Carin Gerhardsens deckarserie om Hammarbypolisen har blivit oerhört framgångsrik och populär. Serien har getts ut i ett trettiotal olika länder världen över och flera av böckerna har belönats med fina priser och utmärkelser. Men allting har ett slut och det gäller förstås även för bokserier. Med den åttonde boken i serien, Falleri Fallera Falleralla, så har Carin Gerhardsen också skrivit den avslutande delen. Hon skriver själv i efterordet att åtta böcker känns lagom. Det är lagom många böcker för en ny läsare att ta till sig och lagom många böcker för henne själv att skriva. Jag har tidigare recenserat de andra sex böckerna i serien (här, här, här, här och här) och nu är det dags att skriva om de två sista böckerna.

Tjockare än vatten

Boken inleds med att en rad dräpta katter, omsorgsfullt utplacerade i anslutning till vatten, väcker känslor och engagemang i Stockholms södra förorter. Conny Sjöberg och hans team har ingen aning om vem som dödar och placerar ut katterna. När en respekterad psykolog hittas dränkt och stympad i sitt eget badkar får de dock lägga kattfallet åt sidan. Men det visar sig att de båda fallen har något gemensamt, liksom med ett fall där en man ramlar ner på framrutan till en bil som kommer körande. Länge står Sjöberg och teamet och trampar vatten, men så småningom inser man att spåren pekar mot en serie bestialiska handlingar i det förflutna.

Jag tycker inte att detta är Gerhardsens bästa bok. Jag började först läsa boken, men lade ifrån mig den under en längre tid och tog först tag i den igen när jag fick hem den avslutande delen i bokserien från biblioteket. Jag tycker att det är lite för många karaktärer och sidospår att hålla reda på i den här boken. Boken kändes rörig. Jag gillar dock Gerhardsens språk, jag gillar karaktärerna skarpt, jag gillar de många vändningarna och jag gillar den ovanliga och inte alls förutsägbara intrigen.

Falleri Fallera Falleralla

Falleri Fallera Falleralla tar vid där den förra boken avslutades och mycket fokus ligger på polisernas privatliv, liksom relationen mellan dem som arbetskollegor. Det förut så sammansvetsade teamet under ledning av Sjöberg är inte alls så tajta längre och inte blir det bättre av att deras chef motarbetar dem. Det fall som teamet jobbar på i denna bok är att två personer har blivit mördade mitt på öppen gata i Stockholm. En medelålders kvinna och en liten pojke blir brutalt nerslagna med en hammare. Det brutala sätt som mordet skedde på, att offren sinsemellan ser ut att sakna beröringspunkter och att morden skedde på öppen gata gör att teamet känner extra stor press på att lösa detta snabbt.

Jag gillade den här boken betydligt mer än den andra. Den här känns lite mer välarbetad. Den är inte lika rörig, det är inte lika många trådar att hålla reda på. Här får man följa polisernas privatliv lite mer också, vilket jag uppskattar. Jag gillar inte att det här är den sista boken i serien, jag hade gärna läst mer om de här levande och färgstarka karaktärerna, men jag gillar ändå att det tydligt känns under läsningen att författaren nu har valt att sätta punkt för Hammarbypoliserna för alltid. Trådar från tidigare böcker knyts ihop och man känner att karaktärerna nu kommer att gå vidare på egen hand. Gerhardsens språk är som alltid riktigt bra och framförallt gillar jag hennes sätt att skildra karaktärerna så att de framstår som riktiga människor.

Det har varit roligt att lära känna poliserna från Hammarby och jag uppskattar att ha fått lära känna Carin Gerhardsens författarskap och sätt att skriva på. Jag hoppas att hon aldrig slutar skriva. Jag vill läsa mer av henne.

Böckerna utges av Norstedts förlag. De finns att köpa bland annat på Bokus (här och här) och på Adlibris (här och här).

Tidigare läst av författaren:

Pepparkakshuset

Mamma, pappa, barn

Vyssan Lull

Helgonet

Gideons ring

Hennes iskalla ögon