I Jag skriver över ditt ansikte får vi följa författaren Anna-Karin Palms mors gradvisa försvinnande in i Alzheimers sjukdom. Anna-Karin skriver anteckningar för att minnas sjukdomstiden, men hon kommer också att reflektera över barndomsminnen, de bilder hon har av sin mamma, den komplicerade mor-dotter-relation de har och om mammans livshistoria som i sin tur präglat och format Anna-Karin och hennes syskons uppväxt. Det är ömsom en hyllning till modern och hennes oförtrutna kamp och livsglädje, men ömsom också ifrågasättanden och kritiska reflektioner. Anna-Karin Palm skriver för att förstå mammans livshistoria, men kanske också för att bearbeta sin uppväxt och det inte helt okomplicerade förhållande hon själv haft till sin mamma, något som till slut leder till försoning.

Det här är inte någon tjock bok och texterna är korta, fragmenterade. Ofta bara en sida eller ett par, skrivna som minnesbilder eller personligt hållna reflektioner. Men det är en stark berättelse som man inte bara läser rakt av, utan behöver tid för att smälta. Det är berörande och som läsare börjar jag också tänka på min egen livshistoria och mina föräldrars. Jag skriver över ditt ansikte är en berättelse om klassresa, föräldraskap, kärlek, hemligheter, styrka och mod. Det är en berättelse om en sjukdomsprocess och det är också en skildring dels av ett kvinnoöde, dels av en familj som förändras i dödens närhet. Språket är poetiskt, klart, naket, vackert och utelämnande på en och samma gång. Det är stark igenkänning för oss alla som upplevt att förlora en närstående in i minnesdimman, men också en gripande berättelse om relationer i allmänhet och mor-dotter-relationen i synnerhet.

Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.