Vems hus

vems-hus     vem-ar-stor

Visste ni att Vem-serien fyller 10 år i år? Stina Wirséns underbara och populära böcker har nu funnits i hela tio år och roat mängder och åter mängder av barn. Tioårsjubileumet firas bland annat genom att ge ut två nya böcker: Vems hus och Vem är stor.

Vems hus är en annorlunda och interaktiv bok där barnet själv styr berättelsen och leken. Det ser ut som en vanlig bok, men det är betydligt mer än så. Det är en hemma-hos-berättelse för lek och egna äventyr, med utvikbart golv och medföljande Vem-figurer i papp. När man viker upp det första uppslaget kan man läsa att Vem-djuren bor alla i samma hus, fast i olika lägenheter. Nu är det upp till läsaren att gissa vem som bor var. När man har tittat igenom alla rum och lägenheter och kommit till slutet finns där en tom lägenhet, där man som läsare själv får skapa djuret som ska bo där. Det följer också med Vem-figurer i papp som man kan trycka ut och leka med i huset. Dessutom står det på baksidan av boken att man tydligen kan skriva ut möbler och annat kul från förlagets hemsida så man kan fortsätta bygga och leka vidare med sitt Vem-hus. Boken har ett utvikbart golv, typ som en teaterscen, så att boken står stadigt och figurerna kan stå inne i huset, vilket ger en 3D-effekt. Jag tycker att det här var en annorlunda och rolig bokidé och jag tror säkert att boken kommer att uppskattas av alla Vem-älskare. Boken vänder sig till barn mellan 0-3 år enligt förlaget, men jag tror att målgruppen bör utökas även till 3-6 år. Dels har nog de äldre barnen mer behållning av boken med tanke på rollekar och fantasilek och dels så krävs det nog lite bättre finmotorik för att handskas med pappfigurerna. En förälder bör nog hur som helst vara med och trycka ut figurerna från arket innan barnet ska leka med boken och figurerna första gången.

Vem är stor är också en ny bok i Vem-serien. Till skillnad från Vems hus så är detta en traditionell bilderbok. Men det roliga med den här boken är att den handlar om de välkända Vem-figurerna, men ändå inte. Här möter vi nämligen alla Vem-djuren, men de var små förut och nu är de stora. De har nämligen blivit vuxna! De har blivit stora, har fått hår under armarna, egna mobiltelefoner och egna plånböcker. En del har fått körkort och en del har egna barn! Därmed introduceras också fler figurer. Jag är helsåld på den här boken. Den är definitivt också en flirt till oss vuxna som har läst Vem-böckerna för hela barnaskaran. Här möter vi till exempel Kanins båda mammor som nu har blivit pensionärer, Nalle som jobbar hemifrån med att måla och skriva (är det verkligen ett riktigt jobb det?) och så förstås Vem-figurernas barn som inte vill till förskolan och som vill äta chips till middag. Känns det igen tro? Jodå, igenkänningsfaktorn är hög! Kul också att den här boken är i ett lite större format än de övriga böckerna i serien, även om förstås esteten i mig inte gillar att böcker i en och samma serie har olika format. Förhoppningsvis är detta dock starten på en ny serie, där vi får följa de nya figurerna i minst lika många böcker som de andra Vem-figurerna.

Båda böckerna är utgivna av Bonnier Carlsen. De finns bland annat att köpa på Adlibris (här och här) och på Bokus (här och här).

Världens första sportstjärnor

varldens-forsta-sportstjarnorDagens idoler i sportvärlden heter Zlatan och Venus Williams. Men faktum är att det alltid har funnits idoler inom idrotten. Dit hör bland annat fotbollslaget Preston North End som aldrig förlorade en match eftersom de inte ville riskera att få stryk av sina egna fans, men också konståkerskan som var med i OS redan som elvaåring och boxaren Melankomas som var så överlägsen att han aldrig slog ett slag. Alla dessa och många, många fler, får man möta i boken Världens första sportstjärnor.

Boken spänner över flera tidsåldrar. En del av sportstjärnorna som presenteras i boken levde redan under antiken, andra under 1800-talet. Man möter också sportstjärnor från flera olika sporter. I slutet av varje kapitel finns också fakta om varje sport.

Världens första sportstjärnor är skriven av Andreas Palmaer och illustrerad av Bengt Fredrikson. Den är utgiven av Alfabeta bokförlag och den finns att köpa bland annat på Adlibris och på Bokus.

Kvinnoalfabetet: Bokstaven I

Skärmklipp 2015-10-15 11.05.56

Dags för bokstaven I i Enligt O:s alfabetsutmaning. Jag var rädd att det skulle bli en riktigt klurig utmaning att komma på svar på I, men det gick ju bra ändå.

Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på I.

Ingelin Angerborn. Nu har jag inte läst alla hennes böcker, men jag har förstått att hon är otroligt populär bland barn i låg- och mellanstadieåldern, och jag uppskattar hennes förmåga att kunna skriva så att de fängslas så otroligt mycket. Hennes böcker är ofta läskiga och innehåller ofta en gnutta övernaturligt, och det verkar verkligen gå hem. Själv tyckte jag mycket om Hjärta av damm som utspelar sig i teatermiljö. Nytänkande och krypande läskigt.

Ingrid Olsson är också en bra barn- och ungdomsförfattare som jag framförallt gillar för hennes ungdomsböcker, där hon inte väger för jobbiga ämnen. Jag gillar också att hon är väldigt bred som författare, man kan inte placera henne i ett fack, utan hon tänjer gärna på gränserna.

 

Berätta om ett kulturellt verk som innehåller ett ord på I och som är skapat av och/eller har en kvinna i huvudrollen.

Idas sommarvisa, den klassiska barnvisan med sommartema som så ofta hörs på skolavslutningar. Det är vår älskade Astrid Lindgren som har skapat texten, medan Georg Riedel har tonsatt. Visste ni att den skrevs ursprungligen till filmen Emil och griseknoen från 1973, där den sjöngs av Lena Wisborg som spelade Ida. Sedan dess har den också tack vare Small Town Singers legat på Svensktoppen åtskilliga veckor, men också spelats in av såväl Black Ingvars, som av Ultima Thule.

 

Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på I som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.

Ilon Wikland. Hon är främst känd för sina illustrationer till Astrid Lindgrens böcker, men hon har ett brett register – hon har illustrerat allt från samlingar med söndagsskolesånger, till en sexualupplysningsbok och hon har till och med illustrerat skrovmålningarna på Tallinks fartyg M/S Victoria. Hon kom till Sverige från Estland som flykting vid 14 års ålder. Den första juli 2009 invigdes museet Ilons sagoland i Estland och 2004 bestämde hon sig för att donera sina cirka 800 bokillustrationer i original till den estniska staten, där de ställs ut i ett gammalt vackert hus som ägs av länsmuseet. Jag skulle gärna vilja veta mer om hennes liv, hur det var att komma till Sverige i tonåren och hur det kändes att bli berömd för sina illustrationer. Undra om hon har skrivit någon självbiografi?

 

Vilken kvinna med för- eller efternamn på I är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt?

Inger Edelfeldt har jag visserligen läst någon eller några böcker av, men skulle gärna vilja läsa mer av henne. Ida Axelsson är en ny svensk deckarförfattarinna som hittills bara skrivit den första boken i serien om kriminalinspektör Linn Wide i Helsingborg (Svart skugga), men jag är väldigt sugen på att fortsätta följa hennes författarskap, så jag hoppas hon skriver klart den andra boken i serien snart. Sist, men inte minst är jag nyfiken på att läsa något av Catharina Ingelman-Sundberg som jag hört så mycket gott om.

Kvinnoalfabetet: Bokstaven H

Skärmklipp 2015-10-06 21.23.46

Återigen är jag sen med Enligt O:s alfabetsutmaning. Det var förra veckan det var dags för bokstaven H och här kommer mina svar, sent omsider. Men bättre sent än aldrig va?!

Förra veckan var också då årets nobelpristagare i litteratur presenterades och därför är en av frågorna inspirerade av detta, så därmed var också bokstaven H lite extra klurig 🙂

1. Nämn en favoritförfattare med för- eller efternamn på H.

Pia Hagmar vill jag lyfta fram här. Hon är en otroligt produktiv barn- och ungdomsförfattare som bland annat har skrivit hästböcker, barndeckare och lättlästa böcker, samt något så ovanligt som en vuxenbok med hästtema faktiskt. Jag uppskattar framförallt hennes böcker om Millan, en tjej som gärna hänger i stallet för att det är så jobbigt hemma. Mamma är ledsen hela tiden och pappa dricker för mycket. Millan tar stort ansvar hemma och framförallt genom att ta hand om sin lillebror när de vuxna inte finns där för honom. Hennes största dröm är att få en egen häst. Böckerna vänder sig till ungdomar och jag gillar att Pia Hagmar vågar skildra det där som man annars sällan pratar om, när det är jobbigt hemma, och att detta också kombineras med livet i stallet och kärleken till hästar. Men jag vet också att det är många yngre läsare som älskar hennes hästböcker om Klara och deckarserien Dalslandsdeckarna.

2. Vilken prisvinnande kulturell kvinna med för- eller efternamn på H tycker du är väl värd sitt pris?

Hanne-Vibeke Holst läste jag en del av tidigare, främst då hennes romaner som handlar om fiktiga intriger i den danska inrikespolitiken (Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret). Dessa böcker har filmatiserats och hon har även fått flera danska priser för dessa. Men jag har också läst triologin om Therese Skårup, där hon skildrar den moderna kvinnans svåra balansgång mellan moderskap, familj och yrkesliv. Hon har skrivit en hel del om kvinnofrågor och hon är goodwillambassadör för kvinnofrågor för FN-organet UNFPA.  Jag har länge velat läsa hennes bok Min moster har migrän – eller hur jag blev kvinna. När den boken kom ut i Danmark 1999 beskrevs den av Politiken som den viktigaste debattboken om feminism och den kvinnliga identiteten och den har hittills sålts i över 100.000 exemplar. Jag beundrar de som synliggör kvinnan och kvinnorollen i vår samtid, så därför vill jag lyfta Hanne-Vibeke Holst. Jag tycker hon passar bra in i den här kvinnoutmaningen.

3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på H som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.

Min farmor hade ett förnamn på H, nämligen Henny. När jag var gravid med min förstfödda dotter dog min farmor, 91 år gammal. Hon hade då levt några år på ett demensboende och var tyvärr inte alls klar på slutet. Fysiskt var hon däremot väldigt pigg ända in i det sista. Jag sörjer att hon aldrig fick träffa sitt barnbarnsbarn. Jag sörjer också att jag inte tog tillvara på tiden med henne mer. Jag tillbringade mycket tid med henne innan jag började skolan. Jag var aldrig på dagis, utan var hos henne om dagarna. Hon lärde mig sy, virka, läsa, skriva, baka och lösa korsord. Kunskaper jag är väldigt tacksam över. Men jag hann aldrig be henne berätta om sitt liv. Jag vet att hon var sömmerska. Jag vet också att hon bara fick ett barn, min pappa. Jag vet att hon och min farfar flyttade för att komma närmare min familj. Men så mycket mer vet jag inte. Jag hade velat veta mer om vad hon har upplevt och gått igenom i sitt liv.

Sofia Helin måste jag också nämna. Hon är svensk skådespelare med lång erfaremhet från tv-serier och filmer. Just nu är hon aktuell eftersom det är hon som spelar huvudrollen i den dansksvenska kriminalserien Bron, som jag först nu har upptäckt (tredje säsongen har nyss börjat). I tv-serien skildrar hon en kvinnlig polis med aspbergers syndrom otroligt skickligt!

4. Vilken kvinna med för- eller efternamn på H är du nyfiken på, men ännu inte upptäckt?

Emma Hamberg. Jag skulle vilja läsa mer feelgoodböcker och är nyfiken på hennes serie om Rosengädda. Johanne Hildebrandt skulle jag vilja utforska mer. Jag har läst några av hennes böcker (krigsskildringarna) och tycker att hon skildrar något väldigt viktigt, och dessutom ur en kvinnas perspektiv. Men jag är också nyfiken på hennes vikingaromaner. Jag vet ju att hon skriver bra, så gissningsvis är även de böckerna läsvärda.

 

Mååål!

maaalMååål! är den tredje fristående boken om Wille och hans klass som älskar att spela fotboll. Jag har skrivit om de första två böckerna i serien tidigare. De heter Passa och Skjut. I dessa böcker fick vi lära känna Wille som går i en fotbollstokig klass, men själv är han inte speciellt intresserad av fotboll. Han tycker om schack, att spela dataspel och att läsa böcker. Men när det är dags för femmornas fotbollsturnering måste han i alla fall vara med och spela, annars blir de en spelare för lite. Laget måste dock förbättra sin taktik för att ha någon chans i turneringen. Då kommer han på den briljanta idén att de kan använda sig av schackteknik. Tack vare fotbollen blev Wille också kompis med söta Moa, så fotboll är kanske inte helt fel ändå.

I Mååål så har Willes klass tagit sig ända till final i skolcupen i fotboll. Nu måste de kämpa ännu mer för att kunna vinna. Men det är mycket som händer inom laget också. Wille är ihop med Moa nu. Eller är de verkligen ihop? Det där med kärlek är inte helt lätt. Motståndarna är inte heller att leka med.

Jag som själv inte är det minsta fotbollsfrälst tycker att dessa böckers största behållning är att de inte bara handlar om fotbollsspelet utan också relationerna inom och utanför laget. Böckerna utspelar sig dessutom i skolmiljö. Det gör att böckerna inte enbart vänder sig till sportnördar, utan vem som helst kan läsa dem med god behållning. Vidare är böckerna väldigt lättlästa och har ett bra driv. Det är stor text, mycket luft på sidorna och många illustrationer.

Mååål är skriven av Thomas Halling och illustrerad av Jonas Kärn. Den utges av Alfabeta bokförlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Sofie Sarenbrants deckare om Emma

1andra-andningen 1avdelning-73 1vila-i-frid 1visning-pagar

Sofie Sarenbrant är en av de kvinnliga författarna i Sverige som brukar benämnas som deckardrottningar. De skriver alla lättlästa och spännande deckare som utspelar sig på olika platser runt om i Sverige och som har blivit oerhört populära.

Sofie Sarenbrant har hittills skrivit sex deckare. Två av dem, Vecka 36 och Vila i frid, tillhör en egen miniserie. Dessa  böcker har jag tidigare recenserat här och här. De andra fyra böckerna har kriminalpolisen Emma Sköld i huvudrollen. De böcker som hittills har kommit ut i serien om Emma heter Vila i frid, Andra andningen, Visning pågår och Avdelning 73.

Vila i frid inleds med att en känd skådespelerska hittas medvetslös i kvinnornas tvagningsrum på Yasuragi Hasseludden och kort därefter upptäcks ett äldre par döda i rum 327. Ingen av de båda händelserna verkar vara annat än olyckor, men hotellets ledning får ändå onda aningar. När ytterligare en person avlider på spa-anläggningen, den här gången i de varma källorna utomhus, går det inte att förneka att det måste finnas ett samband mellan dödsfallen. Det blir Emma Sköld på Nackapolisens kriminalavdelning som kopplas in som ansvarig och hon upptäcker ganska snart att detta inte är något rutinfall.  

Andra andningen utspelar sig på Stockholm Marathon. Emma är ledig den här dagen, men hon befinner sig på plats för att heja på sin syster Josefin som deltar i loppet. Detta år är det 35:e loppet som går av stapeln och Stockholm Marathon har fram tills nu varit förskonat från dödsfall. Men precis utanför Stadion faller en man ihop och trots att han snabbt förs till sjukvårdstältet i närheten så går hans liv inte att rädda. Inte långt därefter hittas en livlös kvinna vid vattnet i Rålambhosparken. Kan det befinna sig en mördare bland löparna? Emma rycker förstås in trots sin lediga dag, men poliserna har en kamp mot klockan och dessutom är det inte det lättaste att söka efter en mördare i en sådan gigantisk folksamling och folkfest som maratonloppet är.

Visning pågår utspelar sig i mäklarvärlden. Morgonen efter familjen Göranssons husvisning i Bromma hittar sexåriga dottern Astrid sin pappa brutalt mördad i gästrummet. Det finns inga tecken som tyder på inbrott, och mordvapnet är en av familjens egna köksknivar. Kan det vara så fruktansvärt att någon har dröjt sig kvar efter visningen? Emma Sköld får i uppgift att utreda mordet och från början tror man från polisens håll att det är hustrun som ligger bakom dådet. Men snart sker fler mord i samband med husvisningar och hela mäklarvärlden ruskas om.

Avdelning 73 utspelar sig till största delen på ett sjukhus och till en början främst på intensivvårdsavdelningen, en plats där få av oss som tur är har behövt tillbringa så mycket tid på. Boken inleds med att Emma vaknar upp på avdelningen efter fem månader i koma. Hon lämnade sin fyra veckor gamla dotter och åkte till stallet för att rida för första gången efter förlossningen. Att Emma legat i koma så lång tid har förstås tärt mycket på hennes anhöriga. Under hennes frånvaro visar det sig också att hennes sambos förra flickvän har tagit på sig rollen som ny mamma för Emmas dotter. När Emma vaknar har hon fragmentariska minnen från ridolyckan och hon känner på sig att det nog inte var en olycka, utan att ett brott har begåtts. Men det är svårt att få de anhöriga att tro på hennes magkänsla. Och vem skulle egentligen vilja Emma illa? Så länge som hon fortfarande befinner sig på intensiven är säkerheten rigorös, men när hon senare flyttas till Avdelning 73 kan vem som helst komma henne nära.

Det jag tycker är den största behållningen med Sofie Sarenbrants deckare är att de känns så nytänkande och uppfriskande i den gigantiska deckarskörd som varje år utkommer i Sverige. Deckare som utspelas mitt i Stockholms Maraton, på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset, på ett spa, och på en husvisning känns onekligen nytt. Själva mordhistorierna är också riktigt bra, skrämmande och inte heller särskilt förutsägbara.

Böckerna har alltså Emma Sköld i huvudrollen. En ung, ambitiös kvinna. Jag minns att jag noterade redan när jag läste den första boken att jag tyckte att karaktärerna kändes lite platta. Nu har jag precis läst den fjärde boken i serien, Avdelning 73, och jag är benägen att fortfarande hålla med mig själv. I den sistnämnda boken utspelar sig väldigt mycket av handlingen på sjukhuset och Emma själv ligger i koma under vissa delar av boken, så hon tar av naturliga skäl inte lika mycket plats som i de tidigare böckerna. Men jag tycker inte heller att man får särskilt bra grepp om övriga karaktärer. Jag hade gärna fått en tydligare bild av Emmas sambo Kristoffer och av Emmas mamma. Josefins syster får man lära känna lite mer, och man får också en rätt bra bild av Josefins pappa, men jag hade alltså önskat att även de andra karaktärerna fick bli lite mer levande och ta mer plats. Polisarbetet får man också bara följa lite i bakgrunden i den senaste boken, även detta förstås av förklarliga skäl, men det är lite tråkigt för det är ju ofta det som gör att man vill läsa en deckare.

Jag saknar också tillbakablickar från tidigare böcker i serien. Eftersom deckare i sådana här serier oftast utkommer max en gång per år så hinner man ofta läsa många böcker emellan och då minns man sällan alla detaljer från böckerna och vilka relationer alla karaktärer har med varandra. En liten återblick då och då skulle inte ha skadat. Dessutom presenteras böckerna i den här serien som fristående, och då tycker jag att det borde vara ännu viktigare med lite mer bakgrundsfakta om karaktärerna.

Böckerna är lättlästa, håller ett högt tempo och har ett bra driv. De innehåller inte så mycket action, utan har snarare ett krypande obehag i sig. Därmed passar böckerna också bra för den som annars inte har deckare som sin favoritgenre. Relationer tar rätt stor plats i böckerna och även polisernas kluriga utredningsarbete.  Berättartekniskt så är Sofie Sarenbrant bra på att bygga upp spänning och skapa vändningar som gör att man har svårt att lägga ifrån sig boken, för man vill bara läsa vidare och få veta vad som händer. Annars är språket ingen sensation i sig, det funkar och böckerna är lättlästa, men det är inte direkt så att man minns några minnesvärda citat efter läsningen.

Det skapas många frågetecken i böckerna och det är inte alltid som trådarna knyts ihop längs berättelsens gång. Böckerna avslutas också med en cliffhanger som gör att man självklart vill läsa nästa bok, men det är inte alltid som denna cliffhanger får sin lösning ens i nästa bok. När jag googlade lite så såg jag dock att Sofie Sarenbrants nästa deckare kommer ut på ett nytt förlag och denna nya bok, som för tillfället har arbetsnamnet Tiggaren, tydligen också ska knyta ihop många av de lösa trådarna från Visning pågår och Avdelning 73, så det blir ju spännande att få se.

Böckerna om kriminalinspektören Emma Sköld utges än så länge på Massolit förlag respektive Ponto Pocket. De finns att köpa bland annat på Adlibris (här, här, här, här) och på Bokus (här, här, här, här).

Tisdagsutmaning: Den perfekta döden

Denna vecka handlar det om döden på Kulturkollo och veckans tisdagsutmaning är:

Berätta om den mest minnesvärda döden. Välj ett dödsfall du stött på i fiktiv form som du minns alldeles särskilt väl, och berätta varför.

Döden är ju ett ämne som återkommer ganska frekvent i litteratur, så den här frågan var inte svår att hitta stoft till.

Den första boken jag kom att tänka på där döden spelar en betydande roll är Ro utan åror. Boken är skriven av och handlar om Ulla-Carin Lindqvist som var journalist och som våren 2003 diagnostiserades med den dödliga nervsjukdomen ALS. Hennes sista månader ägnade hon åt att ge upplysning om sjukdomen och ge den ett ansikte. Bland annat skrev hon Ro utan åror och hon spelade också in dokumentärfilmen Min kamp mot tiden, men avled samma kväll som dokumentären sändes i SVT. För mig var Ro utan åror den första gången jag kom i kontakt med ALS, men också första gången jag kom i kontakt med denna typ av bok, där personen som skrivit boken i stort sett levde med och skildrade sin egen dödsprocess. Det är en stark bok, även om den har några år på nacken.

Jag läser ju som bekant mycket deckare och där är död, eller snarare mord, vardag. Det ena mordet skildras värre än det andra, ibland är det tortyr med, andra gånger är det riktigt blodigt och vidrigt. Men det är få gånger dessa mordskildringar ändå stannar kvar i huvudet på en. Det finns dock en bok som sticker ut för mig och det är Carin Gerhardsens Mamma, pappa, barn. Boken inleds med att treåriga Hanna vaknar en morgon och inser att hon är alldeles ensam i en låst lägenhet. Mamma och lillebror är borta. Nästa morgon hittar Petra Westman ett svårt medtaget spädbarn i en buske och strax därefter hittas mamman. Men identifieringen dröjer, ingen verkar sakna dem. Samtidigt uppdagas fler mord och fler familjetragedier, och så fortsätter berättelsen. Även denna bok har några år på nacken nu, men jag minns hur obehagligt det var att läsa om barnens utsatthet, inte minst eftersom jag själv är mamma.

Eftersom min blogg trots allt heter Barnboksbloggen vill jag också slå ett slag för tre klassiker när det gäller barnböcker som handlar om döden.

Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm handlar om hur det kan vara när ett älskat marsvin blir gammal och dör.

En stjärna vid namn Ajax av Ulf Stark och Stina Wirsén handlar pojken Johan och hans hund Ajax. De äter, leker och sover tillsammans varje dag, ända tills den dagen då Ajax inte orkar leka längre och så småningom dör.

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren är en riktig klassiker och en fantastisk pärla för de lite äldre barnen.

 

 

Olle flyttar

– Jag vill inte flytta, säger Olle när mamma och pappa berättar att de har köpt ett större hus.

Visst borde Olle bli glad… nu när han ska få eget rum och allting. Men det är många känslor inblandade när man är liten och helst vill bo där man alltid har bott – i samma rum som storebrorsan.

olle-flyttarJa, att flytta är inte alltid så lätt. Det innebär ju en förändring och i en förändring brukar det ofta vara både positiva och negativa saker inblandade. Hur det kan kännas för ett barn att flytta skildras på ett bra sätt i Olle flyttar av Berit Åberg och Mati Lepp.

Olle vill inte alls flytta till en början. Det känns konstigt och ledsamt att packa ner alla saker. Men att åka flyttbil var ju roligt förstås. Och att hjälpa flyttgubbarna att bära. Men när kvällen kommer och Olle går och lägger sig så är det inte roligt längre. Hans nya rum verkar så stort och tyst. Ingen storebror finns längre i samma rum. Till och med sängen känns ovan, fastän det är samma säng som Olle nästan alltid haft. Det är rörigt i det nya huset innan allt är uppackat. Ingen hittar någonting och överallt står det kartonger. Men till slut så inser Olle att det faktiskt är ganska mysigt i det nya huset ändå. Och det är rätt så skönt med ett eget rum ibland.

Olle flyttar är en klassisk bilderbok som vänder sig till barn mellan 3-6 år. Boken har ett tydligt händelseförlopp, där berättelsen skildrar en flytt från när föräldrarna berättar för barnen att familjen ska flytta och därefter får man följa flytten ända tills familjen är på plats i det nya huset. Berättelsen handlar dels om alla de praktiska sakerna och hur en flytt egentligen går till, men dels också om hur det kan kännas för ett barn att flytta, att lämna det gamla och invanda och att börja om på ett nytt ställe. Jag gillar hur författaren har skildrat flytten med både upp- och nergångar, att det inte enbart är positivt eller enbart negativt, och att känslorna snabbt kan förändras också. Jag gillar också att Olle får visa sina känslor och att alla känslor är accepterade.

Boken är fylld med detaljrika illustrationer där det finns mycket att upptäcka. Det är en bra bok att läsa om man som familj står inför en flytt, och det är också en bra högläsningsbok på förskolan där säkert några barn har flyttat, ska flytta eller känner någon som ska flytta.

Olle flyttar utges av Bonnier Carlsen. Den finns att köpa på bland annat Adlibris och på Bokus.

Tusen bitar saknas

tusen-bitar-saknasTusen bitar saknas handlar om Elis, 17 år, som brinner för fotografering och som därför flyttar till en främmande stad för att plugga på ett fotogymnasium. Där möts Elis och Mirjam. Elis tycker att Mirjam är fascinerande, men hon har sidor som Elis inte kommer åt. En dag säger hon att det är bäst att ingen blir kär i henne. Det är bäst så. Men kärlek kan man förstås inte styra över…

Tusen bitar saknas är skriven av Katja Timgren. Jag har aldrig läst något av henne tidigare, men efter att ha läst ut ¨den här boken så sprang jag direkt och reserverade hennes andra böcker på biblioteket. Hennes debutbok heter Det jag inte säger och den belönades visst med utmärkelsen Slangbellan för årets bästa barn- och ungdomsdebut. Hon är också utbildad skrivpedagog och jobbar som texthandledare, och det syns tydligt att hon behärskar språket till fulländning, det flyter på väldigt bra, det känns otroligt levande och dialogerna känns mycket realistiska. Karaktärerna är också trovärdiga och det är svårt att inte tycka om dem. Jag gillar också alla de miljöbeskrivningar som finns här och var i boken.

En sak som är lite speciell med Tusen bitar saknas är att Elis inte benämns som varken han eller hon. Författaren själv har berättat att när hon skrev den här romanen ville hon inte skriva om ett visst kön. Hon ville skriva om Elis som är sjutton år, på väg att bryta upp, på väg att flytta från sin hemstad, på väg att träffa nya kompisar och på väg att bli vuxen. Och om att bli kär för första gången, om mod och om rädsla. Att bli vuxen och att bli kär har inget med ett visst kön att göra. Elis är ett människonamn och Elis är en människa, inte nödvändigtvis en han och inte nödvändigtvis en hon.

Innan jag började läsa Tusen bitar saknas så visste jag inte detta om boken. Jag föreställde mig Elis som en kille. Dels med tanke på namnet Elis, jag tycker att det låter mer som ett killnamn och i vår föräldragrupp när jag fick äldsta dottern så fanns ett ett par vars son heter Elis. Men dels tror jag också att det handlar om mina egna fördomar. Eftersom Mirjam är en tjej så ligger det helt enkelt närmast till hands att tänka att Elis är en kille, eftersom den heterosexuella kärleken tyvärr anses vara en norm. Jag blir irriterad på mig själv nu i efterhand för att jag föreställde mig Elis som kille direkt från början. Men till mitt försvar får jag väl åtminstone säga att det finns flera tillfällen då jag faktiskt ifrågasatte om Elis var en kille, till exempel när det gäller relationerna som Elis har i boken, relationen mellan Elis och Elis bror, relationen mellan Elis och de nyfunna vännerna, som Sofia, och relationen mellan Elis och Elis mamma. Nu i efterhand, när jag vet om författarens intentioner med boken och kan reflektera bakåt så inser jag dock att hon har lyckats väldigt bra med det hon föresatt sig, att skriva en roman utan att skriva om ett kön. För i efterhand kan jag se Elis som en tjej lika mycket som jag kan se Elis som en kille. Båda alternativen känns lika troliga, och lika trovärdiga. Även om jag hade vetat redan innan, hur författaren tänkt när hon skrev boken, så tror jag inte att det hade påverkat läsningen, för det här med kön är inte det relevanta i boken, utan fokus ligger på känslorna, relationerna och på det som händer mellan Mirjam och Elis.

Det här är alltså en skildring av att växa upp och en skildring av den första kärleken. Och denna skildring är suveränt gjord. Framförallt kärleken mellan Elis och Mirjam. Författaren har på pricken skildrat osäkerheten, längtan, pirret, nyfikenheten och allt annat man känner. Boken innehåller också allt det man vill ha av en riktigt bra ungdomsbok. Dels kärleken förstås, och utvecklingen från tonåring till vuxen, men dels också allt det här vardagliga som är så viktigt, kompisar, föräldrar, skola, fritidsintressen, samhället och omvärlden. Det finns kärlek och romantik och glädje, men det finns också problem, mörker och förluster. Det finns hopp och det finns sorg. Det finns drömmar och om att sväva bort i det blå, men också kall, bister vardag. Det finns spänning. Så mycket att jag inte kunde låta bli att läsa boken förrän den var slut. Jag höll andan de sista sidorna och när jag läste den allra sista sidan fick jag tårar i ögonen. Själva slutet var oerhört gripande, och framförallt eftersom boken är så realistisk, det är ju precis såhär det är. Livet.

Läs boken!

Tusen bitar saknas är utgiven av Alfabeta bokförlag. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Alla får åka med

alla-far-aka-medAlla får åka med är en riktig bilderboksklassiker för de yngsta barnen. Nu kommer den i nyutgåva som kalasbok till lågpris från Alfabeta förlag. Boken är skriven och illustrerad av välbekanta Anna-Clara Tidholm, som också ligger bakom den oerhört populära Knacka på.

Alla får åka med handlar om en liten flicka som kommer och kör i sin blåa lastbil. Längs vägen finner hon flera olika passagerare som hon plockar upp, exempelvis den hängiga tomten, den grubblande grisen, den frusna hunden och den ledsna nallen. I slutet åker flickan och alla hennes passagerare hem till flickans hus och har saftkalas.

Den här boken är genialisk för de minsta barnen. Den rymmer så mycket på så få sidor. Boken bygger på ett enkelt språk med upprepningar, som barn tycker om och lätt tar till sig. Den visar på ett inkluderande och normmedvetet perspektiv, där alla får vara med oavsett hur man ser ut eller hur man känner sig. Den hjälper barnet att lära sig om olika känslor och visar dessutom att alla känslor är tillåtna och ingen känsla är bättre/sämre än någon annan. Boken har en mycket kort och enkel text och enkla, tydliga, färgglada men samtidigt milda illustrationer som samspelar klockrent med texten. Det här är en bok man inte tröttnar på i första taget, varken som barn eller vuxen. Jag kan också tänka mig att det finns mycket man kan jobba med i den här boken för exempelvis förskolegrupper, om känslor bland annat. Alla får åka med är helt enkelt en jättefin bok för barn från 2 år och uppåt.

Alla får åka med finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.