Vi är lajon är en bilderbok som träffade mig rakt i hjärtat. Den handlar om en lillebror och en storebror som leker att de är lajon. De jagar gaseller och gnuer på savannen. Men en dag vill den ena brodern inte längre springa runt på savannen. Han har ont i magen. Han får åka till doktor och så småningom får han bo på sjukhuset. Han får medicin som gör att han tappar sin lajonpäls. Sängen har hiss och galler precis som på zoo. Han orkar bara ryta svagt numera. Men han ryter i alla fall. För lajon vill inte sitta fast i slangar och sladdar.

Vi är lajon handlar om syskonkärlek, lek och fantasi och om hur leken får flytta in på sjukhuset när den ena brodern blir sjuk. Men den handlar också om hur livet förändras när någon i familjen blir svårt sjuk, hur man förhåller sig till sjukdom och död, hur

Boken är så himla bra. Så lyhörd, så finstämd, så träffande rakt i hjärtat. Se bara:

Min bror måste åka till doktorn. Pappa lyssnar inte fast jag säger att lajon går till veterinären. Mamma vill att vi ska sitta och prata i soffan. Det gör inte lajon.

Boken har en ganska öppen tolkning. Det står inte exakt vilken sjukdom pojken har och slutet är också öppet. På så sätt blir igenkänningsmöjligheterna fler och tolkningsutrymmet större. Boken handlar om det svåraste svåra och det svartaste svarta. Men samtidigt finns ett hopp och en ljusning. Det finns glädje, lek och fantasi att ta till även när det är som allra jobbigast. Och starkast av allt är ändå kärleken, i detta fall mellan förälder och barn och mellan två syskon, två bröder som är lajon:

Lajon kan inte gråta. Men de kan känna sig små och ensamma och sakna sin flock.

Jag får klättra över gallret och ligga bredvid. Mamma och pappa håller varsin tass. Jag gör klor med fingrarna mot min brors arm och morrar. Vi är lajon, viskar han. Jag nickar. Snart ska vi gå på jakt igen.

Illustrationerna går i en orange-lila färgskala. Ganska starka färger med en lite exotisk känsla. Bilderna är fyllda av detaljer och känslor. Så mycket uttrycks i bilderna som inte alltid nämns i texten. Som de oroliga blickar mamman och pappan utbyter när pojken blir sjuk, ilskan som den andra brodern känner mot brorsans sjukdom och den sterila sjukhusmiljön. Bilderna har ett mångfaldshetstänk och jag gillar hur de flirtar med illustratörens tidigare utgivning. På sjukhussängen ser man nämligen bilderboken Vildare, värre, Smilodon som är Jenny Lucanders tredje barnbok och som också handlar om lejon.

Det här är nog den bästa bok om sjukdom för barn som jag någonsin har läst. Den passar inte i vilken barngrupp som helst och inte vid vilken tillfälle som helst. Men vid de tillfällen där den behövs kommer den att betyda allt.

Vi är lajon är skriven av Jens Mattsson, illustrerad av Jenny Lucander och utgiven av Natur & Kultur. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.