Ända sedan jag läste Tusen stjärnors ö av Emma Karinsdotter har jag velat läsa hennes barnboksdebut, Lisbet och Sambakungen, som hyllats oändligt av barnboksrecensenter. Den har kallats för ”En Loranga, Mazarin och Dartanjang för 2010-talet” och för mig går tankarna också till Pippi Långstrump när jag läser.
Boken handlar om sjuåriga Lisbet som bor hos sin farmor sedan hon blivit övergiven av sina föräldrar. De är ute på bröllopsresa för åttonde året i rad. Farmor vill inte kallas för farmor, utan för Sambakungen. Farmor älskar geléhallon, att vinna internationella cykeltävlingar, glassagne, hemliga agentuppdrag och att tantsnuska med sin gamla flickvän, agenten Agatha Fox. Lisbet älskar att rita. Helst saker som inte finns. För det mesta har hon hur kul som helst med farmor. Men ibland blir farmor lite för mycket. Då skulle det vara skönt med någon som var lite mer som hon själv.
En dag kommer ett vykort. Där hälsas Lisbet välkommen till första klass. Farmor beter sig som om någon har dött: ”Sommaren har dött, Lisbet. För i höst börjar skolan. Efter det blir det aldrig mer några somrar. Då blir det sommarlov istället, och dom går jättesnabbt.” Tillsammans bestämmer sig Lisbet och farmor att göra så mycket det bara går av den sista sommaren i hela världen. Men egentligen tycker Lisbet att det ska bli ganska spännande att börja skolan. Hon kanske till och med får en kompis som mest är hennes …
Ja, det blir en sommar fylld med galna upptåg, precis som vanligt när farmor är i farten. Det är humoristiskt och skruvat, en hyllning till leken och fantasin. Men det finns också ett allvarligt stråk där frågor om identitet kommer fram. Har man rätt att få vara den man vill, även om man allra helst bara vill vara vanlig? Och kan man bli omtyckt även om man inte är bäst? Boken förmedlar att det är okej att vara den man är – det är okej att vara olika, och det är också okej att vara lika. Man ska vara sig själv helt enkelt. Farmor har en rad gamla flickvänner, några av dem får vi möta i den här boken. Det är inget som problematiseras på något sätt och därför är boken också härligt normkreativ. Lisbets saknad efter sina frånvarande föräldrar är ett annat tema som emellanåt kommer fram i berättelsen. Jag gillar den fina skildringen av en farmor-barnbarn-relation, även om jag som vuxen och förälder stundvis kan irritera mig på Sambakungens oförmåga att ta ansvar hon raljerar över att Lisbets föräldrar övergav henne, men frågan är om hon själv är så lämplig vårdnadshavare… . Men jag antar att barnen, som ju är den primära målgruppen för boken, kanske inte bryr sig om detta, utan det är ju mina egna tankar som vuxen som dyker upp under min läsning.
Lisbet och Sambakungen är en mysig sommarlovsbok, en högläsningspärla, en bok som passar alla barn i lågstadieåldern och som även lär tilltala många vuxna med sin blandning av tokrolig humor, sorg och allvar. Det finns också utrymme att diskutera kring bokens teman i samband med läsningen ifall man vill. Lisbet är en mysig karaktär som tänker och funderar mycket, och som går sin egen väg. Boken är rikt illustrerad med humoristiska och charmiga illustrationer av Hanna Gustavsson. Senare i år kommer en uppföljare som kommer att heta Livets hårda skola. I den kommer det att hända det som farmor fasat för – Lisbet ska börja skolan!
Lisbet och Sambakungen är utgiven av Bonnier Carlsen. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.