Dillstaligan

Konstkuppen    Juvelkuppen

Jens Lapidus, som kanske är mest känd för sina böcker om Stockholms undre värld, däribland Snabba cash, har nyligen skrivit två barnböcker som är de första i en ny barnboksserie. Serien heter Dillstaligan och de två första böckerna är Konstkuppen och Juvelkuppen.

Böckerna handlar om Jonatan som älskar att skapa uppfinningar, men som inte har någon kompis att dela sina smarta idéer med. I alla fall inte förrän Zasha flyttar in i samma hus som honom och börjar i Jonatans klass. Äntligen får han användning för sina smarta uppfinningar eftersom han och Zasha startar Dillstaligan. Dillstaligan är ett tjuvgäng, men som också verkar i de godas tjänst.

När mat försvinner från närlivs, en oskyldig kvinna anklagas och märkliga figurer syns på konstmuseet dit de åkt på skolutflykt, ja, då kan de börja lägga pusselbitarna och med smarthet och mod göra sin första kupp – Konstkuppen.

I bok nummer två, Juvelkuppen, har Dillstaligan fått sin tredje medlem, Bollan, som kan kasta längre och högre än någon annan! När Zasha blir lurad på pengar och bortskämde Rick skryter extra mycket om alla sina prylar, är det dags för Dillstaligan att planera sin nästa kupp – Juvelkuppen.

Det här är alltså en ny deckarserie för lågstadiebarn, kanske företrädesvis de äldre lågstadiebarnen. Böckerna innehåller mycket humor och klurigheter. Jag tror att Lapidus hade roligt när han skrev dem! De är rikt illustrerade i färg av Gustaf Lord. Jag gillar att en tiggarkvinna skildras i den första boken och att Zasha har en pappa som sitter i fängelse, även de utsatta personerna får en plats i Lapidus böcker. Jag gillar också att böckerna vänder lite på begreppen. De handlar alltså om barn som bildar en tjuvliga, men de är inte onda och gör inte bara fel, de hjälper också människor och ställer saker och ting tillrätta. Det gör i sin tur att många moraliska frågor väcks. Vad är rätt, vad är fel – är det till exempel alltid fel att stjäla? Jag tänker att man skulle kunna läsa böckerna som högläsning i en klass och sedan diskutera kring dessa frågor.

Böckerna är utgivna av Bonnier Carlsen. De finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris (här och här) eller på Bokus (här och här).

Så jävla kallt

Så jävla kalltSå jävla kallt är Lova Laksos debutbok. Den handlar om Karla som bor i Piteå men längtar bort. Hon längtar till värmen, till ljuset, till något helt annat. Till någonstans där hunden Hemingway inte är sjuk och måste avlivas. Tillsammans med kompisen Kaja och nästanpojkvännen Aziz beger hon sig ut på en road trip söderut genom Norrland för att rädda Hemingway. Men kanske allra mest för att rädda sig själv.

Det är en imponerande debut och som ungdomsbok är denna bok lysande. Alla de rätta referenserna finns där. Språket är träffsäkert och kvickt. Tempot är snabbt, energin hög och humorn finns ständigt närvarande. Identitetssökandet är i centrum och som norrlänning känner jag igen mig i att längta bort från snön och kylan, längta söderut. Det behövs verkligen fler ungdomsböcker som inte har det traditionella Stockholmsperspektivet. Dock fastnade aldrig jag riktigt för boken, eller för Karla som huvudkaraktär. Jag känner inte tillräckligt mycket för henne för att beröras på riktigt. Jag tror dock att det är många ungdomar som kommer att tycka väldigt mycket om Så jävla kallt. Själv är jag ju egentligen inte längre i målgruppen, trots att jag gärna fortsätter läsa ungdomsböcker. Men jag kommer att följa Lova Laksos fortsatta författarskap, har hon skrivit en såhär stark debut blir det spännande att läsa kommande böcker av henne.

Så jävla kallt är utgiven av Rabén & Sjögren och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Tänk snabbt vecka 16

Annandag påsk idag, men EnligtO tar inte ledigt från sin bloggutmaning Tänk snabbt.

Veckans fem snabba lyder:

Hanne-Vibeke Holsts Som pesten eller Pesten av Albert Camus?

rött eller vitt?

soffan eller sängen?

snabbläsare eller långsamläsare?

Nyheter i tidningar eller på tv?

Jag reserverade faktiskt Hanne-Vibeke Holsts Som pesten för någon vecka sedan. Hade hoppats att den skulle hinna komma till bibblan innan jag gick på påskledigt, men den kom på skärtorsdagen då jag redan var ledig. Så den ligger på bibblan och väntar på mig när jag kommer tillbaka till jobbet. Jag vet att den är tjock och det avskräcker mig lite, men jag har läst så mycket positivt om boken och den är ju väldigt aktuell, så jag ser fram emot att börja läsa den.

Jag dricker inte vin särskilt ofta, men om jag gör det föredrar jag vitt.

Precis som EnligtO föredrar jag sängen. Vår säng är en skönare läsplats än soffan. Men jag drömmer om en stor skön fåtölj i en mysig läshörna när vi renoverat klart huset.

Jag var en långsamläsare. Men jag har övat upp min läsförmåga under åren och blivit en snabbläsare. Dels på grund av att jag läser så himla mycket i jobbet för att kunna tipsa låntagarna (främst barnböcker) och dels för att jag pluggade till bibliotekarie på halvtid medan jag jobbade på heltid, och det skulle jag aldrig ha hunnit om jag inte ökat upp min läsförmåga. Så jag läser numera snabbt och det är väl bra på vissa sätt, men det kan också vara en nackdel i vissa lägen.

Jag föredrar helt klart nyheter i tidningar. Dels för att jag är en läsare snarare än en tv-tittare och dels kanske för att jag jobbat som skrivande journalist i många år. Tryckta tidningar är ett media jag känner mig trygg med, även om jag läser allt mer digitala tidningar nu också.

Fågeltämjaren

FågeltämjarenNär jag läste Pärlfiskaren förra året golvade den mig fullständigt. Ändå har det konstigt nog tagit ända tills nu innan jag tog tag i att börja läsa uppföljaren, Fågeltämjaren.

Pärlfiskaren handlar om Miranda, en ensam, övergiven tjej som är en av de allra bästa pärlfiskarna. Hon dyker oförskräckt ner i djupen och letar efter pärlor av olika slag som hon sedan säljer till uppköpare. När Drottningen utlyser årets jakt efter Ögonstenen, den mytomspunna och värdefulla pärlan som generationer har dykt efter men aldrig hittat, bestämmer sig Miranda för att även hon ska leta efter den. Men Miranda blir inte ensam på jakten efter Ögonstenen, hon tvingas också ta sig an Syrsa, ett litet barn som pladdrar och som knappt kan dyka. Dessutom förföljs de av en kvinna som heter Iberis som också vill ha Ögonstenen, men som vill ha pärlan för sina egna, ondskefulla syften.

Fågeltämjaren är fortsättningen på serien som består av totalt fyra böcker, Legenden om Ögonstenen. Miranda och Syrsa har bosatt sig i norra hamnstaden, i Lydias hus. Miranda dyker inte längre efter pärlor. Hon är nu skogshuggare. När hon var pärlfiskare dök hon i de djupaste vattnen. Nu när hon är skogshuggare klättrar hon i de högsta träden. Med samma skicklighet som Miranda dök efter pärlor klättrar hon nu högt uppe i smaragdkronorna där hon träffsäkert använder sin yxa. Just nu håller de på att förbereda sig för vintern i den norra hamnstaden. Skogshuggarna bygger upp ett vedförråd. Men vintern kommer tidigt och med vintern kommer onda krafter som snart har satt staden i sitt grepp. Dagskatornas beteende är förändrat och de attackerar nu i flock. När Iberis med det vita håret dyker upp har den vänliga hamnstaden förändrats till oigenkännlighet.

Återigen har Karin Erlandsson skrivit en underbar äventyrsberättelse som utspelar sig i en magisk miljö. I Pärlfiskaren fick vi följa med ner i havsdjupen bland sjungande pärlor, gormkrabbor och roshajar. I Fågeltämjaren får vi istället följa med till skogen där skogshuggare, båtbyggare och möbelsnickare hugger ner daggveke, korsek och smaragdkronor.  Skogen med alla sina tusen ljud, där träden susar högt upp i trädkronorna, ekorrar springer upp och ner för stammarna i de högsta tallarna med klor som hörs som mjuka klirranden mot barken, stålfjädrar tjattrar i buskarna och rävarna bökar i mossan. En idyll där ondskan tar sig in och får grepp över såväl människor som fåglar. Men där det goda ändå segrar, värmen och kärleken mellan människorna får Miranda och Syrsa att bege sig ut för att försöka befria staden. Den här boken är mörkare än föregångaren, men det blir ändå aldrig för läskigt. Boken avslutas med en rejäl cliffhanger och nu längtar jag efter att läsa bok nummer tre i serien som heter Bergsklättraren. I första boken stod vattnet och pärlorna i centrum och i denna bok är det alltså skogens och eldens tur att stå i centrum. Tanken är att vart och ett av de fyra elementen ska få sin egen bok, så det ska bli spännande ta del av detta i de två kvarvarande böckerna i serien.

Jag gillar verkligen de här böckerna. De suger in läsaren i en underbar miljö och det är svårt att lägga ifrån sig boken, man vill bara fortsätta vistas i miljöerna och ta reda på vad som händer med Miranda, Syrsa och alla de andra karaktärerna vi lär känna. Språket är också något extra, det är poetiskt och vackert. Jag gillar skildringen av relationer, av människornas gemenskap, av de olika regionerna i landet som var och en har sin egen särart och sitt eget folkslag. Karaktärerna lever bland djur och växter vi aldrig hört talas om i vår värld och äter sådant som violgröt, hunungssmörgåsar och päronmust. Det är en välskriven berättelse som också är härligt normbrytande. Flera av karaktärerna har funktionsvariationer, men dessa befinner sig varken i berättelsens centrum eller försvårar för karaktärernas förmåga att kämpa för landets och sin egen överlevnad.

Böckerna vänder sig till barn mellan 9-12 år, men även jag som vuxen har ju fallit pladask för Legenden om Ögonstenen, så man kan säga att de är allåldersböcker. Perfekta högläsningsböcker.

Fågeltämjaren är utgiven av förlaget Schildts & Söderströms. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Sagan

SaganSanna Borell har tidigare bland annat gett ut bilderböckerna En sån dag, Kedjan, Jakten och Klappa snällt. Nu är hon här med en ny bilderbok som kort och gott heter Sagan. Det är en berättelse i annorlunda tappning av den traditionella sagan. Här finns flera igenkännande referenser till sagor så som Alice i underlandet och Rödluvan och vargen. Det börjar med att vi möter en flicka som i sin röda klänning och korg i handen går ut i skogen. När hon kommit en bit stöter hon på ett problem, en varg, och när hon äntligen verkar ha lyckats ta sig ur knipan hopar sig problemen istället. Till slut kommer en oväntad hjälte in i bilden och allt löser sig. Eller?

Det är en annorlunda och intressant bok utifrån dess uppbyggnad. Det är en slags metaberättelse som driver med hur berättelser är skrivna och uppbyggda. Boken inleds med:

Här börjar sagan. Det där är flickan.

Hon är huvudperson. Nu går hon ut i skogen.

Sedan fortsätter berättelsen med humor, självironi, självdistans, dramatik, spänning och en hel del läskiga inslag. Lite längre fram i berättelsen kommer detta uppslag:

Här når sagan en vändpunkt.

Hjälten kommer in! Det var på tiden.

Va? Är det där hjälten?

Och ska den bara stå där?

Som ni ser vänder sig nog den här bilderboken till lite äldre barn än förskolebarn. Jag tänker lågstadienivå. Gärna efter att man pratat om berättelsers uppbyggnad och i samband med att barnen lär sig skriva egna berättelser. Jag gillar referenserna till de klassiska sagorna och att de är moderniserade. Dessutom med ett oväntat slut. Illustrationerna är också häftiga – enkla, stiliserade men samtidigt med intressanta detaljer och känslouttryck.

Sagan är helt enkelt en läsvärd bilderbok, men inte för de allra yngsta som kan bli skrämda av de lite råa bilderna. Jag skulle säga från 5 år och uppåt.

Boken är skriven och illustrerad av Sanna Borell. Den är utgiven av förlaget Opal. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

 

Tjejen på skolgården

Tjejen på skolgårdenTjejen på skolgården är en lättläst bok av Mårten Melin. Perfekt för nyanlända barn i mellanstadieåldern och högstadieåldern, eller andra barn som behöver en lättläst bok. Den handlar om en tjej som heter Shima och som älskar basket. När skolgården är tom brukar Shima gå dit och spela basket för sig själv. Hemma var hon bäst i laget. Här i Sverige har hon inget lag. Så en dag, precis när hon ska kasta bollen i korgen, ser hon en tjej på skolgården. En tjej i hennes egen ålder. Hon verkar vilja något…

Trots att detta är en lättläst bok så rymmer den så mycket. Att komma ny till ett främmande land, vänskap, ensamhet, längtan, ett sportintresse. Boken skildrar ett möte mellan två barn med olika bakgrund. Den visar att ord inte är allt och att man kan dela ett intresse och till och med bli vänner, även om man inte har samma språk. Trots att boken innehåller få ord ryms så mycket känslor. Här finns också mycket att prata om ifall man vill läsa boken i en klass eller grupp med barn. Det är kul att det numera skrivs och ges ut fler sådana här böcker där språket är enkelt, men där innehållet ändå är anpassat för lite äldre barn. Jag tror många kan känna igen sig i eller uppskatta denna bok. Jag fastnade för Shima och hennes nyfunna vän. Hoppas det kommer fler böcker där vi får läsa om hur deras vänskap utvecklas i takt med att de lär känna varandra.

Tjejen på skolgården är utgiven av Nypon förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.

Jordens största kalashatare

Det finns barn som har jättemånga kompisar.

En del vill aldrig vara ensamma. När de är ensamma så gråter de, eller har supertråkigt.

Andra har inga kompisar alls.

Och så finns jag.

Jordens största kalashatare handlar om Freja som tycker om att vara ensam. Hon undrar varför man alltid måste jobba två och två på lektionerna och vara med på alla samlingar på fritids. Freja har kompisar. Flera stycken. Som Elsa som bor granne med Freja och Anton på fritids. Det är inte så att hon inte får vara med. Tvärtom, hon blir ofta inkluderad, men hon väljer att vara för sig själv ibland.

Med kompisar kan man göra en massa saker. Man kan leka och prata och skämta med varandra. Det tycker jag om.

Men ibland vill jag bara vara ensam. Vissa saker kan man faktiskt bara göra för sig själv. Ibland finns det sånt jag bara MÅSTE sitta och tänka på en stund. Jag har kommit på kättemånga bra tankar.

Om någon kommer och stör, tappar jag liksom bort mig och måste börja om igen. Det kan vara irriterande faktiskt.

Freja berättar i jag-form om sitt liv och hur hon ser på det där med vänskap. Hon tycker om lugn och ro, precis som sin pappa. Faktum är att pappa är den enda som riktigt förstår Freja. Så en dag börjar Lomi i klassen. Freja tycker ganska bra om honom. Tills den dag han bestämmer sig för att ha kalas. När alla i klassen ska gå på Lomis kalas känner sig Freja också tvungen att gå. Trots att hon egentligen hatar skräniga kalas med massor av barn. Jordens största kalashatare, det är Freja det. Men kalaset blir inte alls som Freja har tänkt sig. Inte alls. Det visar sig att Lomi och Freja är ganska lika varandra. De blir kompisar. Det som är så bra med Lomi är att han inte tycker att det är konstigt att Freja ibland vill vara för sig själv. Det vill han också. Han blir inte heller ledsen när Freja inte känner för att leka. Och hon blir inte ledsen när han inte vill. De är vänner ändå. Och till sist konstaterar Freja:

Vissa lekar kan man bara leka själv. Men det känns bra att inte alltid vara ensam.

Ibland kan man vara för sig själv, fast tillsammans.

Jordens största kalashatare

Jordens största kalashatare är en bok som belyser vänskap på ett annorlunda sätt. Istället för att fokusera på barn som inte får vara med fokuserar Ellen Greider i sin berättelse på ett barn som får vara med, men själv väljer att vara för sig själv. Boken visar att vänskap och lek kan se ut på olika sätt och att alla sätt bör vara lika accepterade. Jag tror det är många barn som faktiskt kan känna igen sig i Frejas självvalda ensamhet. Dessutom kan läsare få ökad förståelse för att man kan se olika på vänskap och att vänskap kan se olika ut. Vi vuxna får också en tankeställare. Det är så lätt att som vuxen vilja inkludera alla barn, att ingen ska behöva känna sig utanför och att alla ska vara med i leken, framförallt inom skolvärlden. I sin iver kan man då lätt glömma att det ju faktiskt också finns de barn som inte alltid vill vara med andra, barn som kan vilja vara med ibland, men som också gärna vill dra sig undan och vara själva andra stunder. Och det måste få vara okej.

Boken är lättläst, det är inte mycket text på varje sida och dessutom är den rikt illustrerad. En bok för lågstadieläsarna att läsa själv eller en högstadiebok för lågstadiebarn och äldre förskolebarn. Jordens största kalashatare är skriven och illustrerad av Ellen Greider, som är serietecknare och illustratör, utbildad vid serieskolan i Malmö. Hennes första bok, den hyllade serieromanen Lunchbox, kom ut 2018. Jordens största kalashatare är utgiven av Alfabeta förlag. Den finns att låna på biblioteket och att köpa på Adlibris och på Bokus.

Våffelhjärtat

Bildresultat för våffelhjärtatTrille är säker på att hans faster-farmor lagar de godaste våfflorna i världen. Han är också säker på att han bor på det bästa stället av alla och att hans granne Lena är hans allra bästa vän. Men han är inte lika säker på att han är hennes bästa vän. Våffelhjärtat är en populär högläsningsbok på biblioteken där jag jobbar och nu när jag läst den förstår jag varför. Boken handlar om två nioåringar, Trille och Lena, som bor grannar och går i samma klass. De hittar på alla möjliga roliga saker tillsammans. Men ibland blir det lite fel. Många gånger övergår roligheterna i galenskaper och det är tur att deras föräldrar har lite is i magen, för är det inte hjärnskakning så är det andra läskigheter som inträffar. Det finns inget som inte de båda barnen tar tag i. Ena dagen bestämmer de sig för att leta efter en ny pappa åt Lena och nästa dag ska de skapa en ny Noaks ark. Och mitt i alltihop berättar Lena att de ska flytta. Hur ska det gå? Vem ska då Trille leka med? Och hur hanterar man rädslan att förlora någon man älskar?

Våffelhjärtat tar både stort och smått, precis den där mixen som finns i en nioårings hjärna. Jag förstår att boken är populär som högläsningsbok på lågstadiet, för det finns så många teman att prata kring. Den har allt – glädje, sorg, äventyr, humor och relationer. Trille är försiktig och tänker och grubblar mycket, medan Lena är mer spontan och våghalsig och handlar innan hon tänker. Lena är målvakt i fotbollslaget och den enda i klassen som kan klå upp mobbaren Kai-Tommy. Ja, de är omaka de båda barnen, men trots detta har de en så stark vänskap. Just att de båda personerna som boken kretsar kring är så olika öppnar både för samtal kring vänskap och att våga vara sig själv, men skapar också möjlighet till igenkänning för många barn. Författaren Maria Parr liknas ibland vid Astrid Lindgren och jag ser en likhet när det gäller skildringen av barndomen där det är fyllt av lek och fantasi och barnen får vara barn, samtidigt som ingen av författarna väjer för svåra ämnen som ålderdom, olyckor och döden.

Min bästis målvaktenVåffelhjärtat kom redan 2007. Förra året kom en efterlängtad fristående uppföljare som heter Min bästis målvakten. Precis som i första boken får vi även i denna bok följa barnen i  byn Dunk-Mathilde under ett år. Mycket är sig likt i den norska lilla byn där Trille och Lena bor med fjordar och fjäll inpå knuten. Men mycket har också förändrats. Det har nämligen hunnit gå några år sedan den första boken och barnen är inte längre nio år, utan på gränsen till tonåringar. Denna nya bok klassificeras också som Hcg, dvs för barn från nio år. Våffelhjärtat är en Hcf, för barn mellan cirka sex och nio år. En ny fotbollstränare gör livet surt för Lena som ju spelar fotboll i killarnas fotbollslag. Trille har gått och blivit kär. Mycket av hans tankar kretsar just nu kring hur han ska kunna imponera på den nya, söta tjejen i klassen. Lena och Trille bygger en fin flotte även om första flottfärden blir lite vådlig. Äventyren fortsätter och det håller på att gå riktigt illa när barnen bestämmer sig för att gå julbock i gårdarna mitt i orkanstormen. Under året föds också ett par bebisar i byn och ute på havet jagar farfar fortfarande efter storfisken, fast han är för gammal. Både Trille, Lena och farfar får  som ni ser ett år då de måste kämpa med sig själva och mot naturens krafter. För vad ska man göra när flottarna man bygger förliser, flaskposten bara driver tillbaka och ingen bryr sig om vad man kan? Ja, inte ge upp i alla fall!

Även när jag läser Min bästis målvakten förs tankarna till Astrid Lindgren och till böckerna om Pippi, Emil och Ronja. Här blandas humor och lek med allvar och dramatik. Vänskap och kärlek är starka teman, liksom relationer överhuvudtaget, så som den fina relationen mellan Trille och farfar. I denna nya bok har barnen vuxit upp lite och som vuxen känner jag så starkt igen mig i alla känslor som är all over the place. Det är jobbigt när kroppen och knoppen växer från barn till tonåring. Men det kan vara lika jobbigt att bli gammal med en kropp som sviker. Det kan vara jobbigt med vänskap och kärlek också, liksom ensamhet och utanförskap. Men trots att det handlar om starka känslor är detta också en mysig och fin bok. En varm barndomsskildring i en idyllisk miljö bland fjäll och fjordar. En perfekt högläsningsbok för hela familjen eller klassen.

Böckerna finns att låna på biblioteket. Min bästis målvakten finns också att köpa på Adlibris samt på Bokus. Missa inte att författaren Maria Parr också har skrivit Tonje och det hemliga brevet som ju låg till grund för Sveriges Radios julkalender 2018.

 

Minns oss som nu

Minns oss som nuMinns oss som nu är den andra, fristående, delen i Anna Lönnqvists feelgoodserie om invånarna i den fiktiva byn Sunnanby. Den första boken hette Sommaren med Ava. Denna nya bok har dock andra huvudpersoner. Boken handlar om floristen Thea som bor i Nya Zeeland, men som har svenskt påbrå. Dagen före julafton anländer Thea till ett frostigt Sunnanby. Hon har två veckor på sig att ta hand om dödsboet som hennes mammas moster lämnade efter sig, sen ska hon åka tillbaka till Nya Zeeland för att fortsätta driva sin älskade blomsterbutik. Butiken som blev hennes allt när hon tre år tidigare flydde från Sverige, fast besluten att aldrig återvända. Nu är hon också fast besluten att sälja gammelmoster Mariannes västerbottensgård för att snabbt åka tillbaka hem till Nya Zeeland, men ödet vill visst annorlunda.

Huset som Thea har ärvt inhyser en stor syateljé och visar sig snart vara fullt av hemligheter, och mostern Marianne betydligt mer passionerad än hennes ensamma tillvaro tydde på. Thea blir snabbt uppslukad av att finna svar. Samtidigt träffar hon Tim den snygga, men gåtfulla fotografen och märker hur hon börjar dra paralleller mellan sitt eget liv och Mariannes. De verkar ha mer gemensamt än hon någonsin kunde tro. Thea bär dock på en egen tung hemlighet och vet att hon aldrig mer kan ha ett förhållande. Tim i sin tur har ett trassligt förflutet som hans hjärta aldrig återhämtat sig från. Drömmen om de två är omöjlig redan från början och när tiden rinner ifrån dem visar sig Tim också ha dolt saker som får långt större konsekvenser än han själv kunde ana.

Minns oss som nu är en feelgood om kärlek, krossade hjärtan, sorg, längtan och svåra livsbeslut. Den utspelar sig i Västerbotten, en trakt som mitt hjärta klappar lite extra för och därför är det förstås extra roligt att läsa alla fina miljöskildringar. Boken är snabbläst med ett språk som flyter, en varm, charmig och mysig kärleksberättelse samt härliga, levande karaktärer. Jag personligen tyckte bättre om den första boken i serien, men det var roligt att återse Sunnanby och jag ser fram emot att fortsätta läsa böckerna i serien om invånarna i Sunnanby.

Boken är utgiven av Louise Bäckelin förlag och den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

I hemlighet begravd

I hemlighet begravdI hemlighet begravd är den tionde boken i deckarserien Morden i Sandhamn av Viveca Sten. Delar av ett människoskelett hittas på den obebodda ön Telegrafholmen mittemot Sandhamn. Thomas Andreasson får fallet på sitt bord. Spåren pekar mot två kvinnor som försvunnit från trakten tio år tidigare. Men vem har egentligen begravts på ön. Åklagaren Nora Linde är sjukskriven efter ett tragiskt brottsmål och tillbringar sommaren som vanligt på Sandhamn. Hon plågas av ångest och mardrömmar och kan inte sluta älta sitt misslyckande. När hon hör om vad som hänt på Telegrafholmen försöker hon desperat ställa saker och ting till rätta genom att inleda en egen utredning vid sidan om polisens utredning. Men det visar sig vara farligt och dessutom utsätts vänskapen mellan Thomas och Nora för svåra prövningar i och med Noras beslut. Samtidigt finns det någon bland Sandhamnsborna som vet sanningen kring försvinnandena och mordet. Vem? Och vad är det som egentligen har hänt?

Precis som tidigare böcker i serien gick det snabbt att läsa I hemlighet begravd. Det är roligt att återse de gamla välbekanta karaktärerna igen, även om jag verkligen inte kan låta bli att irritera mig på Nora den här gången. Hon har allt, varför förstör hon då för sig själv så som hon gör? Jag känner inte igen hennes gamla jag och det gör också att boken tappar lite. Samtidigt är det spännande och intressant med de olika fallen och intrigerna. Jag gillar också miljöbeskrivningarna och den somriga skärgårdskänslan. Helt enkelt en snabbläst deckare, perfekt för den som vill läsa lite påskekrim i helgen!

I hemlighet begravd är utgiven av bokförlaget Forum. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.