Igår skrev jag om novellsamlingen Det osynliga barnet och Granen som innehåller två av Tove Janssons mest kända noveller. Just den utgåvan vänder sig väl mest till äldre läsare eftersom bilderna är få och svartvita. Men själva berättelserna, inte minst Granen, passar utmärkt även för små barn. Jag skrev igår att Granen absolut skulle fungera redan i förskoleåldern. I år kom den faktiskt också ut som bilderbok. Det är Alex Haridi, Cecilia Davidsson och Filippa Widlund som har skapat bilderboken Julen kommer till Mumindalen efter berättelsen Granen av Tove Jansson. Författarna Alex Haridi och Cecilia Davidsson har alltså återberättat novellen, medan konstnären Filippa Widlund har skapat helt nya bilder till.
Själva berättelsen är sig ju lik. Granen handlar ju om när Muminfamiljens vintersömn bryts av att Hemulen väcker dem och säger att det är jul. Han hastar vidare eftersom han har så mycket att förbereda. Familjen kliver yrvaket upp och finner Mumindalen täckt av snö och överallt är det figurer som jäktar runt för att hinna med att fixa med gran, klappar och julmat. Alla hetsar upp sig över något som är på väg mot Mumindalen. Det verkar både mystiskt och farligt, och det kallas för Julen…
Berättelsen är humoristiskt skildrad och många barn kan nog skratta åt Muminfamiljens försök att ordna med julbestyren trots att de aldrig tidigare hört talas om julen. Men det finns också ett allvar bakom och som vuxen läsare är det nog lätt att man börjar fundera lite kring julens måsten. Vad är det egentligen som är viktigt på julen? Krävs verkligen all denna stress och press? Det här är verkligen en berättelse som kan läsas på olika nivåer, från att vara en enkel julberättelse för de yngsta till en berättelse att fundera över och diskutera kring, kanske redan från låg- och mellanstadiet.
Tove Jansson skapade några bilderböcker under sin tid, exempelvis Vem kan trösta Knyttet. Men såvitt jag vet gavs aldrig Granen ut som bilderbok utan bara i novellform, främst riktad till äldre läsare. Därför är det roligt att den nu har getts ut även i bilderboksform, för själva berättelsen fungerar absolut även för yngre. Boken är en del i Bonnier Carlsens satsning på att ta fram nya bilderböcker om Mumintrollen för nästa generation Muminälskare. De nya böckerna ska enligt förlaget anknyta till Tove Janssons klassiska berättelser och i både text och bild förmedla magin, klokskaperna, kärleken, ljuset och mörkret som finns i Muminvärlden.
Jag tycker att Granen fungerar ypperligt som bilderbok och jag tycker att bilderboksmakarna har lyckats bra med Julen kommer till Mumindalen. Det är en lättillgänglig bilderbok som förmedlar liknande känslor som Tove Janssons egna böcker ger vid läsning. Illustrationerna är otroligt välgjorda, man känner tydligt igen alla karaktärer och den magi och mystik man känner igen från Tove Janssons berättelser återfinns även i dessa illustrationer. Man märker att det finns en hel del som skiljer sig åt i denna text jämfört med originalet ifall man detaljgranskar dem. Den ligger nära Tove Janssons text och den är välskriven och flyter på bra. Hade det här varit en helt nyskriven bilderbok hade jag inte haft något att anmärka på texten, så skickligt skriven är den. Men. Det stora Men:et. Jag tycker inte att texten andas Tove Jansson riktigt på samma sätt som bilderna gör. Nära, men inte lika nära. Inte så nära som jag hade hoppats på nu när förlaget vill få fram böcker för nästa generation Muminälskare. Borde inte den nya generationen får chansen att upptäcka den värld som Tove Jansson skapat och som är så unik i det sätt varpå karaktärerna uttrycker sig? För just det tycker jag försvinner i denna bilderbok. Karaktärerna pratar inte så som jag är van. Och därmed blir de inte heller de karaktärer jag känner igen och älskar. De karaktärer som jag vill att mina barn också ska få lära känna och ta till sitt hjärta. Nej, idén är god och illustrationerna är magiska i Tove Janssons anda, men texterna är jag inte riktigt nöjd med. De är alltför förenklade och denna förenkling gör att en stor del av känslan försvinner. Dialogerna och sättet att uttrycka sig på är ju en så viktig del i karaktärernas uttryck och det är det som jag tycker saknas här. Jag förstår inte varför förlaget inte kunde ha tagit originaltexten till Granen och gett ut den oförändrad som en bilderbok med Filippas underbara bilder till. Det hade blivit succé. Det finns enligt mig ingen anledning att ge sig på texten och omarbeta den såhär mycket. Som bilderbok är Julen kommer till Mumindalen visserligen en fin bok, men som ”ny bilderbok för nästa generation Muminälskare” lämnar texten tyvärr utrymme för förbättring för att den ska vara helt i Tove Janssons anda. Jag hoppas att den nya generationen Muminälskare också får ta del av originalet och lära känna karaktärerna på riktigt, så som Tove Jansson skapade dem.
Till sist, ett exempel på textens förvandling. Först ett stycke ur originaltexten som är hämtad ur novellsamlingen Det osynliga barnet och Granen:
Mamma, vakna, sa Mumintrollet förskräckt. Nånting hemskt har hänt. De kallar det jul.
Vad menar du? sa mamman och stack fram nosen.
Jag vet inte riktigt, sa hennes son. Men ingenting är ordnat och nån har gått förlorad och alla springer omkring som tokiga. Kanske det är översvämning nu igen.
Och så samma stycke ur bilderboken Julen kommer till Mumindalen:
-Mamma, vakna, sa Mumintrollet. Nånting hemskt är på väg hit! Det heter Julen.
-Vad menar du? sa mamman yrvaket och stack fram nosen ur täcket.
-Jag vet inte riktigt, sa Mumintrollet. Men Hemulen säger att inget är klart och att alla springer omkring som tokiga. Man måste nog vara väl förberedd.
Ni som läst den nya bilderboken, vad tycker ni om att texten är ombearbetad och förenklad så mycket?
Julen kommer till Mumindalen finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …