Förra veckan skrev jag om inledningen till Tusen stjärnors ö i En smakebit på søndag. Ni som läste den kände säkert hur stark inledningen är. Ni som missat, kolla gärna på det här inlägget och läs inledningen. Den är så himla bra! Och språket är underbart. Det är poetiskt, starkt, alldeles magiskt.

Berättelsen handlar om flickan Tigris som förlorade sin mamma i en bilolycka när hon bara var ett år gammal. Ända sedan dess har hon känt en stor sorg och saknad. Men det är ingenting mot vad pappa Milo känner. Han saknar Tigris mamma så mycket att han inte kan fungera utan henne. Han är ofta deprimerad, kan inte längre jobba. Tigris är oftast ensam, hon vill inte att de andra barnen ska få veta hur det är med hennes pappa och hon vill inte att de ska tycka synd om henne. Så flyttar de till en ny lägenhet, de har inte råd att bo kvar i gamla huset längre. Där hittar Tigris en låda med sin mammas namn på. Hon kliver ner i lådan och vips hamnar hon i en helt annan värld – Tusen stjärnors ö. Där finns hennes mamma. Där finns också Leo, Ariann och alla stjärnstenar. Men det är inte så muntert. Skuggan drar över ön och släcker ner alla de stjärnor som ger ön liv, en efter en, och Tigris mamma är försvunnen i den Förstenade skogen. Tigris måste försöka oskadliggöra Skuggan, allt för att få träffa sin mamma en endaste gång.

Det här är en modern Mio min Mio-historia . En hjärtskärande berättelse om sorg, saknad, men också om hopp och förtröstan. En bok att gråta till, men också att bli varm och glad av. En saga där fantasi och verklighet, magi och realism finns sida vid sida. En perfekt högläsningsbok för hela familjen. Tusen stjärnors ö är nominerad till Barnradions bokpris 2019 och jag skulle bli förvånad om den inte också nomineras till Augustpriset. Det är Emma Karinsdotter som tidigare skrivit Lisbet och Sambakungen som skrivit denna bok och den har illustrationer av Katarina Strömgård. Boken är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.