Jag brukar vinka till en sten

Jag brukar vinka till en sten är en bok om ett tungt ämne. Den handlar nämligen om ett litet barn som förlorar sitt syskon redan då han är en nyfödd bebis. Lillebror blev väldigt sjuk och tvingades åka ambulanshelikopter och ligga i respirator. Sedan dog han. Huvudpersonen fick aldrig leka med sin lillebror. Istället ligger lillebror begravd på kyrkogården, intill en sten. Huvudpersonen brukar vinka till stenen och låtsas att det är lillebror han vinkar åt.

Boken tar som sagt upp ett tungt ämne. Trots att ämnet är tungt så är det en hel del barn som drabbas av detta varje år och jag tycker att det är superbra att sådana här böcker finns så att de kan känna igen sig och få sina känslor bekräftade. Texten skildrar på ett väldigt bra sätt hur det faktiskt är att vara nära anhörig till ett barn som är svårt sjukt och sedan dör. Jag har lite svårt för illustrationerna som känns lite för vuxna i en barnbok, men de är detaljerade och känslofyllda. Boken vänder sig till barn mellan 3-6 år.

Jag brukar vinka till en sten är skriven av Karin Askerin, illustrerad av Mattias Kvick och utgiven av Idus förlag. Boken finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Vems syskon?

Vem-böckerna har ju varit oerhört populära hos de yngsta barnen i många år nu. Många av böckerna i serien handlar ju om relationer av olika slag och så gör även Vems syskon? Här angriper författaren syskontemat på ett lite annorlunda sätt än som annars brukar vara fallet med syskonböcker. Boken handlar nämligen om en familj med två barn som nu ska få ett tredje barn. Från början är bebisen ganska tråkig, den ligger ju bara still. Men de vuxna säger att den snart blir roligare. Och mycket riktigt, snart börjar bebisen gå. Men hela tiden går den till Gnis – aldrig till Knatt. Och den där avundsjukan drar igång ett riktigt syskonbråk som nog de flesta flerbarnsfamiljer kan känna igen sig i. Träffsäkert, humoristiskt, men med ett stråk av allvar och mycket tröst och bekräftelse.

Vems syskon är skriven och illustrerad av Stina Wirsén och utges av Bonnier Carlsen. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Puck får ett syskon

Puck har vi träffat på tidigare i böckerna Puck flyger flygplan och Puck går till frisören. Nu har Puck fått ett syskon och det är ju mysigt. Fast det är också svårare än Puck tänkt sig – bebisen kan ju inte leka! Som tur är så visar det sig att det finns andra saker som Puck och Pio kan göra tillsammans.

Puck får ett syskon beskriver på ett pedagogiskt, men samtidigt humoristiskt sätt hur det går till att få ett syskon, hur mammans mage växer och hur det är att ha en liten bebis i huset. Längst bak finns också bilder på olika tillbehör till bebisen, perfekt som ett slags pekbok för att lära sig namnet på alla nya pryttlar där hemma. Boken är också bra ur ett normkritiskt perspektiv. Som jag skrivit tidigare, när jag recenserade de andra böckerna om Puck så nämns aldrig Pucks kön. Det innebär att såväl killar som tjejer kan identifiera sig med huvudpersonen utan att könet problematiseras. Inte heller bebisens kön nämns. Mammans namn nämns aldrig, däremot bebisens pappas namn, vilket får mig att tro att det inte är Pucks biologiska pappa utan att de lever i en bonusfamilj. Jag vet inte om det verkligen är så, men det är ju jättebra om även det blir något som många barn kan identifiera sig med. Illustrationerna är härligt färgglada och lite 70-talsinspirerande. Bilderboken vänder sig till barn mellan 3-6 år.

Puck får ett syskon är skriven och illustrerad av Annakarin Garhamn och utgiven av Rabén & Sjögren. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Jag är storasyskon nu

Att få ett syskon är en livsomvälvande händelse. Man ser det lilla syskonet ha de kläder och leksaker man själv tyckt om, men som man nu vuxit ifrån. Men när man blir större kan man också göra saker som en liten bebis inte klarar av, sitta i en riktig bilbarnstol, äta själv och springa till exempel. Just detta handlar Jag är storasyskon nu om. Det är en finstämd, lågmäld berättelse som fokuserar på storasyskonets egen utveckling och om alla de fördelar som finns med att bli äldre och att bli storasyskon.

Jag är storasyskon nu är skriven av Anthea Simmons och illustrerad av Georgie Birkett. Det är en bilderbok som vänder sig till barn i äldre förskoleåldern, 3-6 år. Jag gillar att boken är så bejakande, att den visar fördelarna med syskonskapet utan att problematisera det. Jag gillar också att texten är på rim. Det är också fina bilder i härliga mjuka pastellnyanser. Dessutom visar illustrationerna en familj med blandade hudfärger, vilket aldrig problematiseras i texten, perfekt ur ett mångfaldsperspektiv. Boken är utgiven av Rabén & Sjögren och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

När kommer bussen

Ryôji Arai är en japansk bilderbokskonstnär född i Yamagata 1956. Han fick ALMA-priset (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne) 2005.

Tidigare har jag läst och recenserat Sussa och Natti, en färgsprakande, fantasifull bilderbok om två barn som egentligen ska sova men istället berättar sagor för varandra. Den skrevs 1996, men kom på svenska först 2006.

När kommer bussen? är en bilderbok som är både skriven och illustrerad av Ryôji Arai. Den  skrevs redan 1992, men gavs ut på svenska även den år 2006. Boken handlar om en man som bestämmer sig för att åka buss långt, långt bort. Han sätter sig för att vänta på bussen, men den kommer ju aldrig. Det hinner bli natt och en ny dag. Många människor och även några djur passerar förbi under den långa väntetiden. Till slut kommer äntligen bussen, men då är den alldeles fullpackad. Mannen bestämmer sig för att gå istället.

Det kan tyckas vara en enkel handling, men När kommer bussen? öppnar för så mycket mer. Allt ifrån samtal om tiden, till samtal om världen, om det mannen ser och upplever under sin väntan. Men man kan också jobba vidare med boken, diskutera kring varför mannen bestämt sig för att bege sig ut på sin resa, hur det ibland kan bli som man inte alls har tänkt sig och varför han till slut bestämmer sig för att gå istället. Illustrationerna är skapade på ett speciellt sätt med olika lösningar för att skapa känslan av ensamhet i vissa bilder och känslan av ett folkmyller i andra bilder, liksom att de andra fordonen som passerar förbi är väldigt små medan den fullpackade bussen gestaltas som enorm. Varför har han valt att gestalta på det sättet? Ja, det finns verkligen jättemycket att jobba vidare med här, såväl under läsningen som efteråt.

Kitty Crowther x2

Kitty Crowther är en författare och illustratör från Belgien som är född 1970. Hon fick ALMA-priset (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne) 2010.

Mitt första möte med Kitty Crowthers författarskap var med Är det dags?. Jag hade lite svårt för den boken minns jag, men nu i efterhand har jag läst att hon i första hand såg berättelsen som en teaterpjäs när hon skrev ner den och med de orden i tankarna tycker jag att den fungerar mycket bättre. Men jag vet att mina barn tyckte om den när de var små, så det var nog mest jag som hade svårt för den då.

Nästa möte med henne var i Tomten är vaken, en julberättelse av Astrid Lindgren där Kitty skapat bilderna till och jag minns att jag tyckte att illustrationerna var makalösa.

Igår kväll läste jag Lilla Döden hälsar på för barnen. Den är både skriven och illustrerad av Kitty Crowther. Jag läste den för alla mina fyra barn, men det var jag och äldsta dottern (snart 10 år) som uppskattade den mest. Boken är ganska mörk, åtminstone till en början. Den handlar om döden som här är gestaltad i form av en liten flicka. De flesta människor blir rädda när hon kommer för att hämta dem. Men detta ändras i ungefär mitten av boken då Lilla Döden kommer för att hämta upp en flicka i hennes egen ålder. Från och med då blir tillvaron helt annorlunda för Lilla Döden.

Att läsa om döden för små barn, ska man göra det? Får man göra det? Ja, jag tycker det. Det är något som drabbar oss alla förr eller senare och likaså alla i vår närhet kommer att drabbas, så varför ska man hemlighålla det för barnen? Jag tror snarare att barn har många frågor om döden och behöver prata om den och vad är då bättre än en bok som ingång till ämnet? Just det här att döden kan se ut på många olika sätt kan vara bra att kunna visa upp och då tror jag den här boken är bra. Men också att visa att man inte alltid behöver vara rädd, varken för döden eller för annat som är främmande. Främmande behöver inte vara synonymt med skrämmande. Jag tycker Kitty Crowther lyckats förmedla det på ett mästerligt sätt. Dessutom är illustrationerna i Lilla Döden hälsar på helt magiska! Lilla Döden hälsar på finns att köpa bland annat på Adlibris och på Bokus.

Mamma Medusa kom så sent som förra året. Det är en bilderbok som också är både illustrerad och skriven av Kitty Crowther. Som ni kanske förstår anspelar titeln och boken på myten om den skrämmande Medusa som hade ormar istället för hår. Här i boken är hon dock inte så skräckinjagande, åtminstone inte för oss läsare. Medusa blir mamma, hon får en söt dotter vid namn Iris. Till en början vågar hon inte släppa Iris att leka med de andra barnen, hon får bara vara hemma med mamma. Men så småningom får Iris börja skolan och då klipper mamman av sig håret. Det kanske låter som en fattig handling, men även om den yttre ramberättelsen inte är så fartfylld så händer det mycket hos karaktärerna, dels hos dottern förstås som föds och växer ända upp till skolålder på de få boksidorna, men dels och kanske främst hos Medusa som växer betydligt som människa i boken. Lite besviken blir jag dock att inte Medusa kan accepteras som hon är med hår, utan att hon känner att hon tvingas anpassa sig genom att klippa av sig håret. Det finns många lager i denna bilderbok, många frågor väcks och många tankar skapas att diskutera kring, både för små och stora läsare. Och även här är det helt fantastiska illustrationer! Mamma Medusa finns att köpa bland annat på Adlibris och på Bokus.

Arja och Råttiz

Sonya Hartnett är en australiensisk författare, född i Melbourne, Victoria, Australien, 1968. Hon fick ALMA-priset, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2008 och jag stiftade bekantskap med henne just av den anledningen eftersom månadens tema i Barn- och ungdomsboksutmaningen är just ALMA-pristagare.

Arja och Råttiz utkom samma år som hon fick priset. Det står i boken att Sonya fick inspiration till boken från sin systerdotter Hannah som döpte sina händer redan när hon var två. Hennes händer är de tuffaste, bråkigaste och elakaste händer som en liten flicka kan ha. Många är rädda för dem, men Hannah älskar dem. Sonya ville skriva en berättelse om de där händerna. Sagt och gjort, Arja och Råttiz är här. Boken handlar om en flicka som heter Hannah och om hennes händer som heter Arja och Råttiz. De gör ofta olika slags hyss, men de är också snälla och rättvisa. Framförallt vill de inte få skäll för sådant de faktiskt inte ens har gjort, som när lillebror är framme och gör hyss.

Jag gillar den här berättelsen, det var verkligen en annorlunda idé, något jag inte läst om i barnböcker tidigare och det känns uppfriskande även fast boken egentligen har några år på nacken idag. Boken har svartvita illustrationer som ser ut att vara tecknade i kol och de är väldigt uttrycksfulla. Illustratören skriver längst bak att hon tyckte att det var roligt att göra illustrationerna till Arja och Råttiz och det märks tycker jag. Texten är också väldigt bra, den är livfull och skapar spänning. Jag gillar att berättelsen också funkar för olika åldrar – den funkar lika bra som högläsning för de äldre förskolebarnen som att läsa själv för nybörjarläsarna. Den har kul formgivning och en luftig layout.

En smakebit på søndag

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Dagens smakbit kommer från en barn- och ungdomsbok som heter Tio över ett av Ann-Helén Laestadius. Boken utspelar sig i Kiruna och handlar om flytten av Kiruna som planerades på grund av LKAB:s gruvsprängningar under staden. Bokens huvudperson heter Maja och hon vill verkligen inte att flytten ska genomföras, men hon är också livrädd för sprängningarna som sker varje natt. Hon har packat en nödväska och ställer klockan på just tio över ett varje natt för att kunna rädda sin familj om staden rasar under en sprängning. Hon är så pass orolig att hon drabbas av panikångestattacker. Samtidigt kämpar hon med helt vanliga tonårsproblem där skola, föräldrar, bästa kompisen Julia och kärleken Albin är i fokus. I det här avsnittet beskriver författaren när Maja får en av sina panikångestattacker och jag tycker att det är så himla bra skildrat. Ni kanske förstår varför Tio över ett fick Augustpriset 2016?

Jag går så sakta det bara går. Myrsteg. Jag tittar in i skyltfönster. Alva går in i biblioteket. Steg för steg. Snart är jag där. Då börjar det. Hjärtat provar att hoppa ett extra slag, lite för fort. Resten av kroppen hänger genast med. Illamåendet sköljer över mig och jag börjar andas alldeles för fort. Känslan av att vilja fly min egen kropp är så stark att jag vill gråta. Jag kan inte springa eller gå. Jag står utanför biblioteket och ser Alva skymta i fönstret på första våningen. Tänk om jag svimmar nu? Jag tittar mig omkring. Vem skulle kunna rädda mig? Jag håller fast i lyktstolpen. Jag vill inte kräkas. Jag. Måste. Andas. Och plötsligt står han där i fönstret. På entréplan, vid tidskrifterna. Våra blickar möts och han kisar. Men han går inte. Han står stilla. Jag håller på att dö framför ögonen på Albin. Och han förstår inte det. Min kropp jagar min själ. Vrider mig ut och in, gör mig så sårbar och skyddslös. Ögonen fylls av tårar. Albin ser förvånad ut. Då springer jag. Samma väg som jag kom. Nerför Föreningsgatan. Väskan slår mot min höft.

Gryningsstjärna och Middagsmörker

     

Förra året kom Middagsmörker av Charlotte Cederlund, en ungdomsbok som fick mycket bra kritik och som blev väldigt omtalad. Nu i vår kom uppföljaren, Gryningsstjärna. De här böckerna är de två första i Idijärvitriologin, en triologi som handlar om Áili, en tjej som när första boken inleds precis har förlorat sin pappa i cancer och eftersom hennes mamma sedan länge är borta tvingas hon flytta till sin enda levande släkting, sin morfar. Därför flyttar 16-åriga Áili från Skåne upp till Idijärvis sameby till en släkting hon aldrig har träffat. Som väntat blir välkomnandet svalt. Dessutom dröjer det inte länge förrän det börjar hända mystiska saker i byn. Det visar sig att Áili har magiska krafter knutna till sitt samiska arv och nu blir hon indragen i en flera hundra år gammal konflikt. Allt detta ställs ytterligare på sin spets i bok nummer två, Gryningsstjärna, där Áilis vardag dessutom kompliceras ytterligare eftersom morfadern ligger på sjukhus och därför blir soc inkopplad. Allt detta ska hon rådda i samtidigt som hon oroar sig över att Nåjdernas råd kommit till Idijärvi för att leta efter den mytomspunna Urseiten. Hon litar inte riktigt på dem, men hon vet hur viktigt det är att hitta föremålet så hon försöker också söka på egen hand. Dessutom sörjer hon sin älskade gammelfarmor och hoppas innerligt att hennes död inte var förgäves.

Den senaste tiden har det ju kommit såväl tv-serier som böcker som utspelar sig i nordligaste norr och som på olika sätt anknyter till den samiska kulturen. Jag, som de flesta andra, kan väldigt lite om den och för många kanske det också ter sig exotiskt med den trolldom och magi som är omsluten den samiska kulturen. I de här böckerna till exempel förekommer nåjder och trolltrummor, men också en vardag med skola, kompisar, renskötsel och matlagning. Magisk realism och urban fantasy är ju genrer som blivit populära den senaste tiden och här passar dessa böcker in. Det är magi och fantastik, men man behåller hela tiden den ena foten i realismen och vardagen. Fantastiken tar aldrig över. Just det faktum att boken handlar om en skånsk tjej som flyttar upp till en värld som borde vara hennes, men där hon aldrig tidigare varit gör också att vi får se den samiska världen ur hennes ögon, vilket gör att vi läsare som också egentligen har noll koll om samerna får en snygg introduktion.

Böckerna är snabblästa och har ett högt tempo och ett driv som gör dem till bladvändare. Ett pluspoäng också för karaktärerna, Áili och Olivia som båda är två starka tjejer som vågar sticka ut och vågar ta konflikter. Dessutom gillar jag verkligen de fantasieggande titlarna och omslagen som känns väldigt genomtänkta. Kul med dubbla omslag och att varje bok har sin färg. Jag vet att det förekommit lite kritik mot böckerna också, exempelvis att författaren skrivit om en kultur som inte är hennes och det har jag lite svårt att förstå. Skulle en författare aldrig kunna skriva om det som inte är självupplevt skulle vi inte ha någon fantasy, väldigt få deckare och inte heller böcker med kvinnliga huvudpersoner skrivna av män och vice versa. Nu är ju jag förstås inte själv same och har därför kanske inte ens rätt att bemöta kritiken, och jag vet inte heller hur pass mycket research författaren gjort och hur trovärdiga böckerna är. Men jag är själv författare och jag vet att om jag bara skulle få skriva om det som är självupplevt skulle mitt skrivande och mina skrivna ord bli så oerhört mycket tråkigare.

Middagsmörker och Gryningsstjärna utges av Opal och de finns att köpa hos Adlibris (här och här) samt hos Bokus (här och här).

Ordbrodösen

Ordbrodösen var den bok som vi läste förra gången i Barnbokscirkeln på Facebook. Men jag har inte skrivit om den än. Det är ju en otroligt hypad bok som har skrivits om många gånger på massor av olika bloggar. Själv kan jag nog inte göra annat än att instämma med hyllningskören. Jag gillade verkligen boken. För er som mot förmodan inte har läst om Ordbrodösen kan jag börja med att nämna handlingen lite kortfattat.

Boken handlar om Alba som tillhör en säregen släkt i Värmland. Släkten har levt i den lilla bruksorten i urminnes tider och det som är så speciellt med släkten är att dess kvinnor är ordbrodöser. En ordbrodös kan styra andras tankar och handlingar med sina skrivna ord. Man får kraften den dagen man fyller 18 år vid en särskild ceremoni och nu är det Albas tur. Ingen ordbrodös har någonsin misslyckats med sitt inträdesprov och Alba har rätt så bra koll på hur hennes framtid kommer att se ut. Trodde hon ja…

Det är svårt att berätta så mycket mer om handlingen utan att avslöja vad som händer sedan, men boken tar i alla fall en lite oväntad vändning och blir till en berättelse som jag inte direkt förväntade mig. Nu menar jag inte att boken är dålig eller så, men jag trodde att det skulle vara en annan slags bok, att den skulle ha en annan slags handling.

Det är helt klart en läsvärd bok och inte minst så är det en otroligt häftig idé med ordbrodöserna. Själva titeln lockade också mig mycket, den låter mystisk och spännande utan att avslöja för mycket. Språket överhuvudtaget gillade jag jättemycket. Författaren är bra på att bygga stämningar. Karaktärerna är härliga, men jag hade nog önskat att komma dem ännu närmare. Jag hade också önskat sig att större delen av boken utspelade sig i Värmland, i bruksorten, för det verkar vara en spännande plats med många saker att bygga vidare på. Jag hade också gärna haft mer läsning om själva ordbrodöserna och vad de kan åstadkomma, och hur det är att vara ordbrodös. Utforska mer om det där nya som ju ordbrodöser är. Jag hoppas därför att det här var första boken i en kommande serie eller triologi, för jag vill läsa mer om ordbrodöserna och jag vill läsa mer av Anna Arvidsson.

Ordbrodösen är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.