MonsterMira och murveldjuret är i ett litet bilderboksformat, men skenet bedrar för det är egentligen en kapitelbok för barn från tre år. Den har sex korta kapitel och för de äldre barnen kan man egentligen läsa hela boken på en och samma gång, den är inte jättelång. Den handlar om Mira som ska följa med sin morfar till den sura konstnären Margot Krans. Mira tycker egentligen inte alls om att följa med till Margot, just eftersom hon är så sur av sig. Men just denna gång vill hon faktiskt, för Margot har skaffat sig ett murveldjur och Mira älskar ju djur. Det visar sig dock att Margot inte alls verkar vilja visa sitt nya djur, ska det bli något murvelmys får nog Mira ordna det själv. Fast det blir förstås inte alls som hon tänkt sig…

MonsterMira och murveldjuret är alltså en kapitelbok för barn från tre år, men den fungerar lika bra för äldre barn. Det finns inte så många kapitelböcker för barn i förskoleåldern och jag vet inte om det passar alla barn att läsa en berättelse där man måste vänta tills nästa kväll för att få höra nästa del i berättelsen, men jag vet att det finns barn som gärna vill höra kapitelböcker redan i den åldern och därför är det bra att det finns.

Boken utspelar sig alltså i en monstervärld som är rätt olik vår egen. Men många barn kan nog ändå känna igen sig i Mira som är berättelsens huvudperson. Hon känns som vilket barn som helst och verkar tänka och känna precis som oss människor. Författaren skriver också i ett följebrev att hon ville skapa en rolig och fantasifull berättelse med stor igenkänningsfaktor och att hon tar upp ämnen som är viktiga för hennes egna barn och deras kompisar, så det vardagsnära finns ju där. Boken har illustrationer av Maja-Stina Andersson och det är riktigt fantasifulla, detaljrika, humoristiska och charmiga bilder i klara färger. Monstervärlden är inte läskig, tvärtom, monstren är bara gulliga. Mira bor med två mammor och sin lillebror Rutus. Dessutom verkar som sagt morfadern stå nära Mira. Karaktärerna är härliga, monstren fulsöta och berättelsen rolig med ett fint budskap. En kul bok för alla monsterälskare helt enkelt.

MonsterMira och murveldjuret är utgiven av Olika förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Tova har flyttat till ett nytt hus med sin familj. Hon saknar sitt gamla hus, det nya är för stort och luktar konstigt. När Tova glömmer sitt gosedjur Kaninis blir hon jätteledsen. Hur ska Kaninis hitta hem igen? Och vem är det som fnittrar bakom tapeten i hennes rum?

När jag läste baksidestexten till Var är Kaninis blev jag lite misstänksam. Redan i första meningen till den korta baksidestexten läser jag ”Tova har flyttat till en nytt hus med sin familj”. Första intrycket är ack så viktigt och felstavningar eller grammatiska fel i barnböcker är något jag har väldigt svårt för. Men när jag läste boken blev jag positivt överraskad.

När Tova ska sova första natten i sitt nya rum kommer en figur ut ur tapeten. Det är Elska, kärlekens Julle. Sedan blir Tova och hennes bror Simon introducerade för Jullarna som bor i Jullelandet. De kommer till den riktiga världen när barn behöver dem och vägen emellan världarna går via Tovas tapet. Det är bara barn som kan se dem. Jullarna kan utöva magi med hjälp av ett magiskt grönt glitterstoft och det är precis vad Elska gör för att hämta tillbaka Kaninis åt Tova. När Tova vaknar på morgonen igen ligger Kaninis i hennes famn.

Författaren Holmfridur Hardardottir är den som har skapat Jullarna. En kväll när hon stod och betraktade sin sovande dotter Tova funderade hon på hur man kan förmedla trygghet till fler små och stora människor, när färgglada figurer plötsligt presenterade sig och krävde att få vara en del av hennes liv. Sedan dess har Jullarna blivit allt från kramdjur till föremål för forskningsprojekt kring autism. Och här är alltså första boken om Jullarna och Jullelandet. Det finns sju Jullar med olika personligheter och utseenden. De presenteras i slutet av boken.

Det här är en berättelse som barn säkert lätt kan känna igen sig i. Trots det övernaturliga draget och fantasifigurerna är ramberättelsen vardagsnära. Att sakna någon och känna sig ensam är något de flesta har varit med om någon gång. Jullarna är också figurer som är lätta att ta till sig. Boken är fantasifull och bilderna av Emmalill Frank är färgglada. Texten känns dock för lång, den hade mått bra av att en redaktör kortade ner och knöt ihop den bättre. Men detta är ju en debutbok och det ska finnas utrymme för förbättringar i en debut. Tanken är tydligen att det ska bli fler böcker om Jullarna, kanske en om varje figur. Bok nummer två kom för två år sedan, men jag har inte sett något om att fler ska vara på väg. Var är Kaninis fungerar bra som högläsningsbok för barn från tre år.

Var är Kaninis finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Igår skrev jag om novellsamlingen Det osynliga barnet och Granen som innehåller två av Tove Janssons mest kända noveller. Just den utgåvan vänder sig väl mest till äldre läsare eftersom bilderna är få och svartvita. Men själva berättelserna, inte minst Granen, passar utmärkt även för små barn. Jag skrev igår att Granen absolut skulle fungera redan i förskoleåldern. I år kom den faktiskt också ut som bilderbok. Det är Alex Haridi, Cecilia Davidsson och Filippa Widlund som har skapat bilderboken Julen kommer till Mumindalen efter berättelsen Granen av Tove Jansson. Författarna Alex Haridi och Cecilia Davidsson har alltså återberättat novellen, medan konstnären Filippa Widlund har skapat helt nya bilder till.

Själva berättelsen är sig ju lik. Granen handlar ju om när Muminfamiljens vintersömn bryts av att Hemulen väcker dem och säger att det är jul. Han hastar vidare eftersom han har så mycket att förbereda. Familjen kliver yrvaket upp och finner Mumindalen täckt av snö och överallt är det figurer som jäktar runt för att hinna med att fixa med gran, klappar och julmat. Alla hetsar upp sig över något som är på väg mot Mumindalen. Det verkar både mystiskt och farligt, och det kallas för Julen…

Berättelsen är humoristiskt skildrad och många barn kan nog skratta åt Muminfamiljens försök att ordna med julbestyren trots att de aldrig tidigare hört talas om julen. Men det finns också ett allvar bakom och som vuxen läsare är det nog lätt att man börjar fundera lite kring julens måsten. Vad är det egentligen som är viktigt på julen? Krävs verkligen all denna stress och press? Det här är verkligen en berättelse som kan läsas på olika nivåer, från att vara en enkel julberättelse för de yngsta till en berättelse att fundera över och diskutera kring, kanske redan från låg- och mellanstadiet.

Tove Jansson skapade några bilderböcker under sin tid, exempelvis Vem kan trösta Knyttet. Men såvitt jag vet gavs aldrig Granen ut som bilderbok utan bara i novellform, främst riktad till äldre läsare. Därför är det roligt att den nu har getts ut även i bilderboksform, för själva berättelsen fungerar absolut även för yngre. Boken är en del i Bonnier Carlsens satsning på att ta fram nya bilderböcker om Mumintrollen för nästa generation Muminälskare. De nya böckerna ska enligt förlaget anknyta till Tove Janssons klassiska berättelser och i både text och bild förmedla magin, klokskaperna, kärleken, ljuset och mörkret som finns i Muminvärlden.

Jag tycker att Granen fungerar ypperligt som bilderbok och jag tycker att bilderboksmakarna har lyckats bra med Julen kommer till Mumindalen. Det är en lättillgänglig bilderbok som förmedlar liknande känslor som Tove Janssons egna böcker ger vid läsning. Illustrationerna är otroligt välgjorda, man känner tydligt igen alla karaktärer och den magi och mystik man känner igen från Tove Janssons berättelser återfinns även i dessa illustrationer. Man märker att det finns en hel del som skiljer sig åt i denna text jämfört med originalet ifall man detaljgranskar dem. Den ligger nära Tove Janssons text och den är välskriven och flyter på bra. Hade det här varit en helt nyskriven bilderbok hade jag inte haft något att anmärka på texten, så skickligt skriven är den. Men. Det stora Men:et. Jag tycker inte att texten andas Tove Jansson riktigt på samma sätt som bilderna gör. Nära, men inte lika nära. Inte så nära som jag hade hoppats på nu när förlaget vill få fram böcker för nästa generation Muminälskare. Borde inte den nya generationen får chansen att upptäcka den värld som Tove Jansson skapat och som är så unik i det sätt varpå karaktärerna uttrycker sig? För just det tycker jag försvinner i denna bilderbok. Karaktärerna pratar inte så som jag är van. Och därmed blir de inte heller de karaktärer jag känner igen och älskar. De karaktärer som jag vill att mina barn också ska få lära känna och ta till sitt hjärta. Nej, idén är god och illustrationerna är magiska i Tove Janssons anda, men texterna är jag inte riktigt nöjd med. De är alltför förenklade och denna förenkling gör att en stor del av känslan försvinner. Dialogerna och sättet att uttrycka sig på är ju en så viktig del i karaktärernas uttryck och det är det som jag tycker saknas här. Jag förstår inte varför förlaget inte kunde ha tagit originaltexten till Granen och gett ut den oförändrad som en bilderbok med Filippas underbara bilder till. Det hade blivit succé. Det finns enligt mig ingen anledning att ge sig på texten och omarbeta den såhär mycket. Som bilderbok är Julen kommer till Mumindalen visserligen en fin bok, men som ”ny bilderbok för nästa generation Muminälskare” lämnar texten tyvärr utrymme för förbättring för att den ska vara helt i Tove Janssons anda. Jag hoppas att den nya generationen Muminälskare också får ta del av originalet och lära känna karaktärerna på riktigt, så som Tove Jansson skapade dem.

Till sist, ett exempel på textens förvandling. Först ett stycke ur originaltexten som är hämtad ur novellsamlingen Det osynliga barnet och Granen:

Mamma, vakna, sa Mumintrollet förskräckt. Nånting hemskt har hänt. De kallar det jul.

Vad menar du? sa mamman och stack fram nosen.

Jag vet inte riktigt, sa hennes son. Men ingenting är ordnat och nån har gått förlorad och alla springer omkring som tokiga. Kanske det är översvämning nu igen.

Och så samma stycke ur bilderboken Julen kommer till Mumindalen:

-Mamma, vakna, sa Mumintrollet. Nånting hemskt är på väg hit! Det heter Julen.

-Vad menar du? sa mamman yrvaket och stack fram nosen ur täcket.

-Jag vet inte riktigt, sa Mumintrollet. Men Hemulen säger att inget är klart och att alla springer omkring som tokiga. Man måste nog vara väl förberedd.

Ni som läst den nya bilderboken, vad tycker ni om att texten är ombearbetad och förenklad så mycket?

Julen kommer till Mumindalen finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

  

Olika förlag har börjat med en ny serie som de kallar för Moderna sagor. Där tar sig Alexander Jansson, Sofia Jensfeldt och Silvy Strand sig an några av våra mest kända och älskade sagor. Först ut är Askungen och Rödluvan. Jag tror också att fler sagor är att vänta inom kort.

Som ni nog vet så drömmer Askungen sig bort och längtar efter äventyr och glädje. I denna variant av sagan bor hon hos sin faster och sina kusiner och de är hemska att bo med. En dag bjuder dock Prinsessan in hela riket till bal, men Askungen måste förstås stanna hemma och göra sina sysslor. Men till balen kommer en främling som dansar och förtrollar Prinsessan med sin skönhet. Främlingen är iklädd en hemmasydd regnbågsfärgad klänning som är alldeles förtjusande. Men Främlingen försvinner från balen och Prinsessan skickar dagen därpå ur sin specialstyrka för att leta efter henne.

Rödluvan bor med sin pappa och en dag ska han bege sig hem till morfar Offe som är sjuk. Rödluvan älskar skogen. Men i skogen lurar också Vargen. Vargen som inte längre kan jaga eftersom hon skurit sig i tassen. Hon ser Rödluvan och morfar som ett lätt byte och slukar dem båda i ett nafs. Som tur är så blir de räddade av Skogsvaktaren och hon är listig nog att se att Vargen slukat några som hon egentligen inte borde ha ätit.

Det som utmärker dessa moderna sagor är förstås att de har fått flera nya, fräscha, spännande element. Som att prinsen i Askungen är utbytt mot en prinsessa, att Rödluvan är en pojke och att Vargen egentligen inte är så ond utan det finns orsaker till hennes handlingar. Men det är inte bara så enkelt som att författarna har bytt kön på karaktärerna, nej, det finns betydligt mer i sagorna än man först tänker på. Nya karaktärsegenskaper, detaljer i bilderna som fördjupar utan att problematisera och båda sagorna har också fått nya, intressanta slut med en spännande twist. Dessutom har sagorna fått nya, fantastiska illustrationer som speglar den mångfald vårt samhälle består av. Helt enkelt klassiska sagor, men moderniserade för att passa vår samtid.

Det vore kul att jobba med dessa böcker tillsammans med de klassiska sagorna i ett sagotema i exempelvis förskoleklass eller klass ett. Även för de äldre barnen på förskolan fungerar böckerna. Tänk så skönt att de gamla sagorna idag finns i flera varianter så alla kan hitta sin favorit och som man själv kan känna igen sig i.

Både Askungen och Rödluvan finns att köpa hos Adlibris (här och här) och Bokus (här och här).

Under mattan är Sara Lövestams bilderboksdebut. Dock är hon ju ingen nybörjare när det gäller att skriva eller som författare, hon har ju gett ut en rad vuxenböcker och även skrivit för mellanåldern. Därför hade jag höga förväntningar på hennes bilderboksdebut. Och det bästa av allt är att hon infriade dem. Under mattan är en rolig bilderbok med ett intressant tema som det skulle vara riktigt roligt att ha boksamtal kring.

Det började med ett ganska litet monster. En morgon satt det bara där på diskbänken när pappa skulle rosta bröd. Men pappa blev inte förvånad, han tog bara tag i monstret och gick ut i vardagsrummet där han slängde monstret under mattan. Efter det börjar allt möjligt skräp att samlas under mattan. Till slut är högen under mattan stinkande, morrande och stor som en flodhäst. De tvingas gå omvägar runt mattan. Men ändå låtsas mamma och pappa som ingenting. Vad skulle egentligen hända om någon lyfte på mattan?

Det går ganska snabbt upp för en under läsningen att monstret under mattan förstås handlar om helt andra saker. Sådant man inte talar om, som man stoppar undan, gömmer, skäms för och inte låtsas om. Exakt vad det handlar om är dock upp till läsaren. Man kan tolka in de flesta familjehemligheter i monstret under mattan. Jag tror säkert många barn känner igen sig och då kan boken vara en bra ingång för att börja prata om det. Jag skulle kunna tänka mig att boken fungerar lika bra på förskolan och lågstadiet som i socialtjänstens barngrupper för barn som har skilda föräldrar, eller föräldrar med missbruksproblem eller psykisk ohälsa. Men det bästa med boken är att den har olika lager. Om man inte alls har sådana problem hemma så behöver man inte tolka in någonting alls. Då fungerar det precis lika bra att läsa boken som en humoristisk bok om monster. Och det är ju just det som gör boken så bra, att det finns utrymme för flera olika tolkare och att varje läsare har chans till sin egen tolkning.

Under mattan är illustrerad av skickliga Per Gustavsson. Han jobbar mycket med perspektiven, vilket gör att huvudpersonens oro och vuxenvärldens förmåga att låtsas som ingenting verkligen skildras tydligt i bilderna. Sådana känslor kan vara svåra att skildra annars, men han gör det väldigt. I slutet av boken, när föräldrarna tagit itu med monstren/problemen och det inte längre finns någon stinkande hög under mattan så syns det också tydligt i bilderna som blir ljusare, lugnare och gladare. Ett plus också för att boken skildrar karaktärer ur ett icke-stereotypiskt sätt med avseende på exempelvis hudfärg och etnicitet, men utan att det problematiseras.

Så kul att två proffsiga personer valt att samarbeta kring det intressanta uttrycket ”sopa under mattan” och så kul att resultatet blev såhär bra. Jag hoppas vi får se mer av samarbetet mellan Sara Lövestam och Per Gustavsson. Under mattan är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.