Serien om Maria Eriksson fortsätter. Den tredje boken om Mia heter Mias hemlighet. Den skriver hon själv, utan Liza Marklund. En intressant sak är att jag inte tycker att språket förändras särskilt mycket, trots att boken egentligen har en annan författare. Det enda som skiljer sig åt är de kursiverade texter som kommer före varje kapitel och dem tycker jag inte alls om. Helt onödigt.
I Mias hemlighet har Mia och Anders bestämt sig för att skilja sig. Efter ett skilsmässogräl avslöjar Anders hennes djupa hemlighet – att hon har ett barn till, en son som hon har lämnat i Sverige. Barnen tar illa vid sig av avslöjandet, framförallt Emma som helt tappar tilliten till sin mamma. Anders har svårt att finna sig tillrätta i sitt nya hemland efter skilsmässan, medan Robin inte alls nämns särskilt mycket. Mia ångar på och har snart träffat en ny man och gift sig. Boken handlar om hur familjen försöker bygga upp ett nytt liv och samtidigt gör upp med sitt förflutna.
Mias hemlighet är inte alls lika läsvärd som de tidigare böckerna. Jag vet inte heller riktigt varför den skrivs, för min del så hade historien lika gärna kunnat sluta efter Asyl. Det här känns som en uppföljare som skrivs för att tjäna ännu mer pengar. Någonstans läste jag en intervju med Liza Marklund där hon sa att hon inte ville skriva fler böcker om Mia eftersom hon ansåg att historien är färdigberättad och det håller jag med om. När jag googlade på boktiteln Mias hemlighet så såg jag ett blogginlägg där det stod att boken inte alls är skriven av Maria Eriksson utan av en journalist, Kerstin Wiegl. Vet inte om det är sant, men det låter ju konstigt och hemskt. Varför berättar man inte det? När Liza var med och skrev de två tidigare böckerna stod ju hennes namn på omslaget. Nej, det här känns konstigt. Ska bli intressant att läsa Monica Antonssons bok. Jag undrar också varför inte Mias hemlighet är utgiven på Piratförlaget om ni Mia och Liza är så goda vänner. Det måste också betyda att Liza tagit avstånd från Mia.
Jag tycker inte heller om hur Anders framställs i böckerna. Har han alltid varit sådär konstig och nästan våldsam? Så skildrades han inte alls i de första böckerna, då han istället skildrades som den lugne, trygge, kärleksfulle norrlänningen. En intressant sak jag lagt märke till genom böckerna är att Anders inte verkar ha några släktingar eller något förflutet. Det står bara att han kom från norrland, men när Mia har kontakt med sin familj så nämns inget om Anders föräldrar eller eventuella syskon. Eller har jag missat dessa avsnitt? Maria Eriksson framställs inte heller som någon sympatisk person i denna bok, men det är ju en annan sak…
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Böckerna om Prick och Fläck är hur charmiga som helst. För ett tag sedan recenserade jag Prick och Fläck ser stjärnor. Nu har jag läst Prick och Fläck trycker till. I den boken är det dags för middag och de har massor av potatisar att skala. Så kommer de på att de kan trycka bilder med hjälp av potatisarna. De delar potatisarna och tar färg på, sedan trycker de mot ett papper. Snart kommer de på att de även kan trycka på sig själva. De trycker prickar på Prick och fläckar på Fläck. Till slut har de bara två potatisar kvar att koka till middagen, men de har hunnit trycka en hel tidning. Längst bak i boken finns ett faktauppslag om potatistryck och tidningsbilder. Precis som i tidigare böcker om Prick och Fläck är det finurliga ordlekar i den korta och enkla texten, bilderna är smågalna och helcharmiga och tillsammans blir det en helt oemotstånlig bok för 3-6-åringar.
