Vad jag längtade efter att få läsa Anna Ahlunds andra bok efter att jag blivit golvad av Du, bara. Hennes andra bok, som nyss har kommit ut, heter Saker ingen ser. Den är på ett sätt väldigt annorlunda, men på ett annat sätt väldigt lik hennes debutbok. Hennes härliga och stundvis poetiska språk är detsamma i denna nya bok med alla de träffsäkra och trovärdiga dialogerna, liksom alla de fantastiska skildringarna av hur det är att vara ung idag med exempelvis vänskap, kärlek, sexualitet och identitet som centrala teman. Det som skiljer sig åt är upplägget och innehållet. Där debutboken fokuserade på en kärlekshistoria mellan två personer fokuserar Saker ingen ser istället på ett stort kompisgäng. Man får följa många olika ungdomar som sinsemellan är rätt olika. Ett sådant upplägg kan lätt bli spretigt och Anna Ahlund ligger ibland på gränsen. Det kräver lite närvaro av läsaren ibland att hålla reda på de olika karaktärerna. Men självklart blir det lättare ju längre man kommer i boken.

Boken utspelar sig i hög grad på Sibylla allmänestetiska läroverk där de flesta av ungdomarna går. Där finns exempelvis Fride som är så kär i Miriam att hen inte kan tänka på annat. En sak jag tycker om är att Fride som är icke-binär konsekvent genom hela boken benämns med hen utan att det ifrågasätts eller problematiseras. På skolan finns också tvillingarna Aron och Linn som är mer lika än vad de någonsin skulle kunna erkänna för såväl varandra som sig själva. Yodit som egentligen bara figurerar i utkanten av gänget i början och febrilt försöker ta en plats i gänget. Sebastian som i början av året bestämmer sig för ett nyårslöfte, han ska nämligen kyssa en ny person varje månad under hela året. Det kommer dock att visa sig att detta nyårslöfte ställer till det, inte bara för honom själv utan också för andra. Och så har vi Johannes som nog blev min favoritkaraktär. Han som har en syster som dött, men som han inte gärna vill prata om. Han som läser Karin Boye och försöker få ett grepp om tillvaron och en plats i livet. Som så småningom hittar kärleken närmare än han tror.

En annan sak jag verkligen gillar med Saker ingen ser, förutom att den utspelar sig på en svensk gymnasieskola (!) är att flera av ungdomarna i boken är kreativa, talangfulla och har ett stort engagemang och intresse. Yodit och Johannes målar. Linn och Sebastian spelar. Och så vidare. Så kul och inspirerande att se deras engagemang skildras i en ungdomsbok. Jag gillar också att ungdomarnas sexualitet aldrig problematiseras. Det finns mycket HBTQ i boken, men den handlar inte om att komma ut eller så, utan den skildrar bara sex, kärlek, närhet, åtrå, längtan och andra känslor utan att problematisera om det är hetero- eller homosexualitet som skildras. Sist men inte minst gillar jag verkligen bokens upplägg. Den utspelar sig under ett års tid och har således 12 kapitel, vilket ger en yttre inramning

Från början när jag läste kände jag att ”nej, den här boken kommer inte att leva upp till mina förväntningar” (som var enorma efter debutboken), men både boken och framförallt karaktärerna växte genom bokens gång. Det är ingen bok som jag kommer att minnas för att det händer en massa i den, för det gör det inte, inga stora, yttre händelser i alla fall, utan händelserna sker istället i karaktärernas inre. Det är också just därför en bok jag kommer att minnas just därför, för det här lite lågmälda sättet att skildra ett år som ung vuxen ur flera personers perspektiv och sättet detta skildras på, genom målande, svepande penseldrag istället för genom problematiserande som ju annars sker i så många andra ungdomsböcker.

Saker ingen ser ges ut av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Jag fick boken som recensionsexemplar och måste bara visa hur det otroligt fina paketet såg ut när det damp ner i brevlådan.