Hanne Ørstavik är en av Norges främsta och mest lästa författare. Hennes böcker omnämns och recenseras ofta, vilket har gjort mig nyfiken att läsa hennes böcker.

Vecka 43

Solveig är en nybliven doktor i litteraturvetenskap. Hon bor ensam och arbetar på ett universitet. Hon reflekterar mycket över litteratur, vilket är intressant att läsa om. Hon har en äldre, beundrad kollega – Hilde – som hon samtalar med om livet och litteraturen. Boken är intressant och gestaltningen över Solveig är underbar. Språket är poetiskt och vackert. Tempot är långsamt och därför blir man stundvis less på att boken trots allt är ganska innehållslös. Jag tror att boken passar bäst för dem som är intresserade av litteraturvetenskap, då får man störst behållning av den.

Lika sant som jag är verklig

Johanne pluggar psykologi på högskolan och bor hemma hos sin mamma. Hon är plikttrogen, omtänksam och tror på Gud. En dag träffar hon Ivar och blir kär. Efter att ha känt honom i bara någon månad så bestämmer hon sig för att åka med honom till USA. Men den morgon som de ska åka så kan hon inte öppna dörren till sitt rum. Under dagen hinner hon tänka igenom relationen till sin mamma, till Ivar och till sin bästa kompis samt fundera över sin uppväxt och det liv hon lever idag. Hon reflekterar en hel del om psykologi och psykologilitteratur, vilket jag tycker är intressant. Författaren verkar ha en del kunskaper om det ämnet, det känns trovärdigt det hon skriver. Språket är vackert och poetiskt även i denna roman. Men jag blir stundvis irriterad på huvudpersonen. Jag kan inte känna igen mig i henne och jag tycker att hon är mesig och alltför bunden till sin mamma. Boken är trots allt mycket läsvärd, och jag tycker att idén till boken är jättebra och intressant.

Kallet – romanen

Den här boken handlar om en författare som kämpar för att skriva en bok. Hon planerar att skriva om sin farmor som reste till Kina på 1920-talet för att bli missionär, men boken vill inte bli skriven. Frigörelse, att följa sin övertygelse, samt reflektion är teman i boken. Som i Hanne Ørstaviks övriga böcker är språket vackert och poetiskt, men tempot är långsamt och jag fick ingen större behållning av boken. Jag såg fram emot att läsa boken, eftersom jag själv bär på författardrömmar, men jag kunde inte känna igen mig alls i huvudpersonen. Jag stör mig på att det inte finns någon kapitelindelning i boken, hela boken är skriven i stycke på stycke, utan markerade dialoger. Dessutom blandas hela tiden författarens upplevelser med farmoderns upplevelser, och dröm blandas med verklighet. Detta gör att romanen mest känns rörig. Synd, för bokens tema och ämne var intressant, och språket är som sagt väldigt vackert.