Barn som bråkar – Att hantera känslostarka barn i vardagen är en föräldrahandbok som tar avstamp i olika vardagliga situationer i familjen där konflikter lätt kan uppstå. Boken är uppdelad i två delar. Första delen av boken är i sin tur indelad i 12 kapitel som vart och ett tar upp en princip, en grundläggande tanke, och till varje av dessa principer ger författarna minst ett exempel på en vardaglig konflikt. Bokens andra del innehåller också en rad olika kapitel fylld med vardagliga exempel där författarna nu tittar lite noggrannare på vad som egentligen händer i de olika situationerna, vilka principer som framgår och hur man som förälder kan använda sig av olika strategier och metoder för att komma vidare. Boken innehåller också en gedigen referensdel och även studiematerial, så det går utmärkt att använda den i exempelvis föräldragrupper. Boken kan också med fördel användas för pedagoger i barngrupper som referensmaterial eller varför inte läsa den som en studiecirkel.
Författarna har lång vana att arbeta med barn som har diagnoser av olika slag, och metoderna i boken kan mycket väl fungera bra på barn med särskilda behov. Men metoderna fungerar lika bra på barn utan diagnoser. Precis som jag skrev igår när jag recenserade boken De 7 vuxensynderna så är det bra att kunna plocka guldkornen ur sådana här böcker och testa sig fram bland olika metoder, teorier och strategier för att se vad som passar just ens egen familj bäst. Jag tycker hur som helst att boken är läsvärd och den är också lättläst med snygg formgivning, många illustrerande exempel ur verkligheten samt sammanfattande faktarutor insprängda här och var. Även här gillar jag att boken utgår från svenska förhållanden, vilket gör att det blir lättare att känna igen sig i exemplen och relatera till de tips och råd som finns i boken.
Barn som bråkar är skriven av Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman. Den är utgiven av Natur & Kultur och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
De 7 vuxensynderna – Föräldrars vanligaste misstag och hur du undviker dem är skriven av psykologen Karl Eder. Han menar att det finns sju vuxensynder, eller tankefel hos vuxna, som bidrar till att skapa frustration och konflikter med barnen istället för en gemensam förståelse och en möjlighet att komma framåt. I den här boken får man lära sig om dessa sju vuxensynder, som är Att inte ta barn på allvar, Att utgå från ett vuxet perspektiv, Att värdera beteenden, Att generalisera istället för att individualisera, Att över- och underdriva barns svårigheter, Att oroa sig för att barn ska oroa sig, samt Att vara inkonsekvent. Jag antar att alla vi föräldrar har begått något eller några av dessa misstagen nån gång under sitt föräldraskap. I boken kan man få hjälp att få syn på vilka vuxensynder man begår, men också få redskap för att hantera dem på ett konstruktivt sätt.
Jag läste att 
Igår skrev jag om Smakäventyret som är en fakta- och tipsbok när det handlar om att introducera mat för bebisar. Idag tipsar jag om boken Laga barnmat som är raka motsatsen – den handlar inte så mycket om fakta kring mat och barn, utan istället finns här massor av recept för den som vill laga sin egen barnmat.
Smakäventyret – Att lära små barn äta mat är en bok som tar fasta på detta. Boken är skriven av Ann Fernholm som är mamma, vetenskapsjournalist och fil.dr. i molekylär bioteknik. Hon har tidigare skrivit två intressanta böcker om socker, där den ena vänder sig just till föräldrar. Den här boken handlar alltså om hur man introducerar mat till små barn. Boken innehåller dels en hel del fakta om mat, näringslära och små barns behov och dels bra verktyg för föräldrar som är i färd just med att introducera mat till sina bebisar. Boken är väl förankrad i vetenskapen, men samtidigt är den lätt att läsa, lätt att ta till sig och lagom lång.
Den här veckan avslutas augusti månads tema i min utmaning 
Jag har inte varit med i den här utmaningen på evigheter, men idag kände jag för att vara med. Just nu läser jag (m)ornitologen av Johanna Thydell. Den handlar om en tjej, Moa, 17 år, som bestämmer sig för att träffa sin biologiska mor, som lämnade familjen när Moa var bara två år gammal. Det här avsnittet utspelar sig mellan Moa och hennes bästa kompis Otto när hon berättar för honom att hon ska träffa sin mor i fem dagar under förevändningen att hon ska göra ett skolarbete där hon ska studera fåglar.
Så var den alltså här, den sista, avslutande romanen om kriminaljournalisten Annika Bengtzon, Järnblod. I många år har jag följt henne och hennes liv på tidningen, men också hennes privatliv där hon först levde i ett misshandelsförhållande med Sten hemma i uppväxtorten Hälleforsnäs, och senare i Stockholm där hon så småningom träffade Thomas och fick två barn med honom. På slutet av bokserien har hon levt som singel och därefter skapat en stor bonusfamilj med Jimmy, hennes barn och hans barn. Som journalist har hon dock genom serien varit trogen tidningen Kvällspressen, men genom bokserien har man kunnat se att medievärlden förändras, papperstidningar läggs ner, journalisterna tvingas bli multireportrar och webben tar allt större plats. Författaren Liza Marklund är duktig på att skildra vad som händer i samhället, vad som händer i omvärlden och vilka förändringar som sker runt omkring oss. Och eftersom denna serie har funnits i så många år så är det också lätt att skönja tidens förändringar. Den första boken i serien, Sprängaren, utkom redan 1998 och den sista boken, Järnblod, kom ut 2015. Flera av böckerna är också filmatiserade.
Så har jag äntligen också läst Djupa Ro, den senaste boken av Lisa Bjärbo, en alldeles otroligt välskriven och bra ungdomsbok som bara måste läsas. Bokens tema är inte självklart. Den handlar om ett kompisgäng som nyss flyttat från ett litet samhälle och ut i vida världen efter studenten. Men så samlas de igen, för en av barndomsvännerna i gänget har hittats död. De samlas för att vara med om begravningen, men under den vecka de återförenas i det lilla samhället i Småland så hinner mycket hända. Boken handlar förstås om alla de känslor som uppstår när man hittar sin vän, pojkvän, barndomskompis, son, granne, klasskompis eller liknande död, endast 19 år gammal. Men boken handlar också om så mycket mer. Det är en utvecklingsroman, där alla fyra huvudpersoner utvecklas i olika riktningar. Men också gänget i sig utvecklas. De fyra barndomskompisarna tvingas finna nya roller i gänget. Och en sak är säker – inget kan någonsin bli som förr. En av kompisarna kommer alltid att saknas.