I år fyller världens snällaste spöke, Spöket Laban, 50 år. Det är visserligen ingen ålder för ett spöke. Men tänk att Spöket Laban har funnits i 50 år! Och att han är lika populär idag som när han föddes 1965! Inte nog med det, Spöket Labans författare Inger Sandberg fyller också 85 år i år och dessutom har hon precis blivit utsedd till hedersdoktor för sitt konsekventa barnperspektiv i författarskapet. Det finns alltså all anledning att fira i slottet Gomorronsol.

Spöket Labans födelsedag firas förstås av förlaget Rabén & Sjögren. Bland annat genom att ge ut en fin jubileumsutgåva av den första boken om Spöket Laban, nämligen Lilla Spöket Laban. Förutom jubileumsutgåvan kommer också en pysselbok och ett pussel med det populära spöket som är rädd för att spöka.

Spöket Laban föddes alltså 1965 och det var författaren Inger Sandberg som skapade den populära barnbokskaraktären åt sonen Niklas som var spökrädd. Hon tänkte att en terapeutisk hemmasaga kanske skulle kunna ha verkan på den spökrädda sonen. Och hon fick rätt. Dessutom blev det inte bara Niklas som kände sig mindre rädd, utan Spöket Laban har sedan dess hunnit lugna, trösta och glädja barn i flera generationer både i Sverige och utomlands. Det som gör berättelserna om Spöket Laban så unika är att Inger och Lasse Sandberg alltid har haft ett tydligt barnperspektiv. Fantasi och pedagogik förenas på ett sällsynt vackert sätt i böckerna.

Inger och Lasse Sandberg har skrivit och illustrerat fler än 110 böcker. Det är inte bara Spöket Laban som finns bland deras populära, odödliga karaktärer, utan också Lilla Anna, Tummen och Pulvret.

I Lilla Spöket Laban introduceras alltså Spöket Laban, hans familj och slottet Gomorronsol där de alla bor. Redan som liten spökbebis får Laban lära sig om livet som spöke. Tanken är att han ska bli lika bra att skrämmas som sin pappa och en vacker dag ska Laban ta över rollen som slottsspöke efter sin pappa. Laban får därför lyssna till kedjerassel och spökstön redan i vaggan. Men det visar sig att Lilla spöket Laban hellre tillbringar sina dagar i köket med sin mamma. Pappan är oroad, medan mamman tar det hela med ro. Så småningom får Laban börja göra spökpraktik, men det går inte så bra. Han är rädd och allt går fel. Laban vill inte bara något spöke längre. Han lär känna de som bor i slottet och leker med lillprins Bus istället för att försöka skrämma slottsinnehavarna.

Berättelsen handlar om att få vara den man är, att bli respekterad för den man är, att rädsla inte är något skamligt och att rädsla inte heller går att trolla bort, utan man måste acceptera sin rädsla. Så det finns många teman i boken, förutom det mest tydliga temat, nämligen att Spöket Laban är en stor förebild för alla spökrädda barn som ligger i mörkret när alla skrämmande ljud och tankar pockar på.

Jag gillar att Lilla Spöket Laban är en tidlös bok som nya generationer ständigt kan återkomma till. Visst finns det detaljer som påminner om att boken inte utspelar sig i nutid eller är skriven de senaste åren. Men jag tror att det främst är vi vuxna som lägger märke till de detaljerna. Även om barnen lägger märke till dem så bidrar de nog snarare till att göra berättelsen mer spännande och fantasifull än att störa läsupplevelsen. Jag hoppas att många, många fler barn får stifta bekantskap med Spöket Laban.

Lilla Spöket Laban finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Eigon och den starka mamman är en nytänkande bok som sätter fördomar och stereotyper på prov. Redan titeln avslöjar att det här handlar om en stark mamma, och inte en stark pappa som man annars vanligen ser. Eigons mamma har en uppfriskande personlighet. Hon är inte bara stark rent fysiskt, utan en person som gärna tar plats, som gärna tävlar och som är rolig och sprallig. Eigon tycker att det är roligt att visa upp sin mamma för sina vänner. Men som med allt annat så finns det också en baksida. Ibland är det jobbigt att mamman alltid vill tävla och alltid vinner. Eigon tycker att det vore bra om de kunde göra saker ibland utan att tävla, att Eigon någon gång fick vinna, att Eigon fick känna att han är bra på något och att han fick känna att han gör bra saker utan att ständigt bli jämförd.

Som vuxen läser man lätt in att mamman har ett bagage som hon inte riktigt har gjort sig av med. Hon oroar sig för att Eigon är liten och tanig och inte särskilt stark. Men faktum var att hon var likadan i hans ålder. Men det har hon glömt. Eller förträngt. Kanske projicerar hon därför sin uppväxt på Eigon när hon tjatar om att han måste äta tillräckligt för att kunna bli stor och stark.

I slutet av boken får Eigon till sist visa att han är bäst på något som mamman inte klarar av, och då får han (och läsaren) äntligen också känna bekräftelsen över att Eigon duger och att mamman är stolt över Eigon.

Det här är en bilderbok som vänder sig till barn mellan 3-6 år. Språket är lättläst och bilderna humoristiska. Jag tror att det här är en bok som många barn kommer att älska. Eigon och den starka mamman är skriven av Sofia Hedman, illustrerad av Carina Ståhlberg och utgiven av Idus förlag. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.