Vitvivan och Gullsippan är Pija Lindenbaums senaste bilderbok. Den handlar om två barngrupper som bor på en alptopp. I huset med röda fönsterluckor går Vitvivan. Gullsippan går i det med gröna fönsterluckor. Mitt emellan äter de mat och gör allt annat. Schäfen bor i ett träd intill. Det är nästan som på förskolan, men man blir inte hämtad. Allt är roligt, åtminstone för den ena barngruppen. Det är väldigt många barn. Och de får springa lite hur som helst. Men aldrig, aldrig utanför strecket.

Vitvivorna är barngruppen som har alla privilegier. De får segla, hoppa studsmatta, måla tavlor med riktiga vuxenfärger och spela badminton. Gullsipporna däremot har inga privilegier alls. De har grå dräkter, får passa upp på Vitvivorna och befinna sig i bakgrunden. De diskar, skalar potatis, putsar skor och bär sten.

En dag börjar bokens berättarjag ifrågasätta den rådande ordningen. Hen inser att det är orättvist att det är så olika.

”Det är väl orättvist”, säger ett barn plötsligt.

”Det ska vara orättvist här. Jag gillar när det är orättvist”, svarar Schäfen.

En plan börjar smidas för att nå ökad rättvisa. Och en dag vågar till och med barnen gå utanför strecket.

Det här är en jättebra bok för att diskutera om rättvisa och orättvisa i en förskole- eller lågstadiegrupp, liksom om frihet och revolution. Det händer mycket mellan raderna och texten ger upphov till tankar, funderingar och reflektioner. För det handlar också mycket om hur man kan förändra, och hur även ett ensamt barn kan förändra genom att gå tillsammans med andra barn. För tillsammans blir vi starka. Boken har därmed ett fint barnperspektiv och känns mycket barnnära och autentisk. Hur skulle egentligen världen se ut om barnen fick möjligheten att bestämma? Det är en spännande tanke.