Mååål!

- carola

maaalMååål! är den tredje fristående boken om Wille och hans klass som älskar att spela fotboll. Jag har skrivit om de första två böckerna i serien tidigare. De heter Passa och Skjut. I dessa böcker fick vi lära känna Wille som går i en fotbollstokig klass, men själv är han inte speciellt intresserad av fotboll. Han tycker om schack, att spela dataspel och att läsa böcker. Men när det är dags för femmornas fotbollsturnering måste han i alla fall vara med och spela, annars blir de en spelare för lite. Laget måste dock förbättra sin taktik för att ha någon chans i turneringen. Då kommer han på den briljanta idén att de kan använda sig av schackteknik. Tack vare fotbollen blev Wille också kompis med söta Moa, så fotboll är kanske inte helt fel ändå.

I Mååål så har Willes klass tagit sig ända till final i skolcupen i fotboll. Nu måste de kämpa ännu mer för att kunna vinna. Men det är mycket som händer inom laget också. Wille är ihop med Moa nu. Eller är de verkligen ihop? Det där med kärlek är inte helt lätt. Motståndarna är inte heller att leka med.

Jag som själv inte är det minsta fotbollsfrälst tycker att dessa böckers största behållning är att de inte bara handlar om fotbollsspelet utan också relationerna inom och utanför laget. Böckerna utspelar sig dessutom i skolmiljö. Det gör att böckerna inte enbart vänder sig till sportnördar, utan vem som helst kan läsa dem med god behållning. Vidare är böckerna väldigt lättlästa och har ett bra driv. Det är stor text, mycket luft på sidorna och många illustrationer.

Mååål är skriven av Thomas Halling och illustrerad av Jonas Kärn. Den utges av Alfabeta bokförlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Sofie Sarenbrants deckare om Emma

- carola 1 Comment

1andra-andningen 1avdelning-73 1vila-i-frid 1visning-pagar

Sofie Sarenbrant är en av de kvinnliga författarna i Sverige som brukar benämnas som deckardrottningar. De skriver alla lättlästa och spännande deckare som utspelar sig på olika platser runt om i Sverige och som har blivit oerhört populära.

Sofie Sarenbrant har hittills skrivit sex deckare. Två av dem, Vecka 36 och Vila i frid, tillhör en egen miniserie. Dessa  böcker har jag tidigare recenserat här och här. De andra fyra böckerna har kriminalpolisen Emma Sköld i huvudrollen. De böcker som hittills har kommit ut i serien om Emma heter Vila i frid, Andra andningen, Visning pågår och Avdelning 73.

Vila i frid inleds med att en känd skådespelerska hittas medvetslös i kvinnornas tvagningsrum på Yasuragi Hasseludden och kort därefter upptäcks ett äldre par döda i rum 327. Ingen av de båda händelserna verkar vara annat än olyckor, men hotellets ledning får ändå onda aningar. När ytterligare en person avlider på spa-anläggningen, den här gången i de varma källorna utomhus, går det inte att förneka att det måste finnas ett samband mellan dödsfallen. Det blir Emma Sköld på Nackapolisens kriminalavdelning som kopplas in som ansvarig och hon upptäcker ganska snart att detta inte är något rutinfall.  

Andra andningen utspelar sig på Stockholm Marathon. Emma är ledig den här dagen, men hon befinner sig på plats för att heja på sin syster Josefin som deltar i loppet. Detta år är det 35:e loppet som går av stapeln och Stockholm Marathon har fram tills nu varit förskonat från dödsfall. Men precis utanför Stadion faller en man ihop och trots att han snabbt förs till sjukvårdstältet i närheten så går hans liv inte att rädda. Inte långt därefter hittas en livlös kvinna vid vattnet i Rålambhosparken. Kan det befinna sig en mördare bland löparna? Emma rycker förstås in trots sin lediga dag, men poliserna har en kamp mot klockan och dessutom är det inte det lättaste att söka efter en mördare i en sådan gigantisk folksamling och folkfest som maratonloppet är.

Visning pågår utspelar sig i mäklarvärlden. Morgonen efter familjen Göranssons husvisning i Bromma hittar sexåriga dottern Astrid sin pappa brutalt mördad i gästrummet. Det finns inga tecken som tyder på inbrott, och mordvapnet är en av familjens egna köksknivar. Kan det vara så fruktansvärt att någon har dröjt sig kvar efter visningen? Emma Sköld får i uppgift att utreda mordet och från början tror man från polisens håll att det är hustrun som ligger bakom dådet. Men snart sker fler mord i samband med husvisningar och hela mäklarvärlden ruskas om.

Avdelning 73 utspelar sig till största delen på ett sjukhus och till en början främst på intensivvårdsavdelningen, en plats där få av oss som tur är har behövt tillbringa så mycket tid på. Boken inleds med att Emma vaknar upp på avdelningen efter fem månader i koma. Hon lämnade sin fyra veckor gamla dotter och åkte till stallet för att rida för första gången efter förlossningen. Att Emma legat i koma så lång tid har förstås tärt mycket på hennes anhöriga. Under hennes frånvaro visar det sig också att hennes sambos förra flickvän har tagit på sig rollen som ny mamma för Emmas dotter. När Emma vaknar har hon fragmentariska minnen från ridolyckan och hon känner på sig att det nog inte var en olycka, utan att ett brott har begåtts. Men det är svårt att få de anhöriga att tro på hennes magkänsla. Och vem skulle egentligen vilja Emma illa? Så länge som hon fortfarande befinner sig på intensiven är säkerheten rigorös, men när hon senare flyttas till Avdelning 73 kan vem som helst komma henne nära.

Det jag tycker är den största behållningen med Sofie Sarenbrants deckare är att de känns så nytänkande och uppfriskande i den gigantiska deckarskörd som varje år utkommer i Sverige. Deckare som utspelas mitt i Stockholms Maraton, på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset, på ett spa, och på en husvisning känns onekligen nytt. Själva mordhistorierna är också riktigt bra, skrämmande och inte heller särskilt förutsägbara.

Böckerna har alltså Emma Sköld i huvudrollen. En ung, ambitiös kvinna. Jag minns att jag noterade redan när jag läste den första boken att jag tyckte att karaktärerna kändes lite platta. Nu har jag precis läst den fjärde boken i serien, Avdelning 73, och jag är benägen att fortfarande hålla med mig själv. I den sistnämnda boken utspelar sig väldigt mycket av handlingen på sjukhuset och Emma själv ligger i koma under vissa delar av boken, så hon tar av naturliga skäl inte lika mycket plats som i de tidigare böckerna. Men jag tycker inte heller att man får särskilt bra grepp om övriga karaktärer. Jag hade gärna fått en tydligare bild av Emmas sambo Kristoffer och av Emmas mamma. Josefins syster får man lära känna lite mer, och man får också en rätt bra bild av Josefins pappa, men jag hade alltså önskat att även de andra karaktärerna fick bli lite mer levande och ta mer plats. Polisarbetet får man också bara följa lite i bakgrunden i den senaste boken, även detta förstås av förklarliga skäl, men det är lite tråkigt för det är ju ofta det som gör att man vill läsa en deckare.

Jag saknar också tillbakablickar från tidigare böcker i serien. Eftersom deckare i sådana här serier oftast utkommer max en gång per år så hinner man ofta läsa många böcker emellan och då minns man sällan alla detaljer från böckerna och vilka relationer alla karaktärer har med varandra. En liten återblick då och då skulle inte ha skadat. Dessutom presenteras böckerna i den här serien som fristående, och då tycker jag att det borde vara ännu viktigare med lite mer bakgrundsfakta om karaktärerna.

Böckerna är lättlästa, håller ett högt tempo och har ett bra driv. De innehåller inte så mycket action, utan har snarare ett krypande obehag i sig. Därmed passar böckerna också bra för den som annars inte har deckare som sin favoritgenre. Relationer tar rätt stor plats i böckerna och även polisernas kluriga utredningsarbete.  Berättartekniskt så är Sofie Sarenbrant bra på att bygga upp spänning och skapa vändningar som gör att man har svårt att lägga ifrån sig boken, för man vill bara läsa vidare och få veta vad som händer. Annars är språket ingen sensation i sig, det funkar och böckerna är lättlästa, men det är inte direkt så att man minns några minnesvärda citat efter läsningen.

Det skapas många frågetecken i böckerna och det är inte alltid som trådarna knyts ihop längs berättelsens gång. Böckerna avslutas också med en cliffhanger som gör att man självklart vill läsa nästa bok, men det är inte alltid som denna cliffhanger får sin lösning ens i nästa bok. När jag googlade lite så såg jag dock att Sofie Sarenbrants nästa deckare kommer ut på ett nytt förlag och denna nya bok, som för tillfället har arbetsnamnet Tiggaren, tydligen också ska knyta ihop många av de lösa trådarna från Visning pågår och Avdelning 73, så det blir ju spännande att få se.

Böckerna om kriminalinspektören Emma Sköld utges än så länge på Massolit förlag respektive Ponto Pocket. De finns att köpa bland annat på Adlibris (här, här, här, här) och på Bokus (här, här, här, här).

Tisdagsutmaning: Den perfekta döden

- carola 2 Comments

Denna vecka handlar det om döden på Kulturkollo och veckans tisdagsutmaning är:

Berätta om den mest minnesvärda döden. Välj ett dödsfall du stött på i fiktiv form som du minns alldeles särskilt väl, och berätta varför.

Döden är ju ett ämne som återkommer ganska frekvent i litteratur, så den här frågan var inte svår att hitta stoft till.

Den första boken jag kom att tänka på där döden spelar en betydande roll är Ro utan åror. Boken är skriven av och handlar om Ulla-Carin Lindqvist som var journalist och som våren 2003 diagnostiserades med den dödliga nervsjukdomen ALS. Hennes sista månader ägnade hon åt att ge upplysning om sjukdomen och ge den ett ansikte. Bland annat skrev hon Ro utan åror och hon spelade också in dokumentärfilmen Min kamp mot tiden, men avled samma kväll som dokumentären sändes i SVT. För mig var Ro utan åror den första gången jag kom i kontakt med ALS, men också första gången jag kom i kontakt med denna typ av bok, där personen som skrivit boken i stort sett levde med och skildrade sin egen dödsprocess. Det är en stark bok, även om den har några år på nacken.

Jag läser ju som bekant mycket deckare och där är död, eller snarare mord, vardag. Det ena mordet skildras värre än det andra, ibland är det tortyr med, andra gånger är det riktigt blodigt och vidrigt. Men det är få gånger dessa mordskildringar ändå stannar kvar i huvudet på en. Det finns dock en bok som sticker ut för mig och det är Carin Gerhardsens Mamma, pappa, barn. Boken inleds med att treåriga Hanna vaknar en morgon och inser att hon är alldeles ensam i en låst lägenhet. Mamma och lillebror är borta. Nästa morgon hittar Petra Westman ett svårt medtaget spädbarn i en buske och strax därefter hittas mamman. Men identifieringen dröjer, ingen verkar sakna dem. Samtidigt uppdagas fler mord och fler familjetragedier, och så fortsätter berättelsen. Även denna bok har några år på nacken nu, men jag minns hur obehagligt det var att läsa om barnens utsatthet, inte minst eftersom jag själv är mamma.

Eftersom min blogg trots allt heter Barnboksbloggen vill jag också slå ett slag för tre klassiker när det gäller barnböcker som handlar om döden.

Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm handlar om hur det kan vara när ett älskat marsvin blir gammal och dör.

En stjärna vid namn Ajax av Ulf Stark och Stina Wirsén handlar pojken Johan och hans hund Ajax. De äter, leker och sover tillsammans varje dag, ända tills den dagen då Ajax inte orkar leka längre och så småningom dör.

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren är en riktig klassiker och en fantastisk pärla för de lite äldre barnen.

 

 

Olle flyttar

- carola

– Jag vill inte flytta, säger Olle när mamma och pappa berättar att de har köpt ett större hus.

Visst borde Olle bli glad… nu när han ska få eget rum och allting. Men det är många känslor inblandade när man är liten och helst vill bo där man alltid har bott – i samma rum som storebrorsan.

olle-flyttarJa, att flytta är inte alltid så lätt. Det innebär ju en förändring och i en förändring brukar det ofta vara både positiva och negativa saker inblandade. Hur det kan kännas för ett barn att flytta skildras på ett bra sätt i Olle flyttar av Berit Åberg och Mati Lepp.

Olle vill inte alls flytta till en början. Det känns konstigt och ledsamt att packa ner alla saker. Men att åka flyttbil var ju roligt förstås. Och att hjälpa flyttgubbarna att bära. Men när kvällen kommer och Olle går och lägger sig så är det inte roligt längre. Hans nya rum verkar så stort och tyst. Ingen storebror finns längre i samma rum. Till och med sängen känns ovan, fastän det är samma säng som Olle nästan alltid haft. Det är rörigt i det nya huset innan allt är uppackat. Ingen hittar någonting och överallt står det kartonger. Men till slut så inser Olle att det faktiskt är ganska mysigt i det nya huset ändå. Och det är rätt så skönt med ett eget rum ibland.

Olle flyttar är en klassisk bilderbok som vänder sig till barn mellan 3-6 år. Boken har ett tydligt händelseförlopp, där berättelsen skildrar en flytt från när föräldrarna berättar för barnen att familjen ska flytta och därefter får man följa flytten ända tills familjen är på plats i det nya huset. Berättelsen handlar dels om alla de praktiska sakerna och hur en flytt egentligen går till, men dels också om hur det kan kännas för ett barn att flytta, att lämna det gamla och invanda och att börja om på ett nytt ställe. Jag gillar hur författaren har skildrat flytten med både upp- och nergångar, att det inte enbart är positivt eller enbart negativt, och att känslorna snabbt kan förändras också. Jag gillar också att Olle får visa sina känslor och att alla känslor är accepterade.

Boken är fylld med detaljrika illustrationer där det finns mycket att upptäcka. Det är en bra bok att läsa om man som familj står inför en flytt, och det är också en bra högläsningsbok på förskolan där säkert några barn har flyttat, ska flytta eller känner någon som ska flytta.

Olle flyttar utges av Bonnier Carlsen. Den finns att köpa på bland annat Adlibris och på Bokus.

Tusen bitar saknas

- carola

tusen-bitar-saknasTusen bitar saknas handlar om Elis, 17 år, som brinner för fotografering och som därför flyttar till en främmande stad för att plugga på ett fotogymnasium. Där möts Elis och Mirjam. Elis tycker att Mirjam är fascinerande, men hon har sidor som Elis inte kommer åt. En dag säger hon att det är bäst att ingen blir kär i henne. Det är bäst så. Men kärlek kan man förstås inte styra över…

Tusen bitar saknas är skriven av Katja Timgren. Jag har aldrig läst något av henne tidigare, men efter att ha läst ut ¨den här boken så sprang jag direkt och reserverade hennes andra böcker på biblioteket. Hennes debutbok heter Det jag inte säger och den belönades visst med utmärkelsen Slangbellan för årets bästa barn- och ungdomsdebut. Hon är också utbildad skrivpedagog och jobbar som texthandledare, och det syns tydligt att hon behärskar språket till fulländning, det flyter på väldigt bra, det känns otroligt levande och dialogerna känns mycket realistiska. Karaktärerna är också trovärdiga och det är svårt att inte tycka om dem. Jag gillar också alla de miljöbeskrivningar som finns här och var i boken.

En sak som är lite speciell med Tusen bitar saknas är att Elis inte benämns som varken han eller hon. Författaren själv har berättat att när hon skrev den här romanen ville hon inte skriva om ett visst kön. Hon ville skriva om Elis som är sjutton år, på väg att bryta upp, på väg att flytta från sin hemstad, på väg att träffa nya kompisar och på väg att bli vuxen. Och om att bli kär för första gången, om mod och om rädsla. Att bli vuxen och att bli kär har inget med ett visst kön att göra. Elis är ett människonamn och Elis är en människa, inte nödvändigtvis en han och inte nödvändigtvis en hon.

Innan jag började läsa Tusen bitar saknas så visste jag inte detta om boken. Jag föreställde mig Elis som en kille. Dels med tanke på namnet Elis, jag tycker att det låter mer som ett killnamn och i vår föräldragrupp när jag fick äldsta dottern så fanns ett ett par vars son heter Elis. Men dels tror jag också att det handlar om mina egna fördomar. Eftersom Mirjam är en tjej så ligger det helt enkelt närmast till hands att tänka att Elis är en kille, eftersom den heterosexuella kärleken tyvärr anses vara en norm. Jag blir irriterad på mig själv nu i efterhand för att jag föreställde mig Elis som kille direkt från början. Men till mitt försvar får jag väl åtminstone säga att det finns flera tillfällen då jag faktiskt ifrågasatte om Elis var en kille, till exempel när det gäller relationerna som Elis har i boken, relationen mellan Elis och Elis bror, relationen mellan Elis och de nyfunna vännerna, som Sofia, och relationen mellan Elis och Elis mamma. Nu i efterhand, när jag vet om författarens intentioner med boken och kan reflektera bakåt så inser jag dock att hon har lyckats väldigt bra med det hon föresatt sig, att skriva en roman utan att skriva om ett kön. För i efterhand kan jag se Elis som en tjej lika mycket som jag kan se Elis som en kille. Båda alternativen känns lika troliga, och lika trovärdiga. Även om jag hade vetat redan innan, hur författaren tänkt när hon skrev boken, så tror jag inte att det hade påverkat läsningen, för det här med kön är inte det relevanta i boken, utan fokus ligger på känslorna, relationerna och på det som händer mellan Mirjam och Elis.

Det här är alltså en skildring av att växa upp och en skildring av den första kärleken. Och denna skildring är suveränt gjord. Framförallt kärleken mellan Elis och Mirjam. Författaren har på pricken skildrat osäkerheten, längtan, pirret, nyfikenheten och allt annat man känner. Boken innehåller också allt det man vill ha av en riktigt bra ungdomsbok. Dels kärleken förstås, och utvecklingen från tonåring till vuxen, men dels också allt det här vardagliga som är så viktigt, kompisar, föräldrar, skola, fritidsintressen, samhället och omvärlden. Det finns kärlek och romantik och glädje, men det finns också problem, mörker och förluster. Det finns hopp och det finns sorg. Det finns drömmar och om att sväva bort i det blå, men också kall, bister vardag. Det finns spänning. Så mycket att jag inte kunde låta bli att läsa boken förrän den var slut. Jag höll andan de sista sidorna och när jag läste den allra sista sidan fick jag tårar i ögonen. Själva slutet var oerhört gripande, och framförallt eftersom boken är så realistisk, det är ju precis såhär det är. Livet.

Läs boken!

Tusen bitar saknas är utgiven av Alfabeta bokförlag. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Alla får åka med

- carola

alla-far-aka-medAlla får åka med är en riktig bilderboksklassiker för de yngsta barnen. Nu kommer den i nyutgåva som kalasbok till lågpris från Alfabeta förlag. Boken är skriven och illustrerad av välbekanta Anna-Clara Tidholm, som också ligger bakom den oerhört populära Knacka på.

Alla får åka med handlar om en liten flicka som kommer och kör i sin blåa lastbil. Längs vägen finner hon flera olika passagerare som hon plockar upp, exempelvis den hängiga tomten, den grubblande grisen, den frusna hunden och den ledsna nallen. I slutet åker flickan och alla hennes passagerare hem till flickans hus och har saftkalas.

Den här boken är genialisk för de minsta barnen. Den rymmer så mycket på så få sidor. Boken bygger på ett enkelt språk med upprepningar, som barn tycker om och lätt tar till sig. Den visar på ett inkluderande och normmedvetet perspektiv, där alla får vara med oavsett hur man ser ut eller hur man känner sig. Den hjälper barnet att lära sig om olika känslor och visar dessutom att alla känslor är tillåtna och ingen känsla är bättre/sämre än någon annan. Boken har en mycket kort och enkel text och enkla, tydliga, färgglada men samtidigt milda illustrationer som samspelar klockrent med texten. Det här är en bok man inte tröttnar på i första taget, varken som barn eller vuxen. Jag kan också tänka mig att det finns mycket man kan jobba med i den här boken för exempelvis förskolegrupper, om känslor bland annat. Alla får åka med är helt enkelt en jättefin bok för barn från 2 år och uppåt.

Alla får åka med finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Nya charmiga böcker om Gruffalon

- carola

hej-gruffalon-titta-och-hitta      hej-gruffalon-vem-bor-har

Den populära och välkända barnboksfiguren Gruffalon figurerar numera i ett tjugotal barnböcker. Böckerna om Gruffalon är skrivna av Julia Donaldson, illustrerade av Axel Scheffler, och de finns utgivna på många olika språk över hela världen. Nu finns två nya fina pekböcker om Gruffalon som vänder sig till de allra yngsta barnen.

Titta och hitta är en interaktiv och pedagogisk pekbok där tanken är att läsaren ska leta efter olika djur och andra detaljer i bilderna och på köpet kanske också lära sig några nya ord. Läsaren får leta efter djur högt uppe på himlen, nere på marken, vid vedstapeln och vid sjön. Men vem är det som kikar fram mellan träden i slutet av boken, jo minsann, är det inte Gruffalon! Boken är i ett lite större pekboksformat med hård pärm, tjocka kartongsidor och rundade hörn. På sidan finns dessutom praktiska flikar som gör det enklare för de minsta barnen att själv kunna bläddra i boken. Boken är fylld av Axel Schefflers färgglada, varma och magiska illustrationer på djur i en vacker skogsmiljö. Det är en bok att bli glad av och en bok att återkomma till gång på gång.

Vem bor här är också en interaktiv pekbok, men den har roliga flikar som läsaren får lyfta på. Läsaren får bland annat gissa vem som bor i ett underjordiskt hus, vem som bor i ett vedstapelhus, vem som bor i ett trädtoppshus och vem är det egentligen som är därinne i den mörka, djupa skogen? För att få veta svaren får läsaren lyfta på fliken och se vilket djur det är som gömmer sig där bakom. Och i slutet av boken får man möta självaste Gruffalon. Precis som i Titta och hitta så är det jättefina illustrationer av Axel Scheffler. Barn brukar ju gilla flikar och den här typen av kurragömmalek, så jag tror att den här boken lär bli populär. Min favorit av dessa två böcker är dock Titta och hitta för alla vackra skogsmiljöillustrationer, men båda böckerna är finfina pekböcker för de yngsta barnen.

Böckerna är utgivna av Alfabeta bokförlag och de finns bland annat att köpa på Adlibris (här och här) och på Bokus (här och här).

Andra människor har fel

- carola

9789132155338_200_andra-manniskor-har-fel-tio-samtal-om-egna-val_haftadAndra människor har fel – tio samtal om egna val är en bok där tio kändisar tänker och tycker kring jobb, framtid, drömmar och mål. De personer som är med i boken är Adam Tensta, Ebba von Sydow, Fredrik Egriell, Ambra Succi, Martin Elisson, Bea Szenfeld, Ronnie Sandahl, Sissela Benn, Jonas Åkerlund och Carl M Sundevall. De har alla kämpat för att bytta upp en karriär och de har alla har alla någon gång haft det tufft. Men de vet också hur det är att kämpa för att uppfylla en dröm och alla lever också idag det liv de vill leva. Därför innehåller boken tio öppenhjärtliga och inspirerande texter om olika vägval, om vitt skilda yrken och om vitt skilda liv.

Man får också känna de medverkande kändisarna rätt väl och får en bra inblick i olika yrken. Det här är en bok att få tips och inspiration av likväl som stöd och tröst. Boken är en vän att hålla i handen när man själv funderar på sin framtid och vad man egentligen vill göra av sitt liv. Inte minst är det en bra bok för den som drömmer om att gå sin egen väg, men som behöver lite pepp och mod. Boken vänder sig till tonåringar och ungdomar, från 13 och uppåt skulle jag säga. Boken är utgiven av B Wahlströms förlag och den är skriven av journalisterna Maja Härngren och Christina Nordhager.

Ponnydetektiverna

- carola

ponnydetektiverna-moonlight---i-en-klass-for-sig      ponnydetektiverna-scout---bara-till-lans

Ponnydetektiverna är en ny hästbokserie som vänder sig till barn mellan 9-12 år. Böckerna handlar om Charlie, Rosie, Mia och Alice som alla har sina ponnyer i samma stall. Jag har läst de två första delarna i serien, Moonlight – en klass för sig och Scout – bara till låns.

Moonlight – en klass för sig handlar om när tjejerna i stallet förbereder sig för årets stora tävling, Fratton Cup. En dag får de syn på en annons i tidningen. En ponny har blivit stulen, och det är ingen mindre än den prisbelönade ponnyn Moonlight, som deras granne och största konkurrent äger. Trots detta bestämmer sig tjejerna för att hjälpa till. De älskar ju hästar och kan bara föreställa sig vilken skräck ifall det hade varit deras ponny som hade blivit stulen. Tjejgänget bildar detektivbyrån Ponnydetektiverna och de svär på att göra allt för att hitta Moonlight.

Scout – bara till låns handlar framförallt om Alice. Hon var tidigare rädd för att tävla i hoppning, men när hon äntligen kom över sin rädsla har hon och ponnyn Scout haft en sommar fylld av vinster i olika hopptävlingar i trakten. Men Alice har Scout bara till låns och Alices tävlingskarriär har väckt uppmärksamhet hos Scouts riktiga ägare. Hon förstår nämligen att nu finns det pengar att tjäna, så hon har bestämt sig för att sälja honom till ett högt pris. Alice har ingen möjlighet att kunna köpa honom och hon är livrädd för att förlora sin älskade ponny och för att Ponnydetektiverna ska splittras. Men det visar sig att tjejernas nystartade detektivbyrå får ett nytt fall. Scouts riktiga ägare beter sig mystiskt och det visar sig ligga en hund begraven i Scouts förflutna.

Det här är två fina böcker för alla hästintresserade. Ett plus för de faktasidor i slutet av boken där författaren med text och illustrationer berättar om hur man sköter om en ponny. Tyvärr finns det inga illustrationer alls i resten av boken, så man bör nog vara rätt så läsvan. Ett annat minus är att böckerna inte är skriven i en svensk miljö av en svensk författare, så igenkänningsfaktorn blir inte så stor, men däremot är detta en bok att drömma sig bort i och att sluka för den som läser allt om hästar. Kombinationen mellan deckare och hästbok har ju testats många gånger tidigare av olika författare och det har ju visat sig bli en succé. Så också här. Avsaknaden av föräldrars närvaro och engagemang är ganska typiskt för böcker av det här slaget, och där märker man också en skillnad mellan svenska hästböcker och engelska. Men jag tror att det här är detaljer som mest en vuxen läsare lägger märke till och reagerar på.

Böckerna är skrivna av Belinda Rapley och utges av Känguru bokförlag. De finns bland annat att köpa på Adlibris (här och här) och på Bokus (här och här).

Två böcker om Doddi

- carola

var-ar-mina-skor      var-ar-min-hink

Var är mina skor och Var är min hink är de två första böckerna i en ny bilderboksserie för de yngsta barnen. De handlar om barnet Doddi och om grejer som små barn gillar. Man vet inte om Doddi är en tjej eller kille. Det får läsaren själv bestämma. Jag gillar det, det är smart tänkt ur ett genuspedagogiskt perspektiv och det ökar också möjligheten till igenkänning. För igenkänning finns det en hel del av i de här böckerna. De handlar helt enkelt om små barns vardag.

I Var är mina skor så vill Doddi gå till parken och leka. Men då måste man ju ha skor på fötterna och de är borta! Doddi letar och provar sig igenom alla skor som finns i hela huset, men inga skor passar. Var är Doddis skor egentligen?

De flesta barn och vuxna känner väl igen sig i Doddis intresse för att prova skor, vilket litet barn har inte gjort det liksom. Jag gillar att boken har en hel story från början till slut. Det är alltså ingen pekbok, utan snarare en bilderbok fast för de minsta barnen, med en väldigt enkel text och mycket bilder. Boken innehåller också en hel del delaktighet för läsarna, när man kan gissa vems skor hen provar.

Var är min hink följer samma koncept. Nu är Doddi på stranden och vill bygga ett sandslott. Men hinken är borta. Doddi letar efter den, men det finns visst många röda saker på stranden. Doddis solhatt och mammas kaffemugg till exempel. Men till slut hittar Doddi sin hink och hen får dessutom en kompis på köpet.

Även här kan läsaren vara delaktig i att gissa och förväntansfullt gissa vad det är Doddi hittar i sanden. Båda böckerna har enkla, tydliga och färgglada illustrationer. Helt enkelt en jättefin bilderboksserie för de minsta barnen (0-3 år).

Böckerna är skrivna och illustrerade av Åsa Karsin och utgivna av Alfabeta bokförlag. De finns att köpa bland annat på Adlibris (här och här) och på Bokus (här och här).