I Välkommen till tippen får vi följa med Freddie och Mörten under en vanlig dag på jobbet. De jobbar på soptippen, eller återvinningscentralen som moderna soptippar heter. Hela dagen kommer det en jämn ström av kunder som vill slänga skräp och annat. En del saker kan återvinnas och det måste sorteras. Vissa saker ska vara bland brännbart, andra hör till metall eller glas. Det kan vara svårt att veta vart sakerna hör, men som tur är så kan Freddie och Mörten allt. Att få följa med på de vuxnas jobb brukar många barn tycka är roligt, även i bokform. Under bokens gång så får barnen också lära sig om sopsortering och återvinning. Pedagogiskt, men inte tråkigt, utan intressant och roligt. Texten är skriven av Anneli Jordahl och boken är illustrerad av Anna Bengtsson. Välkommen till tippen är utgiven av Alfabeta bokförlag. Boken passar barn mellan 4-8 år.
Author: carola
Mia – sanningen om Gömda
Nu har jag då läst Mia – sanningen om Gömda skriven av Monica Antonsson och utgiven av bokförlaget Blue Publishing. Precis som man har kunnat läsa på bokens baksidestext och i alla recensioner i tidningar och på hemsidor så berättas för första gången sanningen om Gömda. Böckerna om Mia Eriksson, Asyl, Gömda, Mias hemlighet och Emma-Mias dotter, har alla sålts i mängder av exemplar och engagerat läsare runt om i världen. Böckerna påstås vara sanna, men i Mia – sanningen om Gömda så avslöjas det att böckerna inte alls är sanna.
Exempelvis har Mia Eriksson aldrig jobbat på bank och inte heller gått ut med toppbetyg från gymnasiet. I själva verket gick hon i specialklass under skoltiden, jobbade på lunchbar och har levt på olika bidrag. Anders, den lugne, trygge norrlänningen, är en chilenare med namnet Luis som har ett tvivelaktigt förflutet i militärdiktaturens Chile. Han satt i fängelse på grund av mordförsök på Mias förre fästman. Och så vidare, och så vidare. Hela Mias liv och allt hon påstår i sina böcker radas upp och motbevisas. Monica Antonsson har gjort en gedigen research och intervjuat många av de människor som figurerar kring Mia Eriksson.
Jag har knappt ord att beskriva mina tankar efter att ha läst Mia – sanningen om Gömda. Visserligen kan man kanske inte lita till 100 % på Monica Antonssons bild av historien heller, men nog tror jag mycket mer på hennes version än Mia Eriksson och man kan inte beteckna Gömda-soppan än som något annat än en skandal.
För dig som vill läsa vidare om Gömda-soppan så har Jerry skrivit ett intressant och sammanfattande inlägg på bloggen Ord av Jerry och även frilansjournalisten Gunilla Kinn har skrivit mycket om Gömda-skandalen på sin blogg.
Mina tankar om Mia-böckerna
Ska snart sätta igång med Monica Antonssons bok Mia – sanningen om Gömda. Men innan jag läser den tänkte jag själv skriva upp några punkter jag reagerat på i böckerna om Mia:
* Hur personerna framställs. Mia är först en välutbildad och handlingskraftig person som gömmer flyktingar och jobbar på bank. Därefter blir hon misshandlad och förföljd av mannen med de svarta ögonen. Anders är en trygg, snäll, lugn och kärleksfull man från Norrland, som senare blir kall, oengagerad, bryr sig inte om sina barn och hotar Mia. Vart finns hans förflutna? Aldrig nämns hans föräldrar och syskon.
* Författarrollerna och förlagen. Gömda skrevs av Liza Marklund vars namn står på omslaget (inuti står det Liza och Maria). Den utgavs först av Bonnier Alba förlag, därefter av Piratförlaget, som delvis ägs av Liza. Asyl utgavs direkt av Piratförlaget och skrevs också av Liza (Lisa och Maria står det för försättsbladet). Nästa bok, Mias hemlighet, skrevs av Maria Eriksson (eller av journalisten Kerstin Wiegl, vars namn inte står på omslaget). Denna bok utges av Ordupplaget. Boken Emma – Mias dotter skrevs av Maria Eriksson, fast berättarrösten är dottern Emma vilket aldrig nämns om omslaget. Denna bok utges av Lind & CO. Varför alla dessa förlagsbyten och varför hoppade Liza Marklund av? Är det verkligen Mia som har skrivit de senaste böckerna eller är det Kerstin? Eller någon på bokförlaget Lind & Co?
* Blodsbröderna. I Gömda så finns långa avsnitt om när Mia blir försöljd av vänner till Mannen med de svarta ögonen. Jag tänkte hela tiden när jag läste – hade de inget annat att göra? Nog för att de var flera stycken, men de verkade ha varit utanför Mias hus hela dygnen igenom. Ställde vännerna upp så pass? Blev de inte uttråkade? Hade han någon hållhake på sina vänner? Vad tyckte deras fruar om att männen var borta så mycket? Hur fick männen sin försörjning?
* Det tredje barnet. Varför avslöjade inte Mia att hon hade ett tredje barn förrän i bok nummer tre? Och varför avslöjade hon det just då?
Bolibompadraken åker tåg
Det här är den femte boken om barnens älsklingsfigur, Bolibompadraken. En saga som rymmer både fakta och en glad historia om den stora, klumpiga och kärleksfyllda draken. En saga där han även får möjlighet att visa sina speciella drakkrafter.
Draken är på tågstationen för att titta på allt spännande som finns där. Men när draken ska hjälpa en tant upp på tåget med sin väska befinner han sig plötsligt på ett rullande tåg och det är för sent att kliva av. Draken som inte ens har med sig sin resväska undrar hur det ska gå? När alla andra passagerare börjar leta efter sina biljetter, kommer draken på att han inte har någon biljett. Konduktören berättar att det måste man ha när man åker tåg. Det visste inte draken.
Det här är en rolig berättelse. Fylld med lärorik fakta om hur det går till när man åker tåg. Om biljetter, konduktörer och allt annat viktigt. En utmärkt saga att läsa innan barnets första tågresa.
Böckerna om Bolibompadraken är utgivna av Raben&Sjögren. Skrivna av Mats Wänblad och illustruerade av Micaela Favilla.
Fler böcker i samma Serie är:
- – Hos tandläkaren med Bolbompadraken!
- -Här ska lekas, sa Bolibompadraken!
- -Men… det är ju Bolibompadraken!
- -Bad-dags med Bolibompadraken!
Adjö, herr Muffin
Adjö, herr Muffin är en bilderbok som handlar om döden. Boken är gjord av våra främsta bilderboksskapare, där Ulf Nilsson skrivit texten och Anna-Clara Tidholm tecknat vackra bilder till. Boken handlar om Herr Muffin, ett gammalt marsvin som haft ett långt och innehållsrikt liv där han haft en fru och sex små barn. Men nu är han gammal, har ont och ska snart dö. Hans ägare förstår det och skriver brev till Herr Muffin. På så sätt kan man följa dödsfallet ur både marsvinets och ägarens perspektiv.
Adjö, Herr Muffin utgavs första gången 2002, men kom i nytryck senast 2009 (Bonnier Carlsen). Det är en tidlös saga som behandlar döden på ett barns nivå, utan att försköna, men utan att ljuga eller nämna några hemska detaljer heller. Många barn har husdjur och kommer i kontakt med döden för första gången just på detta vis, så det är ett smart grepp att använda sig av ett husdjur och dess ägare i huvudrollen. Adjö, Herr Muffin är sorglig och ledsam, men allting är skildrat med kärlek och naturlighet. Boken fungerar utmärkt att använda som inledning på svåra samtal om livet, kärleken och döden. En helt suverän bok!
Emma – Mias dotter
Emma – Mias dotter är fortsättningen på de övriga böckerna om Maria Eriksson och hennes gripande historia. Men i den här boken står dottern Emma i fokus. Början av boken är konstig och innebär i stort sett en upprepning av de tidigare böckerna, fast det är Emma som berättar istället för Maria. Jag tycker inte att den delen tillför något speciellt eftersom jag läst de andra böckerna nu under de senaste dagarna och har händelserna i färskt minne. Därefter får man läsa om vad som hände Emma efter att Mia gift sig med Jeff och de flyttat till en annan delstat.
Emma har tappat all tillit till sin mamma när hon fick reda på att mamman har en son till. Hon anklagar mamman hela tiden och deras relation är infekterad. Emma känner sig inte hemma någonstans och börjar dricka och ta droger för att fly. Efter ett tag flyttar hon tillbaka till Anders för att få miljöombyte, men det visar sig dels att han inte bryr sig så mycket om henne och dels att hennes gamla vänner också tar droger så hon faller snabbt dit igen. Det blir bara värre och värre, hon får en överdos, åker fast för polisen, är med om en trafikolycka och så vidare. Allt snurrar bara på, snabbare och snabbare. Hon har ingen kontakt med vare sig Mia, Jeff eller Anders. Till slut händer något som ställer allt på sin spets. Emma är med barn. Pappan vill inte ha barnet och Anders kastar ut henne, han säger att hon ska göra abort, hon är för ung att bli mamma. Då ringer Emma äntligen till Mia. Resten av boken handlar om hur Mia och Emma på nytt hittar tillbaka till varandra samtidigt som Mia kämpar mot en dödlig sjukdom och Emma fortsätter med graviditeten.
När jag väl lyckats ta mig förbi alla upprepningar så började boken bli riktigt bra och slutet sträckläste jag verkligen. Den var mer gripande och mer läsvärd än Mias hemlighet. Men det var ändå några saker jag störde mig på. Jag var väldigt irriterad över den första delen av boken. Den hade inte alls behövt vara med. Det var mer än en tredjedel av boken som bestod av upprepningar. Slutet av boken kändes istället för abrupt och jag hade gärna velat läsa mer om hur det gick för Emma nu när allt verkade ordna upp sig. Men förmodligen kommer det ytterligare en bok om Emma.
Emma – Mias dotter är utgiven av Lind & Co, alltså ytterligare ett nytt förlag. Varför gavs den inte ut på samma förlag som Mias hemlighet? Emma är berättarjaget i boken, men som författare står det ändå Maria Eriksson, något som också känns konstigt. Språket kändes generellt sett bättre i den här boken än i Mias hemlighet. Men det känns som att boken skildrar en ung person med ett vuxet språk. Framförallt i de delar då Emma är liten så använder hon ett vuxet språk med alldeles för svåra ord, vilket rimmar illa. En annan detalj som jag tänkte på var att Emma konsekvent kallade Anders för just Anders. I tidigare böcker har hon kallat honom för pappa. När hon skulle gifta sig och bad honom överlämna henne till sin blivande make säger hon ”men det är ju du som är min pappa”. Hon ser honom alltså fortfarande som pappa, men när slutade hon då att kalla honom för pappa och började kalla honom för Anders istället? Till slut så undrar jag förstås om den här historien snart är urmjölkad – eller kommer en bok med Anders perspektiv, Robins perspektiv eller varför inte Jeffs perspektiv.
Nu ska jag börja läsa Monica Antonssons bok Mia – sanningen om Gömda. Jag ser fram emot detta!
Prick och Fläck trycker till
Böckerna om Prick och Fläck är hur charmiga som helst. För ett tag sedan recenserade jag Prick och Fläck ser stjärnor. Nu har jag läst Prick och Fläck trycker till. I den boken är det dags för middag och de har massor av potatisar att skala. Så kommer de på att de kan trycka bilder med hjälp av potatisarna. De delar potatisarna och tar färg på, sedan trycker de mot ett papper. Snart kommer de på att de även kan trycka på sig själva. De trycker prickar på Prick och fläckar på Fläck. Till slut har de bara två potatisar kvar att koka till middagen, men de har hunnit trycka en hel tidning. Längst bak i boken finns ett faktauppslag om potatistryck och tidningsbilder. Precis som i tidigare böcker om Prick och Fläck är det finurliga ordlekar i den korta och enkla texten, bilderna är smågalna och helcharmiga och tillsammans blir det en helt oemotstånlig bok för 3-6-åringar.
Böckerna om Prick och Fläck är skrivna och illustrerade av Lotta Geffenblad och utgivna av Bonnier Carlsen.
Mias hemlighet
Serien om Maria Eriksson fortsätter. Den tredje boken om Mia heter Mias hemlighet. Den skriver hon själv, utan Liza Marklund. En intressant sak är att jag inte tycker att språket förändras särskilt mycket, trots att boken egentligen har en annan författare. Det enda som skiljer sig åt är de kursiverade texter som kommer före varje kapitel och dem tycker jag inte alls om. Helt onödigt.
I Mias hemlighet har Mia och Anders bestämt sig för att skilja sig. Efter ett skilsmässogräl avslöjar Anders hennes djupa hemlighet – att hon har ett barn till, en son som hon har lämnat i Sverige. Barnen tar illa vid sig av avslöjandet, framförallt Emma som helt tappar tilliten till sin mamma. Anders har svårt att finna sig tillrätta i sitt nya hemland efter skilsmässan, medan Robin inte alls nämns särskilt mycket. Mia ångar på och har snart träffat en ny man och gift sig. Boken handlar om hur familjen försöker bygga upp ett nytt liv och samtidigt gör upp med sitt förflutna.
Mias hemlighet är inte alls lika läsvärd som de tidigare böckerna. Jag vet inte heller riktigt varför den skrivs, för min del så hade historien lika gärna kunnat sluta efter Asyl. Det här känns som en uppföljare som skrivs för att tjäna ännu mer pengar. Någonstans läste jag en intervju med Liza Marklund där hon sa att hon inte ville skriva fler böcker om Mia eftersom hon ansåg att historien är färdigberättad och det håller jag med om. När jag googlade på boktiteln Mias hemlighet så såg jag ett blogginlägg där det stod att boken inte alls är skriven av Maria Eriksson utan av en journalist, Kerstin Wiegl. Vet inte om det är sant, men det låter ju konstigt och hemskt. Varför berättar man inte det? När Liza var med och skrev de två tidigare böckerna stod ju hennes namn på omslaget. Nej, det här känns konstigt. Ska bli intressant att läsa Monica Antonssons bok. Jag undrar också varför inte Mias hemlighet är utgiven på Piratförlaget om ni Mia och Liza är så goda vänner. Det måste också betyda att Liza tagit avstånd från Mia.
Jag tycker inte heller om hur Anders framställs i böckerna. Har han alltid varit sådär konstig och nästan våldsam? Så skildrades han inte alls i de första böckerna, då han istället skildrades som den lugne, trygge, kärleksfulle norrlänningen. En intressant sak jag lagt märke till genom böckerna är att Anders inte verkar ha några släktingar eller något förflutet. Det står bara att han kom från norrland, men när Mia har kontakt med sin familj så nämns inget om Anders föräldrar eller eventuella syskon. Eller har jag missat dessa avsnitt? Maria Eriksson framställs inte heller som någon sympatisk person i denna bok, men det är ju en annan sak…
Asyl
Asyl är den andra delen i serien om Maria Eriksson. Precis som Gömda så är Asyl också skriven av Liza Marklund och utgiven på Piratförlaget.
Asyl fortsätter där Gömda slutar. Boken består av tre delar: Flykt, där familjen lever sitt sista år i Sverige, isolerade och de håller på att gå under. Exil, där de bestämmer sig för att prova på att leva i Sydamerika. Där går barnen skola och Mia öppnar en lunchservering på deras skola. Men Robin får astma beroende på luftföroreningarna och familjen får ekonomiska besvär när Mia måste stänga serveringen. Asyl, där familjen flyttar till USA, skriver amerikansk rättshistoria och beviljas asyl i sitt nya hemland.
Boken är inte alls lika våldsam och thriller-lik som Gömda. Nu handlar det mer om kamp mot myndigheterna och om att bygga upp en ny tillvaro i ett främmande land. Men det är också intressant att läsa om och framförallt så knyter Asyl ihop historien i Gömda och man får svar på många frågor från första boken. Språket är som i Gömda, lite torftligt, men å andra sidan är boken lättläst och snabbläst.
Gömda
Jag har precis läst ut Liza Marklunds bok Gömda (Piratförlaget). Jag läste den för många år sedan, men nu ville jag läsa om den eftersom jag sedan ska läsa Monika Antonssons bok (Mia – sanningen om Gömda).
Gömda handlar alltså om pseudonymen Mia som träffar fel man, ”mannen med de svarta ögonen”, en muslim från Libanon. De förlovar sig och hon blir snabbt med barn. Snart visar det sig att han inte är snäll mot henne och våldet blir bara värre. Till slut bryter han (inte hon) förlovningen och hon börjar försöka leva ett vanligt liv med dottern Emma. Hon möter Anders, en trygg och lugn norrlänning, och de flyttar ihop mycket snabbt och får en pojke, Robin. De gifter sig också och efter bröllopet blir hoten, förföljelserna och misshandeln värre. Så småningom tvingas familjen hålla sig gömda, något som tär på hela familjen, inte minst dottern Emma. I slutet av boken inser de att de måste emigrera för att kunna leva ett normalt liv igen.
En väldigt gripande och skrämmande historia. Det är fruktansvärt att en familj får utstå så mycket hot och misshandel utan att myndigheterna kan göra särskilt mycket för att hjälpa till. Medan jag läser irriterar jag mig på det oerhört enkla språket och de uttryck och klyschor som återkommer hela tiden. Jag vet inte hur många gånger jag läste ”hans ögon brann”. Visserligen är det en hemsk historia, men det är svårt att ta den på allvar när språket är så dåligt. Däremot så är det jätteviktigt att kvinnomisshandel uppmärksammas och det är även lätt att känna igen sig i huvudpersonen – en vanlig svensk kvinna som jobbar på bank. Sensmoralen är att det hade kunnat hända vem som helst. Att någon är kvinnomisshandlare står knappast stämplat i pannan eller på körkortet, de är dessutom väldigt duktiga på att manipulera och smöra in sig, så vem som helst kan bli kär i fel kille.