Så sänkte jag Sovjetunionen, är en unik bok, skriven av Jan Kallberg. Boken är unik för att den består av ett samspel mellan text, bilder och citat. Det är en berättelse om att det var författaren som sänkte Sovjetunionen. Ett konstigt ämne kan tyckas, och boken är inte som något annat jag läst. Det är en slags självbiografi och uppväxtskildring. Men det är också en dokumentär, historiebok, citatsamling, politisk provokation och en samhällskritik. Kallberg provocerar och han gör det bra. Författaren har ett imponerande språk och en stor faktakunskap. Det är en rolig och samtidigt intressant bok.

Mitt favoritställe är detta (angående klimatförändringen): ”Snart får vi en ny kontinent som heter Antarktis att bygga städer på, namnge vägar och sälja bostadsrätter. När hände det senast?” Jag gillar också dedikationen i början av boken:”Intäkterna från denna bok går oavkortat till min tredje hustru. Advokaterna tyckte att det var bäst så.”

Jag irriterar mig dock på de stavfel och grammatikfel som jag hittar här och där. Sedan har jag lite svårt för böcker där jag inte kan få sympatier för huvudpersonen. Det är som att jag inte får riktigt lära känna honom – trots att boken är skriven mestadels i jag-form, så glider huvudpersonen undan med ett retfullt leende. Vissa händelser skildras också lite i förbigående, som en stor skogsbrand och minexplosion som inträffar i ett krigsdrabbat Angola, som skildras lite hastigt på 1½ sida. Jag saknar också lite av en röd tråd. Kanske en innehållsförteckning hade varit bra, så att man kunde se de olika kapitlens namn och se hur långa varje kapitel är, eftersom det är stor variation på kapitlens längd.

Men sammanfattningsvis så är det en intressant och givande bok. Det är en tegelsten – 703 sidor, men innehåller som sagt mängder av citat och bilder, så den är ändå lättläst. Det är en udda och annorlunda bok, en bok som ger upphov till diskussion. Ett bra val att läsa under julen.

Svinalängorna är skriven av Susanna Alakoski. Det är en uppväxtskildring om en flicka som växer upp i en fattig alkoholistfamilj på 1960- och 1970-talet. Föräldrarna kommer från Finland, så även deras anpassning till det svenska samhället skildras. Boken har ett tydligt inifrånperspektiv ur ett barns ögon. Men flickan är också en slags allvetande berättare, hon distansierar sig ibland från det som händer, för att kunna berätta om det.

Boken är trovärdig och realistisk. Stundvis är den jobbig att läsa, som när flickans mamma blir slagen av pappan, och när barnen inte får mat på länge, för att föräldrarna super. Men de dystra händelserna mildras av en humor och värme som ändå genomstrålar boken. Och även samhörigheten bland vänner och grannar. Man blir lätt gripen av boken, man fastnar för bokens karaktärer. Och man blir berörd.

Man kan inte tro att det här är en debutroman. Dels för att själva berättelsen och skildringen är så äkta och levande, och dels för att boken är så välskriven. Dessutom gillar jag språket. Författaren varierar nämligen sitt språk, när den yngre flickan berättar så blir språket barnsligare och mer som talspråk och när flickan är vuxen, eller mer som en allvetande berättare, så blir språket mer moget och sakligt. Det är proffsigt gjort.

Det är en läsvärd bok. Dessutom är det här månadens andra bok i bokcirkeln.

Egalias döttrar är skriven av Gerd Brantenberg på 70-talet. Det är en feministisk bok. Författaren har skapat ett samhälle som är som vårt, fast könsrollerna är precis tvärtom. Kvinnorna härskar (fast det heter inte härskar, utan fruskar när en kvinna gör det) och försörjer sin familj. De super sig fulla och slår sina män. Männen tillhör det sårbara könet, tjänar mindre och får stanna hemma och passa barnen. Männe måste använda ”pehå”, det vill säga penishållare, och är den som måste äta p-piller. Till slut försöker männen göra uppror, men kvinnorna skrattar bara åt dem.

Boken är väldigt tänkvärd. Författaren har verkligen vänt på alla befintliga begrepp så man får tänka till, och man får ofta även aha-upplevelser. Man blir arg och upprörd, det finns ett djup och allvar i boken. Men samtidigt är den hejdlöst rolig och lättsam. Den är väldigt lättläst, jag läste ut den på ett par timmar.

Det jag gillade bäst var författarens nya, kvinnliga, ord istället för våra maskulina ord. Eftersom jag är så språkintresserad så hajade jag till direkt jag såg ett omgjort ord och började tänka efter hur många könsladdade ord det egentligen finns i vårt språk. Det var så jag började inse vidden av ojämlikhet. Sedan kan man ju lägga till alla andra orättvisor som existerar idag, typ lönediskriminering.

Höjdpunkter i språket, enligt mig:

• Det opersonliga pronomet ”man” ersätts med dam i hela boken, typ ”man lär så länge man lever” blir ”dam lär”.
• ”Vill dam bli fin, får dam lida pin.”
• Kvinniskan (=människan)
• Mantimmer (=fruntimmer)
• Dam gud (=herregud)
• Kvindat (=mandat, i riksdagen)
• Såklart heter det ju också riksdagskvinnor och liknande, när det gäller yrken
• Lärarna kallas inte för ”Fröken så och så” utan ”Herken si och så”
• Som godis äter man sega gummor istället för sega gubbar
• Och naturligtvis ska man gå vid grön gumma och inte vid grön gubbe
• Man är inte omänsklig, utan okvinsklig i Egalia

Det märks att boken är skriven för 30 år sedan. Boken skrevs när debatten om behåar och bränningen av behåar var aktuellt. Därav kommer pehå, som är ganska centralt i boken. Eftersom boken börjar bli ganska gammal nu så känns den ibland lite stel och omodern. Men samtidigt så räknas den här boken som en feministisk klassiker och jag tycker att alla, både kvinnor och män, borde läsa den. Det är en jättebra bok för bokcirklar och att läsa i skolor för att diskutera sedan.

Den här boken är månadens bok i ”En bokcirkel på nätet” som jag för övrigt ska ta över och bli ansvarig för nu, vilken dag som helst! Kom med, läs boken, och diskutera med oss.

En kvinna, Veronika, åker till en enslig stuga i Dalarna för att bearbeta tunga minnen och skriva på en roman. Hon blir vän med Astrid, som är en enstöring i huset bredvid. Vänskapen blir stark och viktig för dem båda.

Det är ingen bok som det händer en massa saker i. Istället är det en vacker, långsam bok, med vemod, saknad, sorg, men också gränslös kärlek och vänskap. Personbeskrivningarna är underbara och även miljöskildringarna. Författaren Linda Olsson har ett mycket vackert, poetiskt språk.

Stundvis tyckte jag att boken var för långsam, det vill säga aningen tråkig, jag väntade liksom på att det skulle hända något. Men eftersom boken var så lättläst så gick det ändå så snabbt att läsa ut den så jag hann aldrig fastna. Jag sträckläste den på ett par timmar under en kväll.

Författaren har en berättarteknik där hon blandar nutid och dåtid samt första och tredje person. En del läsare tycker att det är rörigt, men jag tycker att det är det bästa med hela romanen. En annan sak som jag tyckte mycket om är alla de citat som finns i texten, främst från diktsamlingar. Längst bak i boken finns en referenslista till alla citat – som lockade i alla fall mig till vidare läsning!

Boken faller dock lite på något för högtravande dialoger ibland, samt att författaren hela tiden vill markera bytet av berättarperson, genom att t ex skriva ”Jag skulle vilja berätta om…” och så byter hon till första person där.

Boken är definitivt läsvärd. Boken stannar kvar i minnet en stund efter att den är utläst, och det är det faktiskt inte så många böcker som gör för mig. Jag läser ju så otroligt mycket. Jag blev lugn och avslappnad av att läsa boken. Det är skönt att läsa långsamma böcker emellanåt, det måste jag göra oftare.