Författaren Stefan Gurts pappa tillbringade sina sista månader på ett demensboende i Solna. På en kort tid förvandlades han från en rundmagad, lätt förvirrad äldre man som kunde föra långa samtal om såväl fotboll som litteratur, till en mager åldring som somnade mitt under lunchen och till slut helt förlorade lusten att leva. Stefan Gurt bestämde sig för att skriva en bok om den tiden och resultatet blev Så dödar vi en människa (Wahlström & Widstrand).

 

I boken skildrar han en vårdavdelning där gamla människor hålls inlåsta, där de bara får vistas utomhus en timme i veckan och där de medicineras för att kunna sova sig igenom dagarna. Han skildrar också på ett intimt och naket sätt hur det är att mista en nära anhörig. Han går igenom och bearbetar sin barndom, uppväxt och vuxentid och förstås sin relation till sin pappa. Samtidigt formulerar han frågor som är allmängiltiga, om hur vi tar hand om de äldre i Sverige idag, hur vi egentligen bör ta hand om våra gamla och hur vi själva skulle vilja åldras och dö. Det är därför en tankvärd bok likväl som underhållande. En bok som träffar rakt i hjärtat på alla de som har en anhörig som börjar bli till åren.