Emma – Mias dotter är fortsättningen på de övriga böckerna om Maria Eriksson och hennes gripande historia. Men i den här boken står dottern Emma i fokus. Början av boken är konstig och innebär i stort sett en upprepning av de tidigare böckerna, fast det är Emma som berättar istället för Maria. Jag tycker inte att den delen tillför något speciellt eftersom jag läst de andra böckerna nu under de senaste dagarna och har händelserna i färskt minne. Därefter får man läsa om vad som hände Emma efter att Mia gift sig med Jeff och de flyttat till en annan delstat.
Emma har tappat all tillit till sin mamma när hon fick reda på att mamman har en son till. Hon anklagar mamman hela tiden och deras relation är infekterad. Emma känner sig inte hemma någonstans och börjar dricka och ta droger för att fly. Efter ett tag flyttar hon tillbaka till Anders för att få miljöombyte, men det visar sig dels att han inte bryr sig så mycket om henne och dels att hennes gamla vänner också tar droger så hon faller snabbt dit igen. Det blir bara värre och värre, hon får en överdos, åker fast för polisen, är med om en trafikolycka och så vidare. Allt snurrar bara på, snabbare och snabbare. Hon har ingen kontakt med vare sig Mia, Jeff eller Anders. Till slut händer något som ställer allt på sin spets. Emma är med barn. Pappan vill inte ha barnet och Anders kastar ut henne, han säger att hon ska göra abort, hon är för ung att bli mamma. Då ringer Emma äntligen till Mia. Resten av boken handlar om hur Mia och Emma på nytt hittar tillbaka till varandra samtidigt som Mia kämpar mot en dödlig sjukdom och Emma fortsätter med graviditeten.
När jag väl lyckats ta mig förbi alla upprepningar så började boken bli riktigt bra och slutet sträckläste jag verkligen. Den var mer gripande och mer läsvärd än Mias hemlighet. Men det var ändå några saker jag störde mig på. Jag var väldigt irriterad över den första delen av boken. Den hade inte alls behövt vara med. Det var mer än en tredjedel av boken som bestod av upprepningar. Slutet av boken kändes istället för abrupt och jag hade gärna velat läsa mer om hur det gick för Emma nu när allt verkade ordna upp sig. Men förmodligen kommer det ytterligare en bok om Emma.
Emma – Mias dotter är utgiven av Lind & Co, alltså ytterligare ett nytt förlag. Varför gavs den inte ut på samma förlag som Mias hemlighet? Emma är berättarjaget i boken, men som författare står det ändå Maria Eriksson, något som också känns konstigt. Språket kändes generellt sett bättre i den här boken än i Mias hemlighet. Men det känns som att boken skildrar en ung person med ett vuxet språk. Framförallt i de delar då Emma är liten så använder hon ett vuxet språk med alldeles för svåra ord, vilket rimmar illa. En annan detalj som jag tänkte på var att Emma konsekvent kallade Anders för just Anders. I tidigare böcker har hon kallat honom för pappa. När hon skulle gifta sig och bad honom överlämna henne till sin blivande make säger hon ”men det är ju du som är min pappa”. Hon ser honom alltså fortfarande som pappa, men när slutade hon då att kalla honom för pappa och började kalla honom för Anders istället? Till slut så undrar jag förstås om den här historien snart är urmjölkad – eller kommer en bok med Anders perspektiv, Robins perspektiv eller varför inte Jeffs perspektiv.
Nu ska jag börja läsa Monica Antonssons bok Mia – sanningen om Gömda. Jag ser fram emot detta!
