Under höstterminen går jag en skrivarkurs på Österlens folkhögskola. Bland kursens uppgifter ingår det också att läsa några böcker och en av dem var Kärlekens raseri av Ian McEwan. Jag kan säga direkt att det här är ingen bok som jag själv skulle ha valt. Hade jag inte varit tvungen att läsa den så hade jag nog heller aldrig läst ut den.

Boken handlar om Joe och hans flickvän Clarissa. De är ute på picknick en dag då det inträffar en händelse som förändrar deras liv. En luftballong sliter sig och hotar att driva iväg med en liten pojke i. Fem män som befunnit sig i närheten, däribland Joe, springer fram för att hindra luftballongens framfart. En av männen på olycksplatsen, Jed Parry, börjar förfölja Joe och en följd skrämmande händelser tar vid. Till slut börjar Joe att frukta för både sitt och Clarissas liv. Men ingen tror honom, inte ens Clarissa, frågan är om det är Joe som är galen eller om Jed verkligen är farlig.

Berättelsens tema är intressant och inte så vanligt skildrat i litteraturen. Jag tycker också om den första händelsen, luftballongen, det känns som en unik scen. Det är ett intressant sätt som de olika personerna möts på. Att personer som aldrig tidigare mötts träffar varandra i en tragisk händelse är något som kanske borde användas oftare i böcker, för mig känns det i alla fall som ett nytt och spännande sätt att föra ihop människor. Kanske skulle författaren ha utnyttjat sin idé ännu mer, berättat ännu mer om de övriga personerna, spunnit vidare på luftballongstemat och händelsen.

Det är en levande berättelse, stundvis är det ett högt tempo, andra stunder är det ett långsamt, långsamt tempo. Detta gör att vissa passager förstärks medan andra blir mer flyktiga. Ett bra sätt att skapa en levande text. Författaren är duktig på miljö- och personbeskrivningar, vilket också bidrar till den levande texten.

Jag tycker om huvudpersonen som upplevs som väldigt komplex och genomarbetad. Jag tror att författaren har tänkt igenom huvudpersonen noggrant innan han började skriva ner texten. Även bipersonerna, som Clarissa och Jed är väldigt genomarbetade. Överhuvudtaget är jag imponerad över författarens researcharbete. Han handskas med svåra ämnen, oavsett om det gäller teknik, litteratur eller medicin, helt oberört och förklarar dem så att även jag som läsare utan dessa kunskaper förstår. Boken är överlag väldigt välskriven och genomarbetad. Det känns ibland som om författaren har vägt vissa ord och meningar på guldvåg, det finns många poetiska meningar som han verkligen har lagt ner möda på. Jag tänker mig att berättelsen vore spännande att läsa på originalspråk, men jag tycker också att översättaren har gjort ett kanonjobb.

McEwan har fått flera priser för sina romaner och Kärlekens raseri var en av de mest omtalade böckerna under 90-talet. Den har även blivit film. Det är en oerhört välskriven bok och jag är imponerad över författarens research och över hans kunskap om författandets hantverk, han är otroligt skicklig i sitt skrivande. Vill man läsa en psykologisk thriller om kärlek så kan man gärna testa att läsa Kärlekens raseri. Men för att uppskatta boken ska man ha gott om tid, man måste läsa meningarna långsamt för att verkligen kunna ta till sig språket, annars blir det för mastigt.

Jag har precis läst ut Vem vågar tro på ett barn – Södertäljeflickan och verkligheten skriven av Birgitta Allmo.

Saga har blivit utsatt för systematiska sexuella övergrepp av sina föräldrar. Hon lyckas fly till sin bästa kompis familj och blir så småningom fosterbarn i samma familj. Hon polisanmäler sina föräldrar och i den här boken berättas om rättegångarna, och tiden därefter. Pappan får först tio års fängelse, vilket sänks till fem år, medan mamman frias. Orsaken är att myndigheterna och domstolarna inte tror på det Saga berättar om organiserad sexhandel, sadistiska övergrepp och mord på andra barn. Boken går igenom såväl officiella som inofficiella dokument och varvar detta med de drabbades egna berättelser. Författaren Birgitta Allmo är Sagas fostermamma. Boken ger Sagas perspektiv på det inträffade, men det unika är att man också får läsa om pappans tankar, då han lämnade efter sig brev och dagböcker när han dog.

Boken ger en bild av vad en del barn tyvärr får uppleva även i Sverige idag. Den ger också en bild av myndigheters förmåga/oförmåga att möta offren. Författaren ifrågasätter ofta massmedia och myndigheter och efter att själv ha läst den här boken så inser jag att hon har all rätt att ifrågasätta.

Boken har lite att önska när det gäller språk, korrekturläsning och disposition. Men detta glöms bort, då det här är en oerhört viktig bok. Det är viktigt att detta hemska lyfts fram i ljuset, så det inte längre är tabu att prata om sexhandel, incest och sexuella övergrepp på barn. Det är också viktigt att myndigheters agerande och deras bemötande av offer lyfts fram och ifrågasätts.

Varför har inte fler bibliotekarier läderbyxor är skriven av Christer Hermansson. Han är bibliotekarie, författare och kulturchef och har skrivit många texter och krönikor om bibliotekarieyrket. I denna bok har han sammanställt dessa texter. Man kan bland annat läsa dåliga skämt om bibliotekarier, debattinlägg om yrkets framtid. Texterna är både underhållande och utmanande. Tonen i boken är ironisk.

I baksidestexten står det att boken är en obligatorisk och självklar läsning för alla människor som någonsin har besökt eller tänker besöka ett bibliotek. Själv är jag stamkund på biblioteket, men fick ändå inte alltför stor behållning av boken. Jag läste den på några timmar och visst var den stundtals underhållande, men inte så mycket mer än så. Jag tror inte att något ur boken kommer att stanna kvar hos mig. Vissa texter är bättre, andra är sämre, de är ganska skiftande. Jag blir lite förvirrad när jag läser boken. Vissa texter är debatterande och kritiska, där har författaren ofta en viktig poäng. Dessa texter är ofta bra och jag önskar att de vore lite längre, lite djupare. Men dessa texter blandas med underhållande, humoristiska eller ironiska texter, vilket gör att det är svårt att veta vad författaren vill ha sagt och när han menar allvar.

Jag tror att bibliotekarier kan ha stor behållning av boken. Men vi vanliga låntagare har nog mindre behållning, tyvärr. Kanske beror detta på att jag hade (alltför) höga förväntningar av boken innan jag började läsa den?