I Stöld har Ann-Helén Laestadius utgått från verkliga händelser och skrivit en stark roman som skildrar en annars sällan skildrad del av Sverige. En bortglömd del av landet där spänningarna mellan samer och andra bybor förgiftar generationer. Där renar tjuvjagas, plågas och dödas brutalt medan polisen inte ens utreder brotten. Det är också en hyllning till de samiska traditionerna och renskötarlivet, samtidigt som det traditionella ifrågasätts och konflikterna mellan ursprungsbefolkningen och de andra byborna lyfts fram i ljuset och problematiseras.

Boken handlar om Elsa, som vid början är nio år och blir vittne till när en man dödar hennes kalv Nástegallu. Hon skräms till tystnad och det är sedan ett tema genom hela boken: vad gör en sådan händelse med ett barn? Vi får följa Elsa genom barndomen upp i vuxenvärlden och man inser att den händelsen hon blev vittne till påverkar henne långt upp i vuxen ålder.

När en ren plågas, dödas, lemlästas kallas det för stöld. Det rubriceras inte som mord, inte som hatbrott. Men under läsningen inser man hur tjuvskjutandet av renar faktiskt är en attack på en hel kultur. Elsas familj, släkt, ja hela samebyn kämpar i det tysta medan rasismen och hatet mot samerna verkar helt öppet i samhället. Polisen förmår inte skydda dem. Vad gör det med en ensam flickas trygghetskänsla? På äldreboendet dit Elsas mormor flyttar finns endast ett vårdbiträde som pratar samiska. Vad gör det med en människa på väg in i demensens dimmor att inte längre kunna bli förstådd på sitt eget språk? I sameskolan, som delar skolgård med byskolan, blir barnen mobbade, angripna och slagna. Vad gör det med ett barn? På vårdcentralen tror läkaren att man kan sjukskriva en renskötare, som om renskötarlivet är ett 8-17-jobb och inte en livsstil. För att få hjälp med psykisk ohälsa måste samerna bege sig till Norge. Endast där finns kompetensen. Vad gör det med människor att alltid vara i minoritet, att inte bli förstådda, respekterade, inkluderade, utan att istället exotifieras, bespottas, bli bemötta av fördomar och hat.

Stöld är en roman. Men den bygger som sagt på verkliga händelser. Inför skrivandet av boken har Ann-Helén Laestadius ägnat mycket tid åt research och hon har bland annat tagit del av ett hundratal polisanmälningar samt fått hjälp med faktaunderlag om både renskötsel och polisens arbete. Det märks väl att hon har mycket på fötterna. Det är en genomtänkt, välskriven roman som känns realistisk och sann. Samtidigt får jag känslan av att det måste ha varit en svår bok att skriva. Det är känsliga ämnen den handlar om och det krävs fingertoppskänsla att skildra dem på rätt sätt.

Stöld är en stark, angelägen, drabbande, brännande bok som jag kommer minnas länge, dels för den språkliga läsupplevelsen och dels för det faktum att jag fått ta del av en kultur och en plats jag annars inte har tillgång till. Samhällskritik när det är som bäst. Jag älskade Laestadius ungdomsbok Tio över ett, och även serien om sametjejen Agnes som startade med Sms från Soppero, men Stöld är ännu bättre!

Det är en lågmäld roman som visserligen levererar starka scener, men som inte bygger på en tydlig dramatisk kurva. Istället finns nyanserna i språket, i trovärdigheten, i skildringen av ett Sverige som faktiskt pågår här och nu. Jag tror att det här blir en Augustnominering och jag hoppas verkligen det, så att boken når så många som möjligt. Endast då kan vi skapa förändring.