blev Evy som har bloggen A room of my own. Stort grattis!!

 

Spetälskesjukhuset

Sveriges sista spetälskesjukhus fanns i Järvsö, som ligger bara kanske 7 mil från där jag bor, mitt i vackra Hälsingland. Självklart ville jag därför läsa Spetälskesjukhuset av Camilla Lagerqvist eftersom boken utspelar sig just där i Järvsö. Boken passar dessutom perfekt in i månadens bloggtema som är glesbygd, landsbygd, hembygd.

Såhär skriver författaren själv om idén bakom boken:

Idén till den här boken fick jag när min pappa berättade att Sveriges sista spetälskesjukhus fanns i Järvsö. Jag blev väldigt nyfiken och en varm sommardag åkte vi upp till huset som fortfarande finns kvar. När jag gick omkring där utanför och såg de vackra byggnaderna och älven som rann nedanför tyckte jag att det såg lika idylliskt ut som på ett vykort, men det fanns också något mystiskt och vemodigt med huset. Jag tänkte på alla som bott på den här vackra platsen och samtidigt varit så sjuka och utstötta och då föddes berättelsen om Elly och Saga.

Boken handlar om Elly som är på besök hos sin farmor i Järvsö under ett sommarlov. Hon kan inte låta bli att fascineras av det gamla spetälskesjukhuset som ligger i närheten av farmors stuga, både platsen och dess historia gör att hon lockas dit. Hon blir faktiskt så nyfiken att hon känner på dörren och när den står öppen så går hon in. Där inne är en flicka, Saga, som ser sjuk ut och som själv också säger ”Gå inte så nära, jag kanske smittar”. Saga berättar att alla som bor i huset har spetälska, precis som hon själv, men att de andra nu har försvunnit och bara hon är kvar. Saga hävdar att det är år 1932, fastän Elly vet att det är 2017 och sjukhuset sedan länge stängt. Elly fortsätter att besöka spetälskesjukhuset och möter Saga nästan varje gång. Det verkar som att hon kan resa i tiden. Tänk om hon då kunde få med sig medicin och faktiskt bli botad. För idag är spetälskan utrotad i Sverige och idag finns det faktiskt penicillin som kan bota eller lindra. Elly bestämmer sig för att försöka komma åt medicin för att hjälpa Saga, men det är inte det lättaste. Tur att de nyfunna kompisarna Sam och Marcus kan hjälpa till.

Spetälskesjukhuset är en lite speciell bok som innehåller många ingredienser. Dels lite skräck och övernaturligt. Dels lite historia. Dels lite kärlek och vänskap. Dels sorgen efter en oerhört saknad mamma. Dels en skildring över ett vackert glesbygdslandskap som sällan skildras i barn- och ungdomsböcker. Och dels ett härligt sommarlov där vad som helst kan hända. Jag gillar boken jättemycket, kanske just för att den har så många härliga ingredienser att det finns något för alla. Författarens språk gillar jag också, det flyter på väldigt bra och känns målande och levande. Även karaktärerna känns levande. Det är väl möjligen Marcus som man inte får lära känna särskilt väl, men Elly är lätt att känna med, Sam verkar vara en mysig kille och jag gillar också Ellys farmor som verkar vara en härlig kvinna.

Läs den här boken, det är en perfekt sommarlovsbok!

Spetälskesjukhuset är utgiven av B Wahlströms förlag och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Den lilla draken Zogg

Jag har länge tyckt om barnboksskaparen Axel Schefflers illustrationer. Han jobbar ofta med författaren Julia Donaldson och de skapar fantastiska bilderböcker tillsammans. Böckerna om Gruffalon är väl de mest kända. Men de har också skrivit ett par böcker om den lilla draken Zogg som är jättefina.

Den första boken heter Zogg den lilla draken och den handlar om när Zogg började i drakskolan för att lära sig allt som en fullvuxen drake måste kunna, typ spruta eld, flyga och skrämma folk. Men det visar sig inte vara så enkelt som Zogg först trodde. Exempelvis råkar han sätta eld på sin egen vinge när han ska lära sig spruta eld och kraschar mot ett träd när han ska lära sig flyga. Egentligen handlar boken förstås om att våga pröva nya saker även om man tror att det är alldeles för svårt. Något som ju också människobarn måste göra många gånger under sin uppväxt. Det är därför en bok att känna igen sig i också, trots drakarna som är ganska tokroliga. Och som tur är så behöver ju inte alla vara lika, tvärtom, allas bra egenskaper och kunskaper är användbara på olika sätt och i olika situationer.

Den andra boken heter Zogg och de flygande doktorerna. Här har Zogg fått jobb. Han flyger världen runt med de flygande doktorerna Riddare Banér och Prinsessan Sofi på ryggen. Sofi delar ut medicin och Banér opererar. Tillsammans hjälper de såväl sjöjungfrur och enhörningar som lejon. Tyvärr tycker inte Sofis farbror Kungen att det passar sig för en prinsessa att vara flygande doktor, så han låser in henne i slottet. Men så blir han själv sjuk. Kan Zogg och de flygande doktorerna hjälpa honom? Även här finns lite djupare teman, till exempel att man faktiskt kan bli vad man vill även fast man är en prinsessa.

Det är Lennart Hellsing som har översatt texten till den första boken och Ulf Stark den andra. Och texterna är dessutom på rim, vilket förstås bidrar ytterligare till varför de här böckerna är så bra.

Böckerna är utgivna av Alfabeta och finns bland annat att köpa på Adlibris (här och här) och på Bokus (här och här).

Pussar och P.S

Ingelin Angerborn är ju en otroligt populär författare bland barn i mellanåldern och då är det förstås hennes rysare som lånas ut mest – Fyr 137, Sal 305, Rum 213, Hjärta av damm, Gengången, Sorgfjäril och För alltid är några av de titlarna. Men jag hade faktiskt missat att hon skriver roliga böcker också, och böcker om kärlek. Kalsongkatastrofen till exempel. Och den jag precis har läst, Pussar och P.S. som dessutom ingår i en serie bestående av tre böcker.

Pussar och P.S. är en lättläst bok fylld av kärlek, vänskap, pirr och pussar. Det bästa med boken tycker jag är sättet den är skriven på. Det är nämligen en dagboksroman där man får följa två tjejer som båda går i femman, men i varsin parallellklass. Båda skriver dagbok och vi får följa båda i vartannat kapitel. Tjejerna är ganska olika, den ena är söt, populär, blir vald till skolans lucia, har föräldrar som har mycket pengar men aldrig tid med henne, är ensambarn, har eget rum och flera kompisar. Den andra tjejen har en stor familj, närvarande föräldrar, tre småsyskon, delar rum, bor trångt, har ingen bästis sedan bästisen flyttade till Holland, är inte mobbad men inte heller populär och har ett alldagligt utseende  med glasögon. Det som de däremot har gemensamt är att de båda är kära i samma kille, den nyinflyttade Elliot. En dag skriver Johanna i sin dagbok att Elliot frågade chans på henne, men samma sak händer också Emma. Så småningom kommer tjejerna på Elliots dubbelspel och tillsammans väljer de att hämnas på honom. Efter det blir de kompisar.

Det är alltså en humoristisk, kärlekspirrande bok som innehåller alla typiska ingredienser för en lyckad tjejbok. Samtidigt känns den fräsch med tanke på berättargreppet och det sätt boken är skriven på. Och tjejerna är inga som helst offer, de väljer båda att göra slut med Elliot så fort de får reda på vad han gjort och istället genomför de en tämligen snäll hämndaktion. Girlpower!

Jag väljer denna bok som juni månads bok i barn- och ungdomsboksutmaningen 2017. Denna månad ska vi nämligen läsa en bok skriven i jag-form och vad kan vara ett mer passande exempel än denna bok som dels är skriven i dagboksform och dels har hela två jag-berättare 🙂 Dessutom är den väldigt läsvärd, så jag tipsar gärna om Pussar och P.S.

Boken är utgiven av förlaget Tiden år 2006, så den verkar bara finnas på bibliotek och som e-bok på  exempelvis Adlibris och Bokus.

Billie

Billie är 12 år och skulle bo med sin mamma om det inte vore för att hon är sjuk. Hon orkar inte längre ta hand om Billie. Därför får Billie komma till en ny familj där hon ska vara fosterbarn ett tag. Den nya familjen bor i Bokarp och om ankomsten till familjen kan man läsa i Billie – avgång 9:42 till nya livet. Och det är verkligen ett nytt liv hon hamnar i. Billie är nyfiken och spontan och hon lär sig snabbt att om man bor i Bokarp så spelar man pingis, man hänger vid bänkarna på rasten om man är tjej och spelar fotboll om man är kille, man myser hemma varje fredagskväll, man går inte till husen på Solkullen, och man pratar inte om Casper. Det dröjer inte länge förrän Billie inser att familjen hon hamnat hos har en hemlighet. Det visar sig att ett av deras barn har dött, men de pratar inte om det. Inte ens fastän fostermamman är präst. Alla mår dåligt över det som hände med Casper, men det pratas inte om det. Men Billies ankomst förändrar saker och ting, för Billie är inte den som har svårt att prata, oavsett vad det handlar om, tvärtom, hon ställer frågor och lirkar fram svaren. Och det blir ju till det bästa till slut.

Fortsättningen på Billies liv i den nya familjen kan man läsa om i Billie – du är bäst. Där blir Billie vald till kamratstödjare i skolan, men det är en roll hon har lite svårt för, för hur ska man kunna finnas till hands för precis alla? Samtidigt får vi också se hur familjen fortsätter ta sig av sin stora hemlighet och försöker läka efter det som hände med Casper.

Böckerna om Billie har blivit väldigt hyllade och jag förstår varför. Det är böcker som sticker ut. Billie är en härlig karaktär, lite lik Pippi Långstrump med sitt rättframma sätt. Men samtidigt förstår man att hon inte har haft det så lätt i livet med en frånvarande pappa, en sjuk mamma och avsaknad av regler och sådant som verkar finnas i ”normala familjer”. Billie försöker finna sig till rätta och hon lyckas utomordentligt bra, kanske lite för bra för att det ska kännas trovärdigt ibland. Men det kan man blunda för, för jag tycker att bokens tema med fosterfamiljer, dysfunktionella familjer vs normala familjer, sorg och att komma som ny är sådana viktiga ämnen att läsa om och diskutera kring.

Sara Kadefors är den som har skrivit boken och hon ligger ju bakom flera andra böcker som jag gillar, där Sandor slash Ida kanske är den mest kända (den blev utsedd till Sveriges bästa ungdomsbok 2001). Jag har alltid gillat hennes språk och det gör jag också i böckerna om Billie. Jag gillar också att det är så mycket humor i böckerna. Det är tråkigt bara att den första boken om Billie har så pass stark rosa färg, vilket signalerar ”tjejbok”, för jag tror definitivt att det här är böcker som passar en bred målgrupp oavsett kön och favoritgenre. Därför hoppas jag att den här läses högt för många femmor och sexor, så att så många som möjligt får lära känna streetsmarta Billie. Apropå omslaget förresten, det togs faktiskt fram utifrån en tävling för mellanstadieelever.

I min utmaning Temaläsning 2017 passar de här böckerna väldigt bra in denna månad då temat är landsbygd, glesbygd, hembygd. Billie kommer från Stockholm och hamnar i lilla Bokarp. Det är många exempel på kulturkrockar mellan storstad och landsbygd/småstad i boken likväl som många exempel på hur det är att lämna sitt trygga hem och bege sig ut i det okända.

Böckerna är utgivna av Bonnier Carlsen och finns bland annat att köpa på Adlibris (här och här) och på Bokus (här och här).