Det som ingen ser är en roman som handlar om Anne som träffar Patrik som får henne att falla handlöst. De drömmer om en mysig villa, vovve, volvo och två välartade barn. Men det är något som inte stämmer med drömmen. En objuden, hotfull och våldsam besökare tränger sig in och tar plats vid matbordet, i tv-soffan och sängen. Någon som Anne snart lägger all sin kraft på att hantera och dölja för omvärlden.

Patrik är en manipulerande psykopat. Det ser dock ingen annan än Anne och hennes barn, till en början. Så småningom förstår också Annes familj och några få vänner. Men vidden av hur de egentligen har det där hemma är det nog ingen som verkligen förstår på riktigt. Inte ens myndigheterna förstår. Det kommer nämligen en dag då Anne inte längre orkar, utan lämnar Patrik, varpå en vårdnadstvist drar igång och en dag tvingas Anne ställa sig upp och skydda sina barn från Patriks våld. Ändå är det många som inte ser, som inte förstår, eller som inte kan ta till sig vad som egentligen händer och har hänt bakom de stängda dörrarna.

Jag har ju själv levt i ett liknande förhållande. Ett förhållande som jag också lyckades lämna tillsammans med mina barn. Men det krävdes flera år med kontaktförbud, skyddad identitet och tingsrättsprocesser innan vi kunde gå vidare. Jag känner alltså väl igen mig i den här boken. Därför var det stundvis jobbigt att läsa. Ibland var det igenkänning på detaljnivå.

Jag blev lite förvirrad först eftersom boken är klassad som en roman, inte någon självbiografi. Men våldet och den psykiska terrorn är så ingående väl skildrat att jag snabbt insåg att författaren Susanne Hydén måste ha varit med om detta eller något liknande. Jag förstår inte hur hon annars kan skildra allt detta så väl, så trovärdigt, så brännande. Nu när jag läst på lite om boken inser jag att hon faktiskt har skrivit om en tid i sitt eget liv, så det verkar vara självupplevt trots allt. Jag vet inte varför man valt att klassificera som roman istället för självbiografi, men det är kanske mest av vikt för bibliotekarien i mig, det har inte så mycket med läsupplevelsen att göra.

Romanens stora styrka är alltså trovärdigheten och möjligheten att känna igen sig, att bli stärkt och peppad att själv lämna om man är drabbad, liksom möjligheten för den som inte varit drabbad att lära sig mer om hur det kan vara att leva i en relation med våld. Det jag upplevde negativt under läsningen har mestadels med romanens form att göra. Det var väldigt liten text och ganska långa kapitel. Berättelsen hoppar ibland iväg mellan olika teman utan någon naturlig övergång. Detta gör boken lite svårläst. Emellanåt upplever jag att den borde ha kunnat redigeras lite hårdare för att man ska få en bättre läsupplevelse. Här och var finns också stavfel och grammatiska fel som tyvärr drar ner helhetsbetyget för mig.

Det här är en bok som berör, men framförallt en bok som är viktig och angelägen, en bok som många borde läsa dels för att få upp ögonen för vad som kan ske i hemmets ”trygga vrå” och dels för att uppmärksamma att det finns många som behöver kämpa mot väderkvarnar för att skydda sina barn. Barnkonventionen i all ära, men få myndigheter tillämpar den när det väl gäller. Jag har tyvärr alltför ofta sett med egna ögon hur föräldrars rätt till umgänge med sina barn är viktigare än barns behov av trygghet. Just eftersom jag vet hur viktigt allt detta verkligen är att nå ut med så tycker jag att det är extra tråkigt att boken inte upplevs så lättillgänglig som den hade kunnat vara med lite tajtare redigering.

Det som ingen ser är utgiven av Spira förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Sweet Home Dalarna är skriven av min fd frilansjournalistkollega Karin Janson och jag vet att hon skriver väldigt bra. Det brukar vara rappt, humoristiskt och träffsäkert. Så jag hade höga förväntningar när jag såg att hon hade skrivit en feelgood om en hovslagarlärling från Dalarna som faller handlöst för en snygg Stockholmare. Nu har jag läst ut boken och många av dessa förväntningar har infriats. Sweet home Dalarna är en mysig, varm feelgood med en lantlig stämning.

Boken handlar om Madde. Hon är hovslagarlärling, bor i en stuga på sitt ex gård och ligger med honom någon gång emellanåt när tristessen blir för stor. Men annars lunkar hennes liv på i tryggheten i den lilla byn i Dalarna där hon vuxit upp, med chipskvällar i soffan och på fredagskvällarna drar bästisen Klara med henne till hotellet för att dricka öl. För Madde är det ett ganska okej liv, trots allt. Men så sveper alltså Niklas in i Maddes liv en varm sommardag. Han är en Stockholmare som sommarjobbar på posten i Maddes by. De är egentligen ganska olika, men faller som sagt handlöst för varandra. När sommaren lider mot sitt slut kommer dock den oundvikliga frågan ifall Madde vågar följa med Niklas till storstaden.

Madde lämnar sitt älskade Dalarna och följer med Niklas till storstan. Men det blir förstås inte som hon tänkt sig. I lägenheten får hon knappt röra något, man måste ju tänka på ytskikten och eventuell värdeminskning. Jobbfronten är lika svår som den sociala biten. Samtidigt blir hennes pappa sjuk och Madde börjar fundera på vart hon egentligen hör hemma och vad hon vill göra med sitt liv.

Jag tycker om boken, den tar upp många viktiga frågor, kanske framförallt kring det där med rötter och familj. Det är inte självklart att den plats där man känner sig hemma är samma plats som man bor på. Kärleken är en annan fråga, hur mycket är man beredd att ge upp för kärleken? Karin Jansons språk vet jag ju sedan tidigare att jag tycker om. Miljöskildringarna från Dalarna är underbara, jag har alltid tyckt väldigt mycket om Dalarna även om jag inte har några rötter därifrån. Eftersom jag själv vuxit upp och bott många år på landet känner jag också igen mig i många detaljer och skildringar. Jag gillar förresten verkligen att Madde har valt ett så pass ovanligt yrke som hovslagare. Så kul att få inblick därifrån. Jag hade dock gärna önskat att hennes jobb och stallmiljöerna kunde få ännu mer plats i berättelsen (gammal hästtjej som jag är). Det jag tycker är tråkigt är också att det blir lite väl stereotypt ibland, ett exempel är att Madde verkligen har noll koll på vissa maträtter, drinkar och liknande. Det framställs som att det är just för att hon är från landet som hon inte har koll och det kändes lite onödigt. Bara för att man är från landet så innebär det inte automatiskt att man inte har koll på omvärlden och trender av olika slag. Jag har också svårt att se vad Madde ser hos Niklas, för mig känns han inte alls som något kap. Överhuvudtaget tycker jag att deras kärlekshistoria framställs lite väl tamt, jag saknar en ordentlig gnista mellan dem.

Det här är en mysig, trevlig och småputtrig feelgood som jag kommer tipsa några av mina låntagare om. Perfekt sommarläsning. Jag läste någonstans att en uppföljare är på gång. Jag hoppas det blir en serie så att karaktärerna kan fördjupas, då tror jag verkligen att det här kommer att bli en feelgoodserie som sticker ut med sin charm, humor och kontrasten mellan landsbygd och stad.

Sweet home Dalarna är utgiven av Printz publishing. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.