Det var ju väldigt passande att skriva om bilderboken Slottet idag eftersom min äldsta dotter har födelsedag idag 🙂 Slottet handlar nämligen om ett barn som ska på födelsedagskalas hemma hos kompisen Frej. Huvudpersonen har köpt present tillsammans med mamma. Det blev ett slott till Frej. Ett rött slott. Precis ett sådant slott som huvudpersonen själv har därhemma. Men det slottet är grönt. Grönt och fult och tråkigt och som hen har tröttnat på! Hen skulle mycket hellre ha velat haft det röda! Men nu är det försent. Slottet är inslaget i presentpapper och nu är det redan dags för kalaset. Först säger de grattis och sjunger jamåduleva. Sen är det saft och tårta och kex. Sen är det paketöppning. ”Hoppas det är ett slott” säger Frej. Men Frej blir besviken, han ville ju ha det gröna slottet! Huvudpersonen går ut i köket:

Tänk att jag har det gröna.

Och att Frej vill ha nåt som jag redan har.

Nu känns det lite bättre. Jag tar mer tårta.

Slottet tar upp något som få barnböcker skildrar, men som de flesta barn lätt kan känna igen sig i, nämligen missunnsamhet och avundsjuka som kan uppstå när man ska köpa present åt någon som fyller år. Slottet visar hur det känns att tvingas ge bort en present som man mycket hellre hade velat behålla själv. Men också den härliga känslan av att ha något som någon annan vill ha … Jag gillar att författaren inte löste det hela med att karaktärerna bytte slott så båda blev nöjda. Nu blev det istället ett öppet slut så man får chans att prata om detta tillsammans med barnet man läser boken för. Hur skulle du själv ha gjort? Är det okej att bli besviken över en present? Är det okej att ge bort något man själv har tröttnat på? Får man byta en present man inte är nöjd med? Ja det finns många intressanta dilemman här i boken. Många av dem är säkert intressanta att diskutera även för oss vuxna. De känslor som karaktärerna ger uttryck för är ju inte alltid helt accepterade…

Emma Adbåge har som vanligt ett enormt barnperspektiv. Det är så kul att hon hittar och zoomar in på de där små vardagsdramatiska situationerna där läsarna verkligen kan känna igen sig i, oavsett om man är barn eller vuxen. Hon tar barnens känslor på allvar och ger dem utrymme. Eftersom hon både skriver texten och illustrerar själv är detta en bilderbok där bild och text verkligen stämmer överens och har ett perfekt samspel. Ett extra plus för den könlösa huvudpersonen som visserligen har fluga och finbyxor – men också en rosa duffel och relativt långt hår. Jag gillar också det befriande i att huvudpersonens hem är lite stökigt och inte helt perfekt, men utan att det problematiseras. Den här familjen har helt enkelt viktigare saker för sig än att städa. Gå på kalas till exempel!

Slottet är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och Bokus.

Min pappa och jag är en finstämd bilderbok som handlar om en pappa och hans barn. Pappan kan inte gå, det har han inte kunnat sedan han var liten. Det får vi veta redan på första uppslaget. Han sitter i rullstol på bilden. Vi får också veta att pappa ofta säger förlåt. Han säger förlåt för att han inte kan vara med och cykla, åka skridskor, simma i havet eller sparka boll. Men barnet säger hela tiden att det gör ingenting, för det finns så många andra saker de kan göra tillsammans:

Ibland säger mina kompisar att de har varit och åkt skidor eller bananbåtar med sina pappor.

Då berättar jag vilken fantastisk kock du är. Och jag berättar hur kul det är att rita med dig.

Jag berättar att du kan namnen på alla fåglar som finns och att du till och med kan bli kompis med ekorrar.

Pappa, jag vet att du är ledsen. Men det behöver du inte vara. Jag är jätteglad att få vara tillsammans med dig.

Kanske blir det lite väl snusförnuftigt emellanåt. Men andemeningen är fin och hela bilderboken är så otroligt vacker. Och jag tänker att den här boken behövs. Dels som komplement till alla fartfyllda, spännande, färgglada bilderböcker om monster och spöken och läskiga saker. För Min pappa och jag är lågmäld, finstämd och vacker i sin enkelhet. Dels också för att det inte finns så många bilderböcker där karaktärerna har funktionsvariationer av olika slag och här skildras så tydligt att trots att huvudpersonen inte kan just gå, så finns det oändligt många saker han kan göra ändå. Dels behövs den här bilderboken för att den skildrar kärleken mellan dotter och far på ett sätt som inte skildras i så många andra barnböcker. Och dels behövs den också för att boken ursprungligen är skriven på koreanska och vi behöver större representation även när det gäller huvudpersoner med annan hudfärg än vit, och fler barnböcker skriven av icke-nordiska, icke-europeiska författare. Illustrationerna samspelar fint med texten och det är detaljrika, varma, milda kritteckningar som lär tilltala såväl små som stora läsare.

Min pappa och jag är skriven och illustrerad av Nari Hong. Den är utgiven av Kikkuli förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Dom som kallas vuxna är en unik bok. På baksidan fastställs nämligen att det finns tusen böcker om barn, för att vuxna ska förstå dem lite bättre. Men det här är en bok om vuxna – så att barn ska förstå dem lite bättre!

Dom som kallas vuxna är skriven av Annica Hedin, illustrerad av Hanna Klinthage och utgiven av Rabén & Sjögren. Det är en bilderbok där barns syn på vuxna och även fördomar om vuxna lyfts upp och förs fram i ljuset. På första uppslaget får vi till exempel titta in på ett helt vanligt jobbmöte. Där finns 41-åringen som känner att han bara låtsas att han är vuxen, en kvinna som på ett barnsligt sätt undrar varför hon inte blivit bjuden på Lailas kalas och en man som tänker att om pruttar tyst kommer det inte att märkas. Därefter följer ett antal uppslag där barn ställer frågor om vuxna och vi får se vad som egentligen är sanningen om vuxna.

Varför köper inte vuxna lördagsgodis? När barn köper lördagsgodis står de vuxna bara och tittar på. När vi möter de vuxna ser vi att en alltid har en påse bilar i väskan. En annan köper både tisdagsgodis och onsdagsgodis istället för lördagsgodis. Ingen säger att han inte får – det är det bästa med att vara vuxen 🙂

Varför gråter inte vuxna när de slår sig? Ja, vi ser att en är rädd för att gråta, en skriker istället för att gråta, en annan har glömt bort hur man gråter och en gråter helst i smyg.

Varför har vuxna så bråttom? Varför önskar sig vuxna tråkiga saker när de fyller år? Varför äter vuxna äcklig mat? Varför är vuxna inte mörkrädda? Och varför är vuxna tokiga i kaffe? Ja, det är många frågor som kanske får sina svar i den här boken. En del svar är tokroliga, andra är väldigt träffande. I slutet av boken konstateras att en dag ska även du bli vuxen. Troligen blir det längre ner till golvet och kanske kommer du att börja gilla kaffe, men du är ändå samma människa inuti.

Ja, detta är en närstudie på vuxna där många olika vuxna presenteras på ett mycket ärligt sätt. Det är humoristiskt, men också varmt och kärleksfullt. Det jag funderar en del över är dock vilka som egentligen är målgruppen. Som vuxen känns boken rolig, pricksäker och träffande. Men som barn? Mina barn tyckte att boken var sisådär. Liknande reflektioner möter jag i recensioner när jag googlar på boken. Jag tror att barn i bilderboksåldern kan ha svårt att reflektera över hur vuxna respektive barn är, vad som skiljer dem åt och varför de är på olika sätt. Jag tror att humorn i den här boken går dem förbi. Kanske är boken helt enkelt roligast för de vuxna som kan känna igen sig. Jag kan också tänka mig att den skulle kunna funka i en barngrupp där man kan diskutera innehållet och komma med egna exempel. Är det någon som läst den här boken och vad tycker ni och de barn ni läst den för i så fall?

Dom som kallas vuxna finns att låna på biblioteket och att köpa hos Adlibris och Bokus.

Skuggbarnen inleds precis när Skaparen höll på att skapa världen. Skaparen var trött. I flera dagar hade Hen gjort solar och planeter och hav med miljoner fiskar i. Hen sa att resten får bli till av sig självt, nu går jag och lägger mig. Och medan Skaparen sov blev det som Hen tänkt. Det kom till djur och människor. Människorna satte genast igång att göra nya människor som byggde hus och berättade sagor för varandra. Men när Skaparen så småningom vaknade såg Hen att det fanns fula fläckar under allt på jorden. Det var skuggorna. Skaparen tog sin kvast och sopade alla skuggorna till andra sidan jorden och kallade det mörka för Natt och det ljusa för Dag. Utan sina skuggor blev människorna gladare och sorgerna försvann. Men det var två som inte var glada. Flickan och pojken. När skuggorna försvann blev det nämligen inga sagor, för sagorna är släkt med drömmarna.

Pojken ger sig av för att leta efter sin skugga. Flickan ger sig också så småningom av för att leta efter sin bror. Samtidigt, på andra sidan jorden, inser flickskuggan att hon inte kan leva utan sin flicka och ger sig av för att leta efter flickan. Pojkskuggan kan inte heller leva utan sin pojke, men är för svag för att följa med och leta. Flickskuggan letar och letar, men blir också allt svagare. Hon bleks och inser att hon snart försvinner. Hon lägger sig under en parkbänk, utan att se vem som ligger där ovanför. Och där ligger ju flickan. Flickan och hennes skugga är nu återförenade. Men nu kommer saknaden extra starkt efter brodern, pojken. Flickan gråter så högt efter honom att Skaparen tittar ner. Hen tror att flickan gråter för att skuggan är tillbaka och vill sopa bort det svarta. Men flickan lyckas få Skaparen att lyssna och då inser Skaparen hur fel hen gjort som tagit bort alla skuggor. Slutet gott, allting gott – Skaparen släpper alla skuggor fria, flickan och pojken återförenas både med varandra och med sina skuggor och flickan får återigen berätta sina sagor för pojken.

Skuggbarnen är en poetisk, finstämd berättelse där drömmar, fantasi och sagor är betydelsefulla. Det är en modern skapelseberättelse som passar bra att läsa om man vill diskutera hur världen kom till. Men det är också en fin skildring av syskonskap och om modet att stå upp för det som betyder något. Ulf Stark och Anna Höglund har skapat Skuggbarnen tillsammans. Tidigare har de fått både Augustpriset (för Min syster är en ängel) och Deutscher Jugendliteraturpreis (för Kan du vissla Johanna). Skuggbarnen är deras elfte gemensamma bilderbok. Ursprungligen är berättelsen gjord för teatern. Föreställningen spelades under flera år på Stockholms Stadsteater. Men den passade också bra som bilderbok som synes. Det är en väldigt fin högläsningsbok som funkar långt upp i åldrarna.

Skuggbarnen är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.

Idag, 5 juni 2019, skulle Lennart Hellsing ha fyllt 100 år om han hade fått leva. Han föddes nämligen 5 juni 1919. Lennart Hellsing är vid sidan av Astrid Lindgren troligen Sveriges mest kända barnboksförfattare. Främst är han känd som ordkonstnär. Hans verser, ramsor och sånger är lika levande idag. Han barnboksdebuterade 1945 med Katten blåser i silverhorn och sedan dess har det blivit över 100 böcker. Han jobbade mycket för att förbättra barnboksförfattarnas villkor och för att stärka barnbokens status. Han tog också initiativet till Svenska barnboksinstitutet (SBI) som grundades 1965 för att främja forskning och dokumentation kring barnlitteratur.

I år skulle Lennart Hellsing alltså ha fyllt 100 år och det firas stort. Över hela landet pågår föreläsningar, panelsamtal och fester till hans ära. Förlaget Rabén & Sjögren ger ut flera av Lennart Hellsings böcker i nyutgåvor. Klassiska Bagar Bengtsson har länge varit slutsåld och kommer nu i nytryck som Boken om Bagar Bengtsson. Antologin Dinkeli dunkeli doja samlar några av hans mest kända rim och ramsor, med illustrationer av Charlotte Ramel. Och i Rulla rulla kula, hoppa på klack och sula tolkar en ny generation Hellsing. 13 nutida illustratörer har valt varsin text av honom, bland andra Lisen och Ellen Adbåge och Sepidar Hosseini. Två av hans mest kända rim har också blivit pekböcker för de minsta, med bilder av Ellen Ekman, nämligen Här dansar Herr Gurka och Där uppe i gardinerna.

Dinkeli Dunkeli Doja är alltså en av de böcker som Rabén & Sjögren har satsat stort på nu under Hellsing-året 2019. Boken innehåller över 40 av Hellsings rim och ramsor, som exempelvis de kända och populära: Opsis Kalopsis, Här dansar Herr Gurka, Krakel Spektakel Kusin Vitamin, Ticke Tack, Hej sa Petronella, En dag när göken gol i maj, Lapprika Papprika, Det var så roligt, Trollringen, Där uppe i gardinerna, Rulla Rulla Kula, Hickori Dickori Docka och så klart Dinkeli Dunkeli Doja. Men det finns också en hel rad mindre kända rim och verser som många kanske här möter för första gången. Varje vers presenteras på minst en sida tillsammans med varma, glada, färggranna, fantasisprudlande illustrationer som gör boken till en fröjd att bläddra i. För illustrationerna står nämligen Charlotte Ramel som är en av Sveriges mest älskade illustratörer och som tidigare också gjort pekböcker av Hellsings Det var så roligt och Hej, sa Petronella.

Dinkeli Dunkeli Doja är en jättefin samlingsvolym med allt det bästa från Lennart Hellsing, perfekt för att introducera en ny generation för Hellsings språkglädje. Ett måste att ha i bokhyllan hemma likväl som på biblioteket. Är du bjuden på dop eller för att fira ett litet barns födelsedag i sommar är detta en given present. Boken finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.