Sem och Immer är två föräldralösa bröder som är fosterbarn hos Tyra som är hempolererska åt nysilververkstaden. Poj­karna tvingas hjälpa till med det hårda och smutsiga arbetet medan andra barn leker på gården. De saknar sina riktiga för­äldrar. Plötsligt en dag möter de råttan Sotpäls som dyker upp med ett erbjudande från ett långväga land: den som följer med honom och blir drottning Indras barn ska få allt man kan önska i fråga om leksaker och sidenkläder.

Men den barnlösa drottningen Indra är inte alls som de förvän­tat sig. Hon tillhör en av de sista av de uråldriga och magiska varelser som kallas lindormar. Lyx råder det ingen brist på i hennes borg. Tjänarstaben utgörs av en samling djur som hon har förtrollat så att de kan gå på två ben och tala. Sem och Immer trivs till en början och dagarna fylls med lek. Men ganska snart märker Sem att Indra tycker mycket bättre om Immer än om honom. Dess­utom börjar djuren i borgen bete sig märkligt. Och visst är det något mystiskt med Tjodolf, brunbjörnen som är drottningens skogvaktare? Varför tittar han på Sem och Immer som om han hatade dem?

 

Lindormars land är en fantasyberättelse och ett sagoäventyr skriven av Frida Nilsson och illustrerad av Alexander Jansson. Det är en berättelse om kärlek, längtan, syskonskap, ensamhet, ondska och en önskan om att bli sedd och älskad. Det är en rätt mörk och läskig, men också spännande, vacker, varm och innerlig berättelse. Det passar bäst som högläsningsbok, ingen bok för yngre barn att läsa ensamma utan någon vuxen att diskutera med. Under läsningen förs tankarna till Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio, vilket ger gott betyg till Frida Nilsson. Jag fastnade mer för hennes Ishavspirater än Lindormars land, kanske handlar det också om att jag hade väldigt högt ställda förväntningar och riktigt alla infriades inte denna gång.

Alexander Janssons svartvita, suggestiva, stämningsfulla illustrationer passar fint till texten. De skildrar det mörka, svåra, men de lättar också upp och skapar ljus där det behövs.