Att vara Kerstin är den andra boken i trilogin om Kerstin, hon med guldhåret som älskar allt som är av guld. I förra boken handlade det mycket om hemligheter och den ibland hårfina gränsen mellan sanning och lögn. Det handlade också mycket om vänskap och om självvald ensamhet. I denna andra bok om Kerstin handlar det mycket om vuxenvärlden och hur vuxnas beslut påverkar barn. Kerstin tycker inte om förändringar eller när saker och ting inte känns som de brukar göra. Hennes fröken ska få barn och därför får klassen en ny lärare som heter Kenneth. Dessutom får mamma fyrtioårskris, åker till Mallorca med sin syster, klipper håret i en ny, ful frisyr och skaffar en ny tatuering. En tatuering med ett K i ett hjärta. Vad kan det betyda? Tänk om mamma är kär i deras nya lärare Kenneth! För hon kan väl inte vara kär i pappa längre, då skulle hon ju ha tatuerat in ett P som i Petter och inte ett K som i Kenneth. Tänk om mamma flyttar till Mallorca när hon inte är kär i pappa längre?

Kerstins kompis Gunnar grubblar också mycket. Hans mamma säger att de flyttar tillbaka till Stenungssund om inte vildsvinen slutar böka i deras trädgård. Precis när Kerstin vant sig vid att ha en kompis i huset bredvid. Gunnar vill inte heller flytta, så nu måste han och Kerstin komma på en plan för hur de ska få bort vildsvinen från Gunnars trädgård. På nätet står det att vargkiss är det som funkar bäst mot vildsvin. Men hur ska de få tag på vargkiss?

Det genomgående temat i boken handlar om hur svårt det kan vara för ett barn att tolka vuxnas avsikter. Som när vuxna ändrar sig, inte riktigt vet säkert, skämtar, luras eller bara inte agerar så som barnen förväntar sig. Det här citatet är så talande:

-Men tänk att ni inte ska flytta till Stenungsund ändå, säger Kerstin och försöker låta lite gladare. Det är väl bra?

-Ja, säger Gunnar. Fast man vet aldrig, imorgon kanske hon vill flytta någon annanstans. Det är det värsta med vuxna, att de aldrig kan bestämma sig!

Som vuxen tror jag att det är lätt att beröras av just detta, hur svårt det kan bli för barn när vuxna bestämmer saker över huvudet på dem, eller hur rädd ett barn kan bli av att vuxna slänger ur sig något i förbifarten eller skämtar. En mening som en vuxen slänger ur sig i förbifarten kan stanna kvar hos ett barn och orsaka mycket grubblerier och även nå oanade proportioner i värsta fall. För vuxna blir detta därmed troligen en tänkvärd bok. För en del barn kan den nog också ge välbehövlig bekräftelse och igenkänning. Som tur är så balanseras dock det här lite jobbigare temat upp med mycket humor och dråpligheter. Kerstin och Gunnar snärjer ju in sig i det ena dilemmat efter det andra på grund av hur de tolkar sin vuxenvärld och detta kan man befriat få skratta åt. Allra mest gillar jag dock hur bokens karaktärer bemöts med respekt och hur karaktärernas tankar, funderingar och känslor tas på allvar av författaren.

Jag tyckte mycket om första boken i serien, Det fina med Kerstin, och jag tycker minst lika mycket om Att vara Kerstin. Böckerna funkar bra att läsa själv för lågstadiebarn som kommit en bit med läsningen. Trots att boken är relativt tjock är texten luftig och det finns en hel del svartvita tuschillustrationer av Katarina Strömgård. Men allra bäst tycker jag nog böckerna passar som högläsningsböcker. Som högläsningsbok kommer nämligen denna pärla till sin rätt, gärna med efterföljande diskussion kring bokens teman och dilemman. Snart kommer tredje boken om Kerstin som heter Kerstin, livet och döden. Den ser jag mycket fram emot. Bokens författare, Helena Hedlund, har gjort en mycket stark debut med sin trilogi om Kerstin och det ska bli spännande att följa hennes fortsatta författarskap.

Att vara Kerstin är utgiven av Natur och Kultur. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och Bokus.