I Jag är visst någonting skildrar Ida Ali-Lindqvist sina år på ett av Sveriges mest omtalade behandlingshem, Hassela som ligger här i Hälsingland där jag bor. Grundidén med Hassela var att genom disciplin och solidaritet rädda arbetarklassens barn från missbruk. Men det fanns också en baksida, med pennalism, psykisk nedbrytning och kränkningar.

Boken utspelar sig under nittiotalet då Ida tillbringar två år på Hasselakollektivet. Hon tror först att hon kommit till en bra plats där hon ska få hjälp att förstå varför hon inte mår bra. Men det dröjer inte länge förrän hon känner tvivel och en oro. Hon vill inte göra ledarna besvikna. Hon vill inte att de ska tycka att hon inte duger. Ida vill ta tag i sitt liv, göra rätt för sig, bli en arbetarunge som de slipper skämmas för. Men är det verkligen så enkelt som de på Hassela påstår?

Jag är visst någonting är en personlig och utelämnande skildring av några avgörande år i en ung människas liv. Det handlar om missbruk, makt, gemenskap, mening, solidaritet och en längtan efter något annat. Det är en intressant värld att få en inblick i och jag tycker att det är jätteviktigt att sådana här verksamheter granskas. Boken är lättläst och utforskande. Jag hade dock kanske önskat än mer djup när det gäller vissa frågor, det känns som att författaren mest skrapar på ytan. Hon är en god skribent och inte minst i reportage-form, det blir levande när hon skildrar personer och miljöer på kollektivet. Men det hon varit med om tar över, även om hon förstås har rätten till sin historia. Men jag hade önskat en vidare granskning. Hur kom det sig att allt detta fick ske på Hassela? Varför ställs inte de ansvariga till svars? Varför gräver man inte djupare? Jag hade önskat intervjuer, fakta, debatt och analys. Ali-Lindqvist uttalar knappt någon kritik mot Hassela alls utan skildrar bara vad hon varit med om, och låter sedan läsaren själv skapa tolkningar. Dessutom fick man för lite bakgrund till varför hon hamnat på Hassela, vilket gör att trovärdigheten brister en smula.

Mellan raderna är första delen i en ny feelgoodserie som utspelar sig i bokförlagsvärlden. Den handlar om PR-strategen Emily som ägnar sina arbetsdagar åt att ta hand om självupptagna författardivor och planera storslagna releasefester. Men privat försöker hon läka efter en uppslitande skilsmässa och anpassa sig till ett liv som varannan veckas-förälder. Så träffar hon den karismatiske serietecknaren Herman på förlagets sommarfest och han tar henne med storm. Men det visar sig inte vara alltför enkelt att kombinera en ny förälskelse med ett arbetsliv fyllt av krävande författare och chefer som inte drar jämnt, och dessutom ex-maken Petter som tycker att hon är oansvarig och oorganiserad. Inte nog med allt detta, det pågår också en maktkamp på förlaget då grundaren Otto Schantz gått ur tiden och hans båda arvtagare bråkar om förlaget.

Det här är en feelgood med både humor och svärta. Boken ger en intressant inblick till förlagsbranschen samtidigt som den har fängslande karaktärer som har sina egna problem och förutsättningar som de behöver hantera i livet. Jag hade lite svårt att fastna för boken från början och tänkte faktiskt sluta läsa då jag tyckte att den kändes lite väl ytlig och det kändes som att humorn tog över. Men så läste jag en recension som avslöjade att boken handlar om att få en npf-diagnos i vuxen ålder och eftersom det temat lät så intressant bestämde jag mig för att läsa vidare och det är jag glad för. Boken tog sig, humorn tonades ner även om den fanns kvar där som betydelsefull krydda, karaktärerna blev mer levande och det blev också än mer intressant att följa alla människorna kring Schantz förlag när jag väl kommit in i boken mer. Just det att boken utspelar sig i förlagsbranschen är ju otroligt spännande för oss alla som älskar böcker. Nu ser jag fram emot att bok nummer två i serien kommer så småningom. Mellan raderna är skriven av Johanna Schreiber och utgiven av Norstedts förlag.

Ljudet av fötter – Första Monikabok är del ett i romansviten om Monika. Monika Bengtsson som föddes i en familj och växte upp i en annan. Som av ren duktighet har klarat skolan, undvikit det alkoholberoende som verkar ligga i släkten och doktorerat i mytologi vid Stockholms universitet. Hon är lyckad på alla sätt utom ett – hon lyckas inte bli gravid. Till skillnad från sin biologiska mor är Monika helt säker på att hon skulle bli en bra mamma. Om hennes kropp någonsin skulle bli gravid alltså.

I boken får vi följa det som Monika själv beskriver som sin sista provrörsbefruktning. I samband med denna börjar hon nysta upp vem hon egentligen är och historien om sin biologiska familj. Det som egentligen aldrig varit särskilt viktigt tidigare blir hon nu som besatt av. För vem är hon egentligen? Om om hon nu får ett barn, vad kommer det att brås på?

Sara Lövestam har skrivit en gripande bok som tangerar många olika teman. Ofrivillig barnlöshet och att längta efter ett barn förstås, men också om det sociala arvet, om kärlek och vänskap över generationsgränserna, om hopp och svek, och om meningen med livet. Allt berättas med såväl humor som värme och svärta. En stark berättelse med ett språk som får känslorna att verkligen kännas medan jag läser, och karaktärerna att kännas levande. En bok som för mina tankar till Kristina Sandbergs Maj-trilogi, Nina Wähäs Testamente och Karin Smirnoff Kippo-svit, så har ni tyckt om de böckerna så läs gärna Första Monika-bok. Själv längtar jag efter del 2 som kommer i höst.