På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Igår åkte jag tåg hem från Bokmässan. Jag hade närmare sex timmar att spendera på tåget. Strax utanför Göteborg började jag läsa Testamente av Nina Wähä och jag blev fast. Inte särskilt konstigt med den här inledningen, den fångade mig direkt:

Det här är inget annat än en mordhistoria. Eller jo, för all del, det är mycket annat än bara det.

Men jag vill inte förleda någon eller dölja något så centralt i den här berättelsen.

Någon kommer att dö. Och någon kommer att vara skyldig. Vi måste försöka ta reda på vem. Och vem. Och varför?

Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa eftersom de allihopa har med berättelsen att göra, på ett eller annat vis. Precis som i sången så är de olika, många är långa, svåra att fånga, många syns inte men finns ändå.

Kanske kommer du att stanna upp flera gånger under resans gång och tänka något i stil med ”vad ska nu det här vara bra för”, men hav förtröstan. Lägg ditt liv i mina händer och jag ska leda dig genom mörka tider och ljusa.

Seså. Då börjar vi.

Jag sträckläste sedan boken medan jag tog mig genom Sverige. När jag kom fram till Hudiksvall igår kväll hade jag 20 sidor kvar och de läste jag innan jag somnade. Det är länge sedan en bok fängslade mig såhär. Så fort jag har smält den kommer en recension, men redan nu kan jag säga: Läs den! Det är en speciell berättelse som ger upphov till många tankar. Som detta stycke, denna andra lilla bonussmakbit som sätter igång så funderingar:

Vad är ett arv? Vad består det av, det man lämnar bakom sig? Fysiskt, i ägodelar, och det där andra, det blod som man spridit och som rinner i andra ådror i nedstigande generationer, alltid där, tyst närvarande, men sedan då? Den tredje komponenten, det arv som gör att människor bygger statyer och bibliotek till ens ära, döper gator i ens namn. Det där kapitalet som man samlar under hela sitt liv, och som sedan läggs samman, efter att man har lämnat jordelivet. Vad återstår? Vad blir man ihågkommen som? En fadersfigur eller en simpel koknullare?