Författaren målar upp advokatbyråvärlden som en sexistisk, homofobisk plats, där arbetsgivaren kräver fullständig lojalitet och där kvinnor med barn i praktiken utesluts. Hon drar även paralleller till andra arbetsmiljöer, så man ska inte tro att det här är det enda stället där det finns ett glastak för kvinnor. Det är en skrämmande bild och jag tror säkert att den är sann på många ställen. Jag tror att de flesta kvinnor med barn och heltidsjobb har kännt på stressen och pressen ibland, även om det kanske inte varit så uttalat som i den här boken. Jag tror att boken är viktig som ett bidrag till debatterna om kvinnofientliga arbetsplatser, feminism och jämlikt föräldraskap.

Jag läste i en intervju att författarinnan själv varit med om det som hände huvudpersonen i boken, att inte få gå vidare och bli delägare adovokatfirman trots all tid och arbete hon lagt ner. Det märks på många ställen i boken att det är självupplevt. De delarna skildras väldigt ingående och äkta, precis som de ställen i boken där det handlar om barn (Malin Giolito Persson har själv tre barn). De övriga delarna av boken lämnar tyvärr lite att önska. Jag stör mig på att Hanna är så mesig och feg. Jag stör mig också på att författaren har världens tillfälle att komma med ett seriöst och bra inlägg i debatten, men strular bort sin chans.