Jag började läsa Ann Rosmans deckarserie om kriminalinspektör Karin Adler, men kom av mig. Nu har jag i alla fall läst Mercurium och blev direkt fast i den kombination av historia och deckare som Ann Rosman skriver. Denna bok är inspirerad av den sanna historien om Metta Fock Ridderbielke – den enda kvinnliga fången på Carlstens fästning.

År 1802 stod Metta inför rätta misstänkt för giftmord på sin man och två av sina barn. Mot sitt nekande döms hon att sitta på Carlstens fästning. Isolerad på den karga ön tvingas hon stanna tills hon erkänner eller går under, vilket som nu kommer först. Utan möjlighet till kontakt med omvärlden, utan vare sig penna eller papper, börjar hon istället brodera. Ord för ord växer en förtvivlad nådeansökan fram.

År 2011 hålls en storslagen maskerad på fästningen där gräddan av Sveriges societet är inbjuden. Men innan kvällen är slut har två av gästerna mist livet, trots att portarna hela tiden varit stängda och bevakade. Finns mördaren någonstans bland de 94 gästerna? Kriminalinspektör Karin Adler och hennes kollegor kallas till platsen och pusslandet kan börja.

Det är en intressant, gripande och fängslande historia som växer fram och vi får ta del av flera olika huvudkaraktärer som lever i olika tider, på olika platser och i olika samhällsklasser. Olika människoöden presenteras och det är svårt att undvika att bli berörd framförallt av Mettas öde. Förstår att Ann Rosman själv greps av historien och hennes engagemang lyser verkligen igenom. Det sker dock på bekostnad av berättelsen i nutid och med Karin Adler i huvudrollen, hade gärna läst mer om hennes relation till exempel, det känns som att de delarna blev lite bortglömda i andra delen av boken. Men jag blev väldigt gripen av de historiska delarna och nu vill jag verkligen läsa nästa bok i serien.