Jag har lyssnat på ljudinspelningen av Håpas du trifs bra i fengelset (Bonnier Audio). En nio timmar lång inspelning där Susanne Alakoski läser sin egen bok.

Det tog ett tag för mig innan jag kom in i sättet historien är berättad på. Hela historien är nämligen skriven som en dialog/samtal från Anni till Sami – syster och bror. Anni beskriver syskonens gemensamma uppväxt. Där fattigdom och avsaknad av pengar kantade vardagen. Inga fina kläder, inga fina saker. Men alltid alkohol. Det resulterade i  fosterhem och problemfyllda skolgångar.

Men för Anni går det ändå bra. Som vuxen har hon man, barn, hem och arbete. För Sami går livet åt helvete med missbruk, behandlingshem och dålig kontakt med sina två söner. Anni är orolig för sin bror. Ser sin far i honom. Vill inte att det ska ha gått så långt som det har. Hon följer honom från behandlingshem till behandlingshem. Har svårt att leva sitt liv i vetskapen om vad han gör mot sig själv. Periodvis försvinner Sami. Och periodvis vill hon inte ha kontakt med honom. Men ändå drömmer hon om den dagen de kan göra normala saker ihop.

Håpas du trifs bra i fengelset är en stark historia. En berättelse som skildrar missbruk från anhörigperspektivet. I boken Svinalängorna skildrar Susanna Alakoski samma problem fast ur barnens synvinkel. Här får man ta del av den vanmakt som finns. Och den starka vreden. Samt samhällets   utstötningsmekanismer och kriminalvårdens brister. Jag är inte oberörd efter att ha lyssnat klart på boken. Den känns i magen. Ljuspunkten i historien är syskonkärleken som lyser igenom hela berättelsen.